relativ

Tillbaka. Här är kaos. Någon är vingklippt men jag vet inte vem. Någon är vingklippt och jag har vingarna i handen. Måste säga till mig själv att; andas lilla hjärtat andas. Pumpa blod and pump it up, you've got to pump it up. Pumpar trasiga cykeldäck bakom en lada och gråter och snorar i armen, vill också åka till Norrtälje som Lilla Solstrålen och mamma. Eller är jag i fel tid nu? Desorienterad igen? Så svårt att skilja alla bilder åt, här är här är här är då. Det finns ingen tidsaxel i historien. Allt är nu, eller har redan varit. Indränkt i något antändbart.

Och jag är och förblir en smutsig historia, kan inte tvättas ren ens med T-sprit.


Då:
Det virkades inte små tofflor i gräddvitt garn, jag drogs inte i plyschklädd vagn, hade inte rosa dopklänning. Dopfunten, den heliga ceremonin, T-spriten att badda barnets huvud med. Luktar jag fortfarande kemikalier? Fortfarande ett desinficerat ansikte - kan du se om jag är kvinna eller man? Detta är den bevisade sanningen: Jag är ett laboratoriebarn, ett experiment med djuriska drifter och i total avsaknad av humant tänkande och kännande. En maskin med bandaggregat istället för fötter för att jag ska kunna ta mig fram smidigare i den här terrängen; betongen och kalhyggena. Efter Sylvia Plaths "Glaskupan" fruktar jag för mitt liv. Inte att jag ska göra slut på det, utan att det ska implodera, att jag ska förirra mig in i sinnessjukdomens labyrint, bli den vansinniga på bygden som stinker ljumma sopor och ruttnande tänder. Jag skulle kunna bli hon. Eller han. Jag skulle kunna bli vad som helst utom framgångsrik arrogant man.
   Och det är min största sorg.



Kan inte ta mig mannens rättigheter vill inte ha kvinnans skyldigheter. Hamnar i ett ingenmansland. Blir en varelse i metamorfos, en karnivor, raggig, ruggig, miserabel i sin självömkan och sitt självhat. Pälsen luktar skit och T-sprit. Hembränt och antänt. Något har brunnit men brinner inte mer.



[Jag vill så gärna ta mig ur det här, tala om något annat. Vill skriva om farmor, om det tunga blygrå ljuset som hängde över landskapet ett par timmar innan det åter blev mörkt, om hur jag satt i morse vid farmors bord och mätte upp linneservetter från artonhundratalet, skrev ner måtten på post-it-lappar och satte lapparna på travarna av tyg. Att jag fann mig i att vara lydiga barnbarnet, men med en air av asdjur eller asagud runt mig. Och klockan tickade, och i kylskåpet stod ost som gått ut för sju månader sedan, och farmor berättade att vargen tar sig upp till husen nu, in på gårdarna, att inga barn och hundar bör vistas ute efter mörkrets inbrott. Och jag fortsatte att plita centimetrar och linnetyp på lapparna - "dräll" för de fyrkantiga mönstren och "damast" för de snirkliga blommiga - och när jag tittade ut såg jag att det hade blåst norrifrån under hela natten; trädens stammar var vita av snö åt det hållet och barksvarta åt söderhållet. Och jag försökte tänka att det här är vad som gäller från och med nu, att det här ska vara min nya utgångspunkt. Ingen familjegård ingen familjegård ingen. Men ett hus med en farmor och tomma rum gamla möbler sextiotalsblommiga tapeter inne på toaletterna.] [Jag vill berätta att jag tänkte att; andas lilla hjärtat andas, det finns ingen jord att slå rot i, men här finns ju alltid himlen. Därför riktade jag blicken mot det vitgråa låga snöande utanför stugan, och sedan avskedet och farmor som förmanade fem tio gånger att "du kommer ju så sällan", "du måste komma oftare", och "du är så välkommen när du vill". Och jag sa ingenting om att det kostar och att jag inte tar lån, kramade henne istället farväl och började gå. En timme för att nå busstationen, och bussen hade jag måst ringa och beställa eftersom det bor så få människor däromkring att de inte kör regelbundet.] [Det är det jag hade velat skriva om här, om min vandring till bussen längs myren; myrmarken som inte fryser igen. När snön faller ner i vattnet är det tillräckligt kallt i luften för att vattnet ska frysa till, men myren är tillräckligt varm (nollgradig) för att isen ska reduceras till en kladdig gulgrå gröt, omöjlig att ta sig fram på. Så när vägen från farmors hus svängde av och fortsatte längs myrens utkant fortsatte jag i lugnt tempo för att hinna se och njuta av vyn; en blandning av vitt gult grått och svart. Lyssnade på "Like You Said" av Tiger Lou och försökte komma underfund med om det är den låten som är mitt soundtrack till platsen. Eller om det är The Knifes "Silent Shout". Kanske José González avskalade och tomma "Save your day". Jag var mitt inne i funderingarna, gick och sparkade i snön mitt på vägen, när jag i ögonvrån såg något besynnerligt kolsvart utåt myren till. Jag stannade tvärt, tog hörlurarna ur öronen. Ungefär tio femton meter ut i myren satt en liten svartvit katt på en stubbe som stack upp ur vattnet. Så fort jag tog ut musiken skar jamandet genomträngande in i hörselgångarna. För en stund stod jag handfallen. En katt. Fast i myren. I den gulgrå sörjan såg jag ett mörkt spår ut till stubben. Katten hade med andra ord simmat dit ut, och helt nyligen måste det ha varit, för tunga snöflingor vräkte över mig och simspåret ut till stubben var ännu inte igensnöat. "Lilla kisse" sa jag med flickröst och gulligull och satte mig på huk och tittade på den, "kooom då, ingen fara, kooom komkom." Om den tagit sig dit borde den ju rimligtvis kunna ta sig tillbaka och inte sitta där och skrika förtvivlat. "Kom söta du, kooo" började jag men kom helt av mig. Precis framför mig där jag satt på huk, bara en decimeter från min fot, fanns spår i snön. Och det var inte spår från katt. Det var från varg.
   Jag flög upp och snurrade runt, spejade in i grenverket på motsatta sidan vägen. Såg jag ögon glimma, en grå rygglinje avteckna sig mot vit snö? Spåren var inte igensnöade, och enbart sedan min avfärd från farmors stuga för fyrtiofem minuter sedan hade det snöat ett par centimeter. Alltså måste vargen ha varit här nyligen. Katten skrek hjärtskärande och jag vände mig åter mot den, tänkte att den förmodligen kastat sig ut i myren i ren skräck, att den flytt i panik för att undkomma vargen och nu inte vågade ta sig tillbaka. Villrådig spejade jag upp och ner längs vägen, kollade på mobilens klocka; trettio minuter till bussens avgång. En kvart till godo alltså, och kanske om jag tog av mig skinnstövlarna och vadade...
   Jag kastade av mig sportbagen och handväskan, drog av mig stövlarna, så strumporna. Ett par otvättade jeans fanns att byta till efteråt, jag hann tänka att de låg överst eller näst överst i bagen, medan jag barfota gick fram till vattenbrynet. Fötterna brände av kyla, sved som satan. Jag tog ett prövande steg ut i issmörjan och ett dovt 'klunk' ljöd när foten sjönk igenom och försvann. Vattnet var så kallt att jag instinktivt drog mig tillbaka innan jag ens hunnit nudda botten. Jag drog på mig stövlarna, utan strumpor, och hoppade på stället för att få upp värmen. Jag skulle inte klara det. Utan något att stödja på kunde jag försvinna upp till midjan, kanske ännu högre, och vattnet var några grader strax över noll och inom femton minuter skulle min buss gå. Jag slutade hoppa på stället och blev stilla, tittade ut på den lilla svartvita som satt hopkurad med snöflingor över den blöta, allt mer froststela pälsen. "Jag är ledsen" sa jag bara, tog mina väskor och gick vidare. Fort. Utan att bry mig om att sätta på mp3:n, bara framåt framåt inte tänka på vad jag gjorde ignorera jamandena som blev svagare och svagare för varje steg jag tog. Jag är ett laboratoriebarn, en maskin, driven av djuriska drifter och i total avsaknad av humant tänkande och kännande. Går ifrån en skrikande katt som håller på att frysa ihjäl i en myr och jag går och går ifrån och går till en busshållplats och står i snöfallet tom som ett bilvrak och stirrar ut i den tilltagande skymningen. Snöfall. Mörknande himmel. En bil drar förbi, men sen tyst, som om snön dämpade, isolerade i ett stort vitt och obebott hus. Där jag står i vardagsrummet. Har passivt tagit livet av en katt, är en robot med felkopplade elsladdar och obscent blinkande lysdioder och en kopp kaffe framdukad till gästerna i soffan, Lilla Solstrålen har pärlsocker över stickade tröjan och bullarna blänker på fatet.
   Vilket fat? Vilken soffa. Fel i tiden igen, ingen ordning, allt är idag är idag är igår. Men det fanns snö, det fanns en katt jag lämnade i myren, det fanns vargspår och jag frös om fötterna så jag skakade i hela kroppen och min tunna höstkappa var ett segel utan vind. Tog mig ingenstans. Därför stod jag där, vid bussen. Därför klev jag på bussen. Därför klev jag av vid tåget. Därför kom jag tillbaka till Stockholm och levde lycklig i alla mina dagar.]


Det hade jag velat skriva om. Men jag gör det inte, för det är natt, och jag är felprogrammerad och inte kompatibel med den här sortens skrivande. Måste ha mycket text på kort tid och stipendiet jag fick i somras tycks fortfarande vara mitt att utnyttja efter eget gottfinnande. Var är det satans gottfinnandet då. Jag borde spendera all min vakna tid åt skrivande men jag tycker att jag mest är vilsen och socialt skygg och gömmer mig i bibliotek och i böcker. Jag sitter artigt och nickar som en nickedocka och upprepar samma inövade ramsa till alla jag träffar; bekanta på tunnelbanan, främlingar på fester, släktingar på söndagsfikat, bekanta och bekantas bekanta på glöggfester: "Ja det är fantastiskt. Verkligen. En möjlighet jag uppskattar och tar tillvara på, ser som en spännande erfarenhet i livet. Det är givetvis en utmaning" (skratt här och kast med liten boll, dvs kvinnans vid barnsben inövade blotta-halsen-och-kast-med-håret-över-axeln-rörelse), "en utmaning som sagt. Jag har lärt mig ta ansvar och planera min tid, samtidigt som min fördjupning i litteratur ger mig en allmänbildning som jag kommer att ha nytta av hela livet."
   Och så där håller jag på. Olidligt så jag nästan mår illa av min egen röst tills jag läser av att mottagaren finaly är nöjd och vill prata om sig själv och sina erfarenheter. Det kan bli bra eller dåligt, personen ifråga tar nästan alltid upp antingen
a) skrivande. Jag fascineras själv över att jag inte tröttnar på att prata om det. Känns som att jag spenderar 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan åt att tröska, analysera metoder, tekniker, berättargrepp, genusaspekt i gestaltteckning, kulissbygge, montering, revolt i språk och i dramaturgi etc etc. Ändå kan jag inte få nog (hör min hurtiga teveshopsröst), vill veta allt om wannabe-Mankells romanidé.

   Eller så vill personen jag samtalar med ta upp
b) självförverkligande. Som om jag sitter på en ö i skärgården för att förverkliga mig själv. I så fall hade jag dragit till Kalifornien och surfat, alternativt Kanada och åkt snowboard. Inte placerat mig på en plats där jag sällan har mobilmottagning och aldrig kan äta en måltid utan att vara omgiven av femtio andra internatelever, där väggarna mellan rummen är tunna som papper och man hör om någon vänder sig i sängen, där det är kilometer till närmaste buss till civilisationen, och där bussen dessutom går praktiskt taget aldrig. Nej. Inte alls. Om någon mer ska lägga fram sin teori om att mitt agerande handlar om en djupt självgranskande process vill jag inte höra. Tack. Men nej tack.



Och nu är jag trött. Ska försöka bli bättre på att skriva här, men det skriver jag ju ofta, och inte blir det nån större förbättring inte. Hur som helst har jag läst Paul Austers "Illusionernas bok" och är djupt besviken. Det var det mest förutsägbara jag läst på månader. Språket var inte mycket att hänga i julgranen. Enligt K ska jag radera den här boken ur minnet och läsa New York-trilogin istället för att få "rätt bild av Auster". Tills dess jag lånat dem avråder jag alla från "Illusionernas bok".

Långt efter midnatt nu, jag sitter på balkongen i internatets bibliotek och det är svart utanför glasväggarna och nedsläckt och tyst här inne. Det har varit en uppfyllande och blåsig helg. Jag spatserade i min sjömansklänning på en maskerad i en lägenhet och det var fredagkväll och natt och jag märkte helt plötsligt att klockan var halv fem på morgonen och att alla hade gått hem eller somnat utspridda i lägenheten. Jag genomfors av en känsla av att jag missat partyt, att jag missat allting, stod med ett glas vatten i köket medan ankaret i svart tusch på min arm föll mot botten. Fästade mig i nuet eller drog mig ned i djupet - jag vet inte vilket. Jag tänkte att jag borde minnas kvällens händelser klarare, som om det varit kristall eller prismor, ljuset splittrat till regnbågsskalor över alla lägenhetens väggar. Somnade sedan med Hans ljudlösa andetag i nacken. Kanske kyssar i sömnen.

När jag vaknade var det förmiddag. Jag åkte till biblioteket alltjämt iklädd min minimala marina klänning och de vita stövlarna. Strövade i Akademibokhandeln i en timme vid Odenplan tills Statsbiblioteket öppnade vid lunch, och jag stod längst fram vid ingången när de klockan tolv slog upp dörrarna.
   Jag gick direkt till Galleri 2: balkongen högst upp i stora salen. Det vilar alltid ett lugn där uppe, inga andra än jag och tusentals böcker som är för gamla eller för olästa för att vistas på marknivån. I tystnad strövade jag längs hyllorna, tog ut läderinbundna böcker, valde avsiktligt de som jag trodde hade stått orörda under decennier. Bläddrade i dem, undrade vem som läst dem senast, undrade om någon fortfarande bar med sig minnet av någon av karaktärerna.
   Efter ett tag tog jag mig ned till de vanliga hyllorna med de böcker jag skulle låna, varav en var "Battle" av Sara Villius, trots att jag redan läst den och trots att jag så sent som för bara ett par blogginlägg sedan kastade fågelskit och diverse glåpord över den. Anledningen till detta plötsliga införskaffande är att vi måste läsa den i skolan och mitt eget exemplar ligger nedpackat i någon flyttlåda på en vind i Stockholm. Efter att ha läst om "Battle" nu får jag känslan av att boken var den nödvändiga skrivövning som Villius var tvungen att pracka på oss för att så småningom kunna skriva "Sex", som jag till skillnad från "Battle" tycker är magnifik i sin avskalade enkelhet och osentimentala gestaltning.


Begav mig efter Statsbiblioteket till mina föräldrars hus, som jag så omtänksamt åtagit mig att sköta under deras frånvaro. Sov några timmar och begav mig till nästa tillställning.
   Söder. Jag ville inte att kvällen skulle ta slut, önskade att jag alltid skulle få sitta i vindsvåningen med det höga taket och dricka vin och äta ostar och prata med människor som jag under de senaste månaderna stundtals saknat så att det gjort ont.
   Det var ett vackert mörker utanför fönstren, nästan hela Stockholm gnistrade med gatlyktor och glasfasader och satelliter och bilar och ögon vända mot himlen. Jag tänkte på träet i en åldrad blank cello. Jag tänkte att det vibrerade inom mig på just den sortens vackra dova sätt. Jag tänkte att kvällen inte fick passera så fort, jag kom dit halv sju och plötsligt var klockan halv nio, halv tio, blev halv elva, halv tolv blev halv ett, halv två, vid halv fyra tog jag sista bussen från Brommaplan.
   Det hade inte börjat ljusna när jag gick och la mig, men jag drömde ändå oroligt hela natten, obehaget som flackande skuggor i drömmarna.

Söndag. Det som tyngde i huvudet hade inte med vinet att göra. Det var något annat, något som satt under huvudet, under strupen, under solar plexus. Ett ankare i magsäcken. Tyngden av järn och saltvatten.
   Kallas också tårar.
   Munnen smakade sjögräs. Jag gapade mot hallspegeln och lutade mig nära glaset, granskade tungan noga. Den blänkte i förmiddagsljuset, fjällen glimmade i matt silver.
   Smackade med tungan.
   Kände hur fenan klatschade mot gommen.


Fiskar har inga ögonlock. Kan inte blinka.



Jag har glömt hur man gör sånt här.





Timmar senare:
Hur mina gälar kippar efter luft på väg tillbaka till internatet. Först pendeln från centralen och sedan fyrtio minuters väntan på bussen vid slutstationen. Spöregn. Dämpat i mig hördes klangen från metall som slog mot metall. Ankaret i magen och alla de svalda guldmynten.
   Sedan bussresan. Mörkret och kilometrarna från busstationen till ön. Mina fyra väskor och den svarta axelremsväskan med alla papper och anteckningar. Tyngden. Tyngden. Alla väskor och dragget och skattkistan. Jag är mörkrädd men jag pratar aldrig om det. När jag rundade sista kröken löpte branten ner mot vattnet. På motsatta stranden lyste skolbyggnaderna och herrgården med mildgula ljus. Gjorde mörkret runtomkring så mycket påtagligare.





Det är svårt att gestalta den här resan. Jag vet inte om den egentligen är geografisk.






Även när vi hittar djur likstela med uppspärrade gap i skogarna häromkring:
Jag är här nu. Jag är hemma nu. Jag har sen igår läst ut "Eterneller" (Viktor Johansson), "Nattens skogar" (Djuna Barnes), "Battle" (Sara Villius), "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket" (Gunnar Ardelius), samt skrivit klart novellen till veckans textsamtal och påbörjat läsningen av diktsamlingen "Det är bara gudarna som är nya" (Johannes Anyuru), och "Större än så här" (skapad av Teater Lacrimosa).

Och jag saknar Honom. Ringer klockan tio på måndagskvällen och kan låta bli att gråta, men gör det inte. Gråter lågt, tårarna rinnande i ett delta över kinderna.
   När det kommer till att prata om det här vet jag inte vilka ord jag ska använda.
   Jag vet inte hur man pratar om något som går sönder.






Givetvis går vi inte sönder. Givetvis är det bra nu. Givetvis är jag medveten om radioaktiviteten i mina hårsäckar, och ljuset växer sakta som mitt hår. Mina ögon står vidöppna under bandagen. Som om jag inte var rädd för det som finns på andra sidan.
   Som om sönderfallet inte gick att beräkna matematiskt.

Det är texten. Den ylar om natten och jag tassar upp och sätter mig på fönsterbrädet och tittar mot månen. Varulvar är delvis vargar, men vargar jagar i flock. Det här är en ensam text, jagar mig tills jag svettas blank som vita pappersark.
   Varulven; mer än ett djur - en myt. Jag vet inte hur den ska infångas och behärskas, om den ens ska behärskas. Ska den härja fritt med orden, slita sig lös, vara på gränsen så att ingen läsare kan säga om det är ett vilddjur eller ett odjur.
   Kan den ens finnas till? Eller är det en fantasi som aldrig kan bli verklig, oavsett de konstruktioner som görs i dunklet på dammiga museivindar med ståltråd och päls från kaniner och lämlar, under arbetsrubriken: "Hade varulvar existerat så hade deras anatomi varit denna."

Med andra ord: En text som inte med säkerhet är berättigad en existens.


Är detta den texten?



Jag bor isolerad på ön för att ges vägledning i hur man tar sig an sånt här, men jag vet i nuläget ingenting. Texten är mer tekniskt avancerad än något jag hitintills skrivit, och själva historien komplex och komplicerad: Det finns ingenting att ankra i, ingenstans där jag kan placera mitt båtskrov och börja skriva. Lägger nät men får bara upp skelett från döda sjöfåglar och ruttnande fiskar.


När jag vill vara som allra mest optimistisk intalar jag mig att oavsett om jag lyckas eller inte så kommer det i vilket fall inte tas väl emot. "En roman om en man ses som allmängiltig, en roman om en kvinna gör det inte."



"Vi vill inte beblanda oss med denna kvasivetenskap."

jag är i ett miserabelt skick. förra veckan skrev jag ett brev till mig själv (bara det säger ju ganska mycket om hur sinnesförvirrad jag är) för att stötta mig själv i skrivprocessen, men det hjälper inte nämnvärt.
och idag: textsamtal.
igår: alkohol.
                                  --> summan av kardemumman eller bokstäverna blir alltså att jag inte hade skrivit en novell till idag. i vanliga fall hade det inte varit ett problem, eftersom vi lämnar in texterna redan på måndagarna. MEN JUST IDAG SKULLE MAN TA MED TEXTEN OCH HA SÅ KALLAT DIREKTSAMTAL.


om man alltså inte har skrivit något, och vaknar bakis, har man goda förutsättningar att misslyckas.
jag misslyckades.

kapitalt.


misstron som knippen av ljus ur handledarens ögon. (men varför ska handledarnas ord vara lag? varför kan inte MITT ord vara lag? det är ju för i helvete min text. jag säger att den är det bästa som hänt på den här skolan. då är den det bästa som hänt den här skolan.)







när det kommer till textprojektet om albinokaninerna och de brinnande dockorna och Coppélia vet jag inte om jag orkar sätta igång. det skulle kännas så irriterande om DEN ALLVETANDE HÄRSKAREN OCH TEXTHANDLEDAREN petade med rynkad näsa på min lilla texthög som om den var en överkörd åkersork.

vad har jag lärt mig här under de senaste fyra veckorna, på Nordens Författarskola? (slickar på fingret och sätter upp det i luften, känner av vindriktning och temperatur)
jag har lärt mig detta:

*det finns fin kultur. den fina kulturen kallas finkultur av snobbar. eftersom ingen här är snobbig (o nej) säger man inte finkultur. man bara ler och klappar händerna när något är fint nog att av snobbar benämnas finkultur.

*sedan finns den fula kulturen. den kallas inte fulkultur. den kallas inte för något alls, för språk är makt och att vägra benämna något är den ultimata makten.
ful och låg litteratur är förutom Liza Marklund, Denise Rudberg, Camilla Läckberg och kompani även:
   alla som skriver utan att ha läst Nietzsche
   alla som kallar sig för poeter utan att ha läst Stephane Mallarmé och utantill kan citera hans dikter (eftersom Mallarmé är den ABSOLUTA HÖJDPUNKTEN inom lyrik ska han givetvis läsas på originalspråket franska.)
   alla böcker som innehåller metaforer. det ska vara REN PROSA.
   alla böcker som är skrivna av a) såna som inte gått på biskops-arnö b) såna som inte läst litteraturvetenskap 200 poäng c) såna som inte uppskattar Beckett d) alla som ställer sig skeptiska till den undervisning vi erhåller och e) de som tror sig vara förmer än de är.




jag vet inte varför jag tror mig vara förmer än jag är, eller varför jag var tvungen att begåvas med detta briljanta sinne som kritiskt granskar sin omgivning. det vore så enkelt att bara gapa, svälja, torka sig om munnen och le som en duktig flicka.

Någon har gett mig en helg och jag reser till Stockholm och faller lite sönder bit för bit inför hans blick. När vi kommer tillbaka till lägenheten efter lördagens utflykt luktar det gas och spisen har läckt en hel dag. Vi rör oss i mörkret i hallen mycket försiktigt, som om våra rörelser riskerade att röra upp ljus eller gnistor. En överhängande explosion som aldrig blir av. Vi öppnar alla fönster ut mot natten och lägger oss sedan i sängen. Stockholm klapprar upp genom gränderna och håller mig vaken. Han somnar snabbt, det rycker omärkligt i hans ben och armar innan han blir stilla. Andningen jämn och regelbunden.

Gas.

Jag är vaken. Jag är tjugoett år gammal och känner att mitt liv är alldeles för litet för att rymma allt jag vill ska få plats. Jag är precis så mogen att jag inser att jag är ung, men ändå så pass omogen att jag tycker jag är för gammal för det mesta. Jag är övertygad om att det finns en större mening med mig än med alla andra, men är tillräckligt omdömesgill för att inse att det kanske bara handlar om ungdomlig hybris.
Och det irrationella: Jag är rhododendronblommor vid husknuten. Jag är svarta katten som nystan i knäet. Jag är rastlös. Jag är irrblosset som knarkar sig till Berlin och springer hög rätt in i en blank glasfasad så splittret yr i luften kring mig.
Ett finger.
Två fingrar.
      Jag kan aldrig bli en bra violinist med bara tre fingrar kvar.



Och genom de öppna fönstren strömmar gas in. Det är kanske inte spisen som läckt trots allt. Det knaske är ett fönster som vi lämnat på glänt när vi åkte i morse och nu har vi öppnat dem alla på vid gavel utan att inse att vi indirekt transformerar vårt boende till en gaskammare.
Jag går upp från sängen, tassar ljudlöst mellan rummen som en svart lynx, stänger fönstren ett i taget. När jag kommer tillbaka till sängen ställer jag mig vid fotändan och betraktar honom. Han ligger på mage, kroppen utsträckt som om han hängde på tork. Blåser jag på honom går vinden rakt igenom. Utan att tända taklampan lägger jag mig bredvid honom och tar upp en bok. Ser ingenting i mörkret men öppnar den och håller upp den framför mitt ansikte ändå. Stirrar trots att jag inte ens ser konturerna av den.



Det var en gång en helg. En flicka åkte in till Stockholm. Hon mötte en pojke. Det låg något överhängande i luften när de pratade. Som en explosion som aldrig riktigt small av. Det läckte gas i lägenheten och i alla olägligheter och förolämpningar. Hon tänkte på gaskammare, Tyskland, brödrostar, Autobahn. Hon försökte somna men drömde om Berlin och missbrukare så fort hon slöt ögonen. Så hon höll sig vaken. Drog djupa andetag av det explosiva och försökte läsa böcker hon inte förstod.
Allt var mörkt.
Det var en sådan natt till vilken man förlägger deckarhistoriens upplösning. Det blåste utanför de stora fönstren och ryckte och slet i stuprännorna och takplattorna.
Flickan tänkte på romaner. På relativiteter och trivialiteter. På ingenting: det var som tomt i hennes huvud. Som luft. Som gas.
Gas.
Som ett ingenting som bara växte och växte tills allt blev svart och hon inte såg något alls. Och då; ett omisskännligt skrapande ljud: En sticka mot ett tändsticksplån. För ett ögonblick en uppflammande gnista i mörkret, sedan
                                                                                                                                                                                                                bang

idag lossnar det. som stora isflak om våren. skrivandet, gemenskapen, molnen över skogen; allt rör sig framåt. jag har en pojke mjuk som sammet i stockholm och jag är tacksam för mitt liv. jag är verkligen tacksam.


de tre som jag bor med är vind genom kläderna och skratt klingande i hög klar höstluft. vi har varsitt eget rum med handfat, och delar på dusch och ett litet sällskapsrum med kokplatta och kyl. skolan lagar alla måltider och biblioteket är öppet dygnet runt. det är som allt jag någonsin önskat. jag vill aldrig lämna det här.



så får vi listan över texthandledare det här året. Stridsbergs namn blinkar som ett fyrljus mot mig från pappret. alla pratar i mun på varandra, av arton elever är tolv kvinnor, och av tolv kvinnor tycks merparten ha läst Stridsberg, ser henne som 'sin' författare, sin husgud, sin ledsagarinna. läraren pratar vördnadsfullt om hennes författarskap och sedan om Gunnar Ardelius, om att han skrivit sina böcker under sina två år här, en bok varje år.
jag borde känna någon form av prestationsångest, men det är bara de här strömmarna av virvlande genomlyst vårvatten i mig och höstlöven som faller uppåt och flugsvamparna som lyser som lyktor längs skogsstigen ner mot sjön.
jag vill stanna här.

Klockan ett påbörjar planet nedstigningen. Vi bryter igenom molnen och jag trycker näsan mot fönsterglaset i förundran, har aldrig sett en så svart rymd som nedanför mig. Det finns ingen jord, det finns inget land, det finns inget Arlanda med ödsliga upplysta landningsbanor. Det finns bara ett fullkomligt mörker, en så tät svärta att jag för ett ögonblick är övertygad om att vi flyger rakt ut i rymden.
   Sedan: En glittrande punkt. Ett smycke glimmande djupt i den svarta sammeten. Och under de följande sekunderna tänds stjärna efter stjärna nedanför mig. Stjärnstoftsstäder. Det slår lock för öronen och fler och fler ljus tänds där ute. Hela flygplanet är nedsläckt för att vi passagerare ska kunna njuta av utsikten och av insikten:

   vi dör, vi är på väg rakt upp mot natthimlen i ett fallande plan; en paradox så vacker som hastigher och svindel och bråddjup



När planet tar mark lösgör sig en skugga ur cockpiten, det tar några darrande långa sekunder innan passagerarna på raderna längst fram märker det. De kommer av sig i talet. Tystnaden sprider sig bakåt i planet som en svallvåg.
   Jag kan inte röra mig. Jag kan inte andas, inte tänka, inte blinka. Ögonen torkar och svider men inga kroppsfunktioner fungerar längre. Bara stirrandet, det ljudlösa andlösa stirrandet.
   Planet skakar och kränger på landningsbanan, sänker inte farten. Han står helt stilla. Trots att det inte blåser rör sig tygerna kring hans ben, böljar tyngdlöst som om han befann sig på mycket djupt vatten. Kylan sprider sig liksom tystnaden bakåt i planet, rad för rad, ansikte efter ansikte står öppet och avskalat. Bara lysande ögonvitor i dunklet och munnarnas svarta brunnar.
   Det viner utanför rutan, planets hjul gnisslar och skriker, bromsarna pressar hundratals ton stål tillbaka utan framgång, det skär i öronen som om jag befann mig mitt i en storm eller motor. Taket måste vara högre nu än innan, det välver sig flera meter över heltäckningsmattan och han snuddar nästan vid det där uppe, står rak och vänd mot oss.
   jag kan inte andas jag kan inte andas inga kroppsfunktioner fungerar per automatik längre måste tänka hjärtslag tänka puls tänka liv i allt detta kalla kött måste tänka fram det tänk då tänk blodflöde och andning tänk hjärtslag och puls tänk andning tänk något för i helvete något annat än























                                                                                                                                                                      ingenting




















Efteråt får jag ut min väska på rullbandet och jag lämnar ankomsthallen med väskan på en väskvagn och bakom min rygg står glasväggarna höga och genomskinliga ut mot natten. Hangarerna brinner. Lågorna slår ut genom inrasade tak och nya flygplan fortsätter köra rätt in i dem.
   Jag skulle kunna vända mig om. Men jag tar en taxi till Svampen. Ställer mig inne på McDonalds och väntar och mannen med de bruna ögonen och stora händerna dyker upp tillslut. Som avtalat. Och vi har inte sett varandra på två veckor och han kysser mig med kloakerna porlande under huden och jag skrattar och köper mat och vi går till hans våning och han ramlar i trappan på väg upp i lägenheten och sluddrar när han säger att han saknar mig mer än han saknar sig själv. Låser upp dörrens tre olika lås och vinglar in i hallen och tänder och jag flämtar till, över hela golvet ligger otvättade t-shirts och fotbollskläder och soffkuddar och vrakdelar från flygplan och säkerhetsbälten som brunnit upp och solkiga vinglas och böcker.
   "Jag har verkligen shhaknat dig. Verkligen." Han står mitt i havet av saker och gungar omärligt från sida till sida. Hallampan är för stark, ljuset för vitt. "Som om du liksom alltid borde vara här... med mig..." Och han slår lamt ut med armarna mot rummet.
   Jag böjer mig ner och tar upp ett litet föremål i handen. Det är mörkt ockrafärgat och mycket lent. Stryker med fingret över det. Tittar inte upp när jag svarar honom.
   "Av alla resor jag hade kunnat göra var det du som blev slutdestinationen." Jag känner den vaga värmen som utstrålas från föremålet i handen. "Och jag har rest och rest och rest till dig utan att en enda gång komma fram helskinnad."
   Han blinkar mot mig, ler med tänderna, armarna alltjämt utsträckta mot rummet. Han står som en sjösjuk. Lampan i taket lyser alldeles för starkt.

Jag ser ibland ökendjuret i spegeln, de bleka fräknarna och ljuset när jag öppnar munnen. I bakgrunden ljudet av torr sand som silas genom fingrar och så kornigheten i färgerna runt mig; en hinna av genomskinligt sandpapper som gnuggar allt lite otydligare, lite mattare. Omgivningens konturer slipas ned medan jag slipas vass. Jag snittar rakt in i samtalen och kapar av. Tystnad. Tagning. Tystnad. Omtagning. Tystnad så våldsam som en sandstorm.




Analys av töntiga tonårspar:
I början en kärlek så ren som hornhinnor och bergskristall. Ingenting kunde förstöra er intimitet; ni uppfann närhet, ni skapade något som ni var övertygade om att ingen annan haft. Hur ni såg in i och hänfördes av den klarheten och den närheten de första månaderna (kanske åren). Men hur ni sakta, nästan omärkligt, började förorena ert silvervatten: Spela ut varann för tillfredsställelsen att återförenas. Problematiserandet för problematiserandets skull. Sublimering av både er kärlek och era konflikter, den fåfänga idiotin i att tro att konstruktivitet i bråken är obligatorisk bara för att ni älskar varandra.

Typ 'skjut mig så att du kan vårda mig sen'.








Analys av mig:
jag vände närheten ryggen eller om det var den gamle mannen jag vände ryggen hans mjuka buktande mage och mina smala händer på hans håriga bröst när han bad mig känna efter om hans hjärta fortfarande slog. (och det slog det slog mig medvetslös med all sin lugna taktfasthet rytmik).
sedan vuxenheten; leendet och alkoholen, de vackra pojkarna jag fick trots att jag inte alls var vacker och trots att det luktade döda hyenor och asgamar ur min mun. och ögonkontakten med Pojken hans röst om de där öknarna och solarna och ensamheterna som han sa lockade så mycket i min blick och mitt svar ett skratt rakt i hans ansikte sandstorm och pyramiderna uråldriga men vittrande.




Det är lätt att tillkläda sig en tillhörighet; alla flickor med sina randiga stumpbyxor och Converse som drog i flockar kring mina hasor och korridorer.
Det är desto svårare att göra sig normal; en i mängden; en 'se inte på mig med de där forskande ögonen utan låt mig få vara en vemsomhelst annan än den jag är'. Jag gömde bilden av tungmagar med krullhår knullhår bakom stängda ögonlock, jag dolde sanddynerna, grät aldrig för allting torkade ut oaserna sinade det fanns buffelhjordar på tusentals djur där alla törstade ihjäl och dog ut inom loppet av bara några månader.









reset:




Analys av världsläget:
Det snöar inte som det brukade.
Några spränger varann men det är inte i mitt land.
Jag är en av sex miljarder det är inte så noga.
Rumtid, partikelfysik, Schrödingers katt. Jag har en IQ på över hundratrettio men jag slösar det på littstudier.
Skjut mig, gör det bara, skjut mig.
Och vårda mig sedan ömt med dina flagnande händer.

VI SOVER MED ÖPPNA ÖGON OCH MUNNARNA PÅ VID GAVEL SOM
DÖRRAR SOM STÅR OCH SLÅR I BLÅSTEN DET HÄNDER ATT DU
TRYCKER STÅNDET MOT MIN SVANK I SÖMNEN OCH
DU MINNS INGENTING AV DET EFTERÅT DU
MINNS INGENTING EFTERÅT


MIN LIVMODER VATTENFYLLS SOM EN GÖL MEN INGA FISKAR INGA
FOSTER GYTTJAR I MÖRKRET BARA KRÄFTOR OCH MULTNADE LÖV FRÅN
FÖRRA ÅRETS HÖSTSTORM JAG BER VAGGA MIG I VINDEN I DINA
KUPADE HÄNDER SOM EN SKÅL SOM EN SKÅL ATT UTBRINGA
FÖR VÅR TVÅSAMHET SOM EN
KNÄSKÅL ATT VAGGAS I NÄR DET NALKANDE OVÄDRET RISTER OCH
DRAR GENOM DE TOMMA RUMMEN GENOM
MITT BLOTTADE GRIN MINA
SKALLRANDE TÄNDER



OCH I SÖMNEN MED ÖGONEN SOM KRÄFTDAMMAR ROSTBRUNA OCH
DYIGA SER DU RAKT NER I MIN LIVMODER DE STARKA STRÖMMARNA OCH
VIRVLARNA DET HÄNDER ATT DU TRÅLAR DÄR I MÖRKRET FÅR UPP
KORRODERADE TOMMA BURAR SKEVA
LEENDEN OCH PLÅTBURKAR MEN
DU MINNS ALDRIG NÅGOT AV DET EFTERÅT DU
MINNS ALDRIG NÅGOT ALLS

vi äter båda två pencillin.
han sväljer sina vita piller och jag mina lila.
vi börjar slutligen transformeras till människor (den lena pälsen bakom öronen ljusare och tunnare nu) och pratar lågmält vid frukosten. hans dialekt bryter igenom allt oftare, så som sol bryter igenom stålgråa moln vissa mulna sommardagar.



jag kan känna igen över tjugo olika fågelläten men endast skrikfågelns tjutande över tomma vatten får mig att vilja gråta. havsörnen i ögonvrån och
det händer att sälkutar förirrar sig upp på stränderna här och dör vid vattenbrynet.



jag förmodas älska detta.
inte skygga.
men stenstränderna. molnmalm. sträva lakan.


jag sover med alla fönster och ögon vidöppna.

Spiller rött vin över min vita kjol det rosa
läppglanset kladdar mot hans hals han halsar
direkt ur 1000-kronors champagnen ger mig
ros på nattduksbordet bladen röda som vin, fläckarna
på kjolen går aldrig bort i tvätten jag tvättar
munnen med tvål det löddrar i ögonvrån någon
gråter mot min axel jag slickar tårar
från rutan sommarregn på insidan och
inunder kjolen slår blommorna ut i rosa och
rött som vin. Vi spiller


  ord i öronen något skvalpar mot trumhinnan
  vågor att flyta på eller en storm att rida ut, jag rider
  honom tills han gråter, vinet rinner längs kinderna och
  i mungipan, jag somnar tryckt mot väggen två timmars
  mörker om natten det är
  årets längsta dag jag
  har upplevt så mycket av det här ljuset, det här språket.
  Vill ha skäl att fortsätta vi lägger
  oss ned och spelar döda. Asgamar väntar
  vid våra hårfästen.

Som asfalt är jag. Han sladdar över mig och lämnar mörka märken efter bildäck över min hud. Skyddsräckena är trasiga, bilvraken ligger längs bergssluttningarna oigenkännliga, brända, våldsamt hopknycklade.

Och jag skriver för lite och känner för lite och tänker för lite. Underkastar mig för mycket.
Hör skriande däck. Känner värmen i ansiktet från explosioner utom synhåll. Klippiga bergen och alla porschar som faller fritt innan de krossas mot stenarna. Ibland tror jag att det är jag som faller. Ibland tror jag att det är jag som slungar andra utför kanten.
Ibland tror jag på kungsörnar och blåa rymder i munhålan.






Andra stunder tror jag inte på något alls. Det är frestande att vara sin egen gud, och jag frestar fler än mig själv. Jag är allas gud. Dom tror jag är enkel och sedan står vi där med ett brustet hjärta och ett fruset. Jag klarar inte av när någon kommer nära. Min rädsla som ett osynligt betsel i min mun och jag frustandes och stampandes i spiltan.
Sedan:
Hur jag ligger på rygg på en nattstrand någonstans i mörkret. Räknar stjärnbilder och satelliter medan jag kysser med öppna ögon.

Nej, det här är inte ett försök att göra poesi av något vackert. Det här är fult. Som så mycket annat. Men han vilar huvudet mot mitt bröst och närheten svider. Som om någon strödde salt i såren. När någon kommer så här nära påminns jag. Nervtrådar som sprakar längs ryggraden. Svidande och närvarande.




kolon:


En rymd att falla i. Spreja ner med stjärnstänk tills jag inte längre ser något för allt ljus. Min mun artikulerar utan ljud. Någon tycker det är vackert och ger mig en komet istället för en ros, men jag faller faller det är ensamt inte vackert alls. Min tillvaro fördrivs tidvis i stjärnvakuum, tidvis - i långa perioder - längs vidsträckta motorvägar. Möter inga andra bilar men hittar svarta spår över asfalten. Spår som slutar vid gapande hål i vägräcket.
Bilvraken långt nedanför. Bortanför.





---


sedan mikrokosmos:
hans bruna hundögon
lena tunga.

stjärnkartor istället för födelsemärken.
kring varje himlakropp en sfär av gas.
hur jag andas in gaserna, fyller lungorna till bredden som man fyller en hink med vatten.
att kvävas. vatten i lungsäcken eller giftig ånga - drunknad i min egen kropp. eller i hans.
somnar sedan.
drömmer om grizzlybjörnarna, storskogarna, vattenfallen.

vaknar med bitmärken från en rävsax över kroppen.

Vi sträcker oss efter elstängslen så som blommor sträcker sig mot ljuset.
Elektriciteten tar form, blir materia, någonting att röra vid. Tusentals volt
genom kroppen tills det sprakar när du öppnar munnen. Minns ljuset mellan oss.
Din tunga en elektrisk ål som piskar upp vattnet omkring sig, läpparna artikulerar
högvoltsstängsel. Utan att stänga ögonen sätter jag händerna för öronen.
Iakttar din urladdning som en stumfilm.








Sedan sömnen:
Hur den tänder glödlampor bakom dina stängda ögonlock.
Upplysta rum, salar, valv -
utrymmen jag inte kan nå.

   Och i dörrspringan mellan mörka ögonfransar faller en strimma av ljus ut över mörka golv.

Jaja. Den här novellstarten har jag lagt upp förut. Men sånt har ju aldrig hindrat mig.





-----

Hennes bröst är stora som kojuver. Jag kan inte sluta titta på urringningen och det bleka dallrandet under nyckelbenen. Hon låtsas inte om min blick. Vant plockar hon fram de aktuella pappren och blanketterna, hennes händer arbetar som om de var fristående enheter. Lådorna dras omväxlande ut och stängs, det dunsar tungt när pappersbuntar bläddras igenom och faller tillbaka i facket för att inte rätt formulär hittats.

   Persiennerna är uppdragna. Jag kastar en snabb blick ut på den tomma parkeringen. Det börjar skymma. Mina handflator är kalla och kladdiga av svett. Jag torkar av dem på manchesterbyxorna men får inte huden torr. Manchester är inte ett vattenabsorberande tyg, alla mindre mängder vätska rinner av som vatten på en gås. Alla vätskor. Svett. Mjölk. Blod.

   Jag pillar på den levrade fläcken på låret med en lång nagel. Hon verkar ha hittat de nödvändiga dokumenten och sätter sig tillrätta på stolen. Mellan oss ligger nu ett tiotal ark utspridda. Hon låter blicken löpa över dem, som om hon prickade av dem i minnet.

   "Jaha..." säger hon, harklar sig.

   "Jaha" säger jag och slutar skrapa på byxorna. Hon blir, för första gången sedan vi kom in, stilla. Tittar på mig några sekunder med ett ansiktsuttryck jag inte kan tolka, tar sedan upp en penna och lägger ett blad framför sig.

   "Då får vi börja med namn." Hon klickar med kulspetspennan och sätter den mot pappret. Jag säger inget. "Ditt namn" förtydligar hon. Korridoren utanför är alldeles tyst. Dörren har ett stort fönster som ingen tittar in genom. Jag tittar ut. Vit strukturtapet och kanten på en inramad affisch med något grällt motiv. Jag kan inte se det, men jag vet att det sitter en polis i slutet av korridoren vid kaffeautomaterna, beredd att ingripa om jag skulle bli våldsam.

    "Namn" upprepar hon. Jag vänder blicken mot hennes bröst igen.

    "Jag har ju sagt att jag inte har något namn." Mina händer är kalla, jag korsar benen och kilar in nävarna mellan låren.

    "Nu måste du samarbeta. Vi är här för att hjälpa dig." Jag undrar varför hon pratar om sig själv som "vi". Det är en stor skillnad mellan "jag och du" och "vi och du". Det senare markerar att "du"et inte ingår i gruppen. Kanske är det det hon vill få mig att förstå. Att jag inte ingår i gemenskapen om jag är svår.

   "Jag har inget namn."

   Hon tittar på mig utan något tecken på att ha tagit till sig vad jag sagt.

   "Om du håller på så här för att du inte vill tillbaka hem, så kan jag säga att vi kommer få veta ditt namn förr eller senare i alla fall. Men det underlättar om du säger det nu." Hon lutar sig mot mig, men sänker inte rösten "Och om det är så att du har det jobbigt hemma så hjälper vi. Vi skickar ingen tillbaka till nåt man far illa av."

   Jag rätar ut benen. Mina händer kommer inte bli varma i vilket fall, och med korsade ben ser man rädd och ynklig ut. Hon tror att jag ljuger. Hon tror att jag kommer från ett hem med en misshandlande fader och kuvad moder, jag ser det på henne. Och allt talar egentligen för hennes teori. Katten och mina blåmärken och namnlösheten - allt talar för att hon har rätt.

   "Jag har inget namn, du kan kalla mig Kim." Hon suckar. Bröstet sväller för ett ögonblick. Jag tänker på deg.

   "Sluta fåna dig." Hennes ton är kärv.

   För ett ögonblick blundar jag, bryter igenom ytan. Ser stålet och städen, ugnarna som glödande hål i mörkret, Ps siluett i skuggorna. Sedan återvänder jag upp. Rummet är grönljust, hon granskar mig utan att luta huvudet åt sidan. "Då tar vi det från andra hållet." Hon rör sig inte. "Katten, varför dödade du katten?"

   "Jag dödade inte katten" säger jag lågt, låter huvudet sjunka längre ner mot bröstet. Hennes ansikte försvinner ur mitt synfält. "Den var redan död."

   "Kim", hon stannar upp ett ögonblick som om hon övervägde ett annat tilltalsnamn. "Kim. Det är ingen idé att förneka längre. Vi vet att du dödade katten." Hon pratar till mig som man pratar till någon otillräknelig. Som man pratar till någon som är galen. "Vi vet att du dödade den. Men varför?"

   Kanske vill hon att jag lyfter huvudet och möter hennes blick. Jag fortsätter titta på brösten, hur de gungar knappt synbart efter varje rörelse hon gör. Som om minnet av aktivitet inte vill lämna henne helt.

   "Jamade den för högt? Tyckte du att den var ful? Var det så, var den äcklig?"

   Det mörknar snabbt ute. En rund lykta står vid ena kortändan av parkeringsplatsen och lyser upp den närliggande asfalten. Fortfarande inga bilar. Jag undrar hur hon tar sig till och från jobbet. Kanske med buss. Att ta bilen så här års när snön kommer vilken dag som helst, det är en risk man inte gärna tar om man bor utanför samhället, där plogbilen sällan kommer förrän efter ett par dagar. Då tar man buss. Alltså bor hon utanför, bortanför.

   "Du bor i skogen" säger jag och tittar åter på den spända bomullströjan över hennes byst.

   "Ja." Hon stannar upp, tror kanske att det är en öppning att prata om skogen. "Bor du också så, i torp?"

   "Jag har bott på många ställen."

   Hon pressar ut luften mellan tänderna.

   "Du försvårar bara för dig själv," hon klickar med pennan, "varför dödade du katten? Varför plågade du den? Är det nån som visat dig hur man gör sånt?"

   Då lyfter jag blicken. Hakar i den i hennes och viker inte undan.

   "Det var min katt" säger jag och ser för ett ögonblick trasslet av päls och kvistar och taggtråd. "Det var min katt, och dom dödade den."

   "Nej" hugger hon av, "det var Mikael Björks katt. Den hade halsband, det var Mikaels katt, inte din."

   "Har han identifierat den?"

   "Du vet mycket väl att det inte går att identifiera den i det tillståndet." Det rycker lite under hennes ena öga. "Det finns inget kvar. Kim, det du gjort är fruktansvärt. Du behöver hjälp, och vi ska ge dig den hjälpen. Men det kräver att du hjälper oss. Vem är du?"

   "Någon måste satt hans katthalsband på min katt"

   "Jag menar allvar", den återhållna vreden darrar knappt hörbart bakom orden, "om du inte hjälper till nu, slutar vi här. Du får sova i häktet och så fortsätter vi imorn."

   "Det är lördag imorgon."

   "Det spelar ingen roll. Vi sitter här tills du berättar vad du heter och var du kommer ifrån."

   "Jag kommer inifrån" säger jag, böjer huvudet uppåt, blundar mot taket. Genast känns smaken av järn på tungan. Kolbitar slocknande i mörkret. Ässjan. Ps höjda arm och lukten av  jord. Allt blir nära. Jag fortsätter blunda, försöker hålla kvar hammarslagen och jamandet.

   "Det räcker!" Hon lägger ner pennan med en smäll. Jag öppnar ögonen och hon reser sig upp, går runt skrivbordet. När hon lämnar rummet låser hon inte dörren efter sig. Jag skulle kunna springa nu. Polismannen skulle förmodligen inte hinna reagera förrän jag var ute på parkeringen, och när han nådde dit skulle jag vara uppslukad av mörkret.

   Jag reser mig upp. Telefonen ringer. Jag rycker till men innan jag hinner sträcka ut armen för att tysta den, är hon tillbaka vid dörren. Brösten mullrar ljudlöst från sida till sida när hon tvärt stannar i dörröppningen. Jag står orörlig och stirrar tillbaka. Telefonen ringer. Hon kommer fram bredvid mig och lyfter luren. Är noga med att inte röra vid min tröja.

   "Ja?" Hon tittar på klockan på väggen och jag följer hennes blick. Kvart över sex. Är det därför hon inte svarar med namn? "Ja det är jag. Vad?" Hon vänder sig mot mig, granskar mitt ansikte medan hon lyssnar på rösten. Hon ser förvånad ut, kanske drar även ett stråk av misstro över hennes ansikte. "Är du säker? Helt säker?" För ett ögonblick tycker jag mig skymta en glimt av rädsla i ögonen. "Men h...". Hon sluter ansiktet innan hon talat klart. "Jag kan tyvärr inte prata nu, jag ringer imorgon förmiddag. Ja. Precis. Detsamma."

   Hon lägger på, låter handen ligga kvar på luren. Ansiktet nedböjt och utom synhåll.

   "Det var Björk" säger hon och drar efter andan. "Katten är tillbaka."

   "Jag sa ju att det var min katt som dog" säger jag stillsamt. Det blir tyst. Jag kan inte se vad hon tänker, hennes ansikte är fortfarande dolt bakom håret.

 

        FREDAG NATT

HAN:             Vad gör du?

JAG:              ...

HAN:             Vad håller du på med?

(Tystnad)
 

JAG:              Jag vill hem. (Drar på mig tröjan)
 

HAN:             (Upprört) Klockan är fan tjugo i fyra!

JAG:              (Ålar mig in i jeansen)

HAN:             Men vad ÄR det?

JAG:              (Knäpper jeansen, stannar upp, tittar på honom) Jag kan inte sova.

HAN:             Måste du åka genom hela Stockholm då eller?

JAG:              Jag kan inte sova bredvid d i g.

HAN:             ??? Du sover ju hur jävla djupt som helst.

JAG:              Men jag sover inte bra. Drömmer konstigt.

HAN:             (Sätter sig upp i sängen) (hetsigt) Jaha, sen närdå?

JAG:              Spelar ingen roll. (Hittar en strumpa och börjar kavla upp den) Sov nu.

HAN:             Är du dum eller? Du sticker mitt i natten och tror jag somnar om.

JAG:              (Drar på strumpan) Vi hörs imorn. Jag ringer.

HAN:             Så fan heller. (Han flyger upp ur sängen, kommer fram och ställer sig alldeles nära. Jag känner hans värmestrålning. Glödande kol, något slocknande). Vad håller du på med?

JAG:              Jag... jag är inte kär.

HAN:             Det vet jag väl.

JAG:              Jag vill inte vara här mer.

HAN:             Vad är det som inte funkar? Det är väl som förut.

JAG:              Ja. Det är just det. (Böjer mig efter andra strumpan). Det är som förut.

HAN:             Är jag inte bra? Är det det? Sexet?

JAG:              Jo. Du vet du är bra. Annars skulle jag inte vara här.

HAN:             Men du går ju.

JAG:              (Får på mig strumpan och sträcker på mig.Ansikte mot ansikte) Vi tar det imorn. Okej?

HAN:             Nej, det är i-n-t-e okej.

JAG:              (Suckar) Jaha. Vad vill du säga då.

HAN:             Vad vill DU säga?

JAG:              Ingenting. Det är därför jag går.

HAN:             (Stelnar i ansiktet. Tar ett steg bakåt) Visst. (Vänder sig om och går tillbaka till sängen.)
 

JAG:              Är du vaken vid tio? Så ringer jag då.

HAN:             ...

JAG:              Jag går nu.

HAN:             (Ligger orörlig  under täcket.)
 

JAG:              Gonatt.

(Låser upp dörren, kliver ljudlöst ut, och drar tyst igen den efter mig. Tänder inte i trapphuset, står en stund och lyssnar utanför dörren. Hör ingenting. Trevar i fickan efter mobilen. Låser upp knapplåset och skärmens ruta lyser blå i mörkret. SMS mottaget 03.10.
"LÄNGTAR EFTER DIG"
Jag smsar svar.
"är på väg"
Stoppar tillbaka telefonen i fickan. Andas. Hör mina steg ännu eka bakom mig, när jag öppnar porten och kliver ut i natten.)

Jag drömmer drömmar om våldtäkter och gifter i glasen och
ölbubblorna irrar vilsna genom bärnstenen och förstör. Förstör
den blanka fullkomligheten, förstör mitt huvud och gatorna
leder allt längre bort hemifrån.

Är jag lycklig nu? Jag frågade
farmor är du rädd för att dö?
Och hennes nittiotvå-åriga händer darrade märkbart
kanske är jag ond min ärlighet är en larv
som ligger i ett äpple. Växande
vitgrynig och
vämjelig.

Som mönstret mina fingrar gör när de karvar
i ditt kött och gröper ut,
tömmer. Och tomma
ord kan inte bli starkare med tiden
ändå önskar jag det, önskar att min säkerhet
infinner sig så småningom.

Jag vet inte jag vet
aldrig vad jag vill som ett kluvet äpple mina knutna händer
är kärnhuset som inte var menat
för oss. Vi är fruktkött
ljust och rinnande blödande och
dött.

Jag öppnade ett block och staplade bokstäver
som vittrande gravstenar över begravda
vänner och jag känner
kyrkogården bränna korsmärken
i min panna.

Och jag undrar är jag lycklig nu? Är jag
lycklig
nu?

I förmiddags: C bad mig berätta om mitt påsklov.


JAG: Jag kan skriva det för dig istället. Får jag det, får jag får jag? (blinkar bedjande med hundögon)

C: Du ser mest ut som en katt när du gör så där.

JAG: Hund, katt, bisonråtta - jag är vad du vill bara du låter mig skriva en kortis om påsken.

C: Ja visst. Du får två minuter. Jag tar tid. (2 minuter går) Stopp.

JAG: Ja okej liksom alltså då, det här är jättejättedjupt. Det handlar om kroglivet. Om Jesusdöden. Om den vidunderliga kärleken. Om...

C: (avbryter) Mm, säkert väldigt poetiskt. (ser bister ut) Läs då.

JAG: (för mig själv) ...och om vårnätter och stjärnsplitter och...

C: (nappar åt sig pappret jag skrivit och börjar läsa högt) "Det väsentligaste av mitt lov (utekväll 25/3):
Det var i sanning en överväldigande och befriande pissoar, med skinande och silverblänkande ytor. Ett doftande monument över de vildsint vackra naturbehoven och mystiska uråldriga drifterna. Jag föll på knä i oförställd beundran, tillbad de perfekt kvadratiska kakelplattorna: de var som mörka isflak i en skriande islossning." (C tystnar, harklar sig) "Sedan kräktes jag öl i rännan. Snipp snapp slut."

(lite mer tystnad)

C: Ja.. hrm harkel... Det var ju... intressant.

JAG: Ja. Visst var det. (tar en tugga av bullen) Jag vidhåller min åsikt: pissoarer är underskattade. Jag borde blivit man.

Förmodligen har ingen läst "Hevonen häst" av Annika Korpi. Och det är helt i sin ordning. Den är påfrestande.

Ändå har jag gjort en skrivövning utifrån den. Det är samma karaktärer och platser som i boken, samma irriterande språklekar, och samma avsaknad av ett förklarande berättar-jag.
Det är mycket likt hennes stil. Jag säger så, eftersom ingen som läst boken finns till hands och kan säga det i mitt ställe. Dessutom kan jantelagen ta sig i [CENSUR]. Jag har dock skippat alla finska böjningar av ord, och jag har inte heller några citat ur "Barnens djurbok" (det finns en hel del såna i "Hevonen häst").

Så. Här är dagens 30 minuter. Ingen skrivövning jag hittills gjort utifrån en roman har tillnärmelsevis varit så lätt att göra. Annika Korpi är inte duktig. Hon är lat.

("Hevonen häst" = besvikelse.)




Karaktärer: Eila Palo ("jag") är ca åtta år gammal och albino (detta sägs dock aldrig rakt ut i boken). Hon skickas under en sommar till sin farmor i norra Norrland, medan mamman ligger intagen på Kliniken och pappan befinner sig någonstans ute i världen.
 
Eila Palo har en 'Deckarväska' där hon maniskt samlar och sorterar sina intryck av omvärlden. Bl.a. har hon klippt ut alla artiklar hon kan hitta, som handlar om mördade "Karolina, 22". Karolina, 22, har ingenting med den egentliga berättelsen att göra, men Eila Palo är mycket underlig (/störd) och kan inte skilja på verklighet och fantasi.
 
Lady Jenna är Eilas storasyster. Hon är mycket dominant och obehaglig. Egentligen är hon intagen på Kliniken tillsammans med mamman, men skickas efter halva boken till Eila och farmor i Norrland. Det är vid Lady Jennas ankomst som den här skrivövningen tar sin början, det har regnat och åskat i flera veckor.
 
p.s. Det finns även en Bonde i grannskapet med suspekt sexualitet.







---




I Polcirkelland skymmer det inte om somrarna. På nätterna är det ljust i rummet och myggnätet lämnar en gråaktig ljuskvadrat över plankorna. Knarrar trappan till nedervåningen så är det bara huset. Ingenting att bry sig om säger farmor, men Lady Jenna bryr sig om allt (mest djuren). Hon drar sin säng jämte min i rummet och inga protester slipper här fram här fram, bara vinandet från myggen som ilsket trycker vid fönstret, och knarrandet som inte är någonting att bry sig om.



*



Jag har en åskledare i benen, behöver inte gummistövlar för att värja mig. Kan gå säker i rabarberlandet och gömma mig under bladen när det regnar. Himlen är aldrig lägre än att jag kan stå rakryggad (utan att slå i huvudet). Mycket smidigt som dr Rosenstråhle skulle säga det, mycket smidigt. En av naturens snillrika konstruktioner; ingen människa ska behöva kura för att få plats mellan marken och molnen. På vår jord kan alla gå med huvudet högt och näsan i vädret.
Mycket smidigt som sagt, mycket smidigt.

Under rabarberbladen är ljuset grönaktigt. Stjälkarna är lena och gröna och drömska. Lila vener längs stammen och små svarta skalbaggar. Här vill alla bo. Om detta inte hette Polcirkelland skulle det heta Rabarberland. Karolina, 22, hade säkert trivts bättre här än på Forever Young.



*



Rabarberlandet/trädgårdslandet har tydliga gränser. På östra sidan finns Finland. Jag håller mig hitom linjen. Inga gränser överträds. Bonden ger mig inte sugmärken (inga gränser överträds), men om han gjorde det skulle jag med största sannolikhet samla dem. Deckarväskan rymmer det mesta. Även sugmärken.

Det blir aldrig mörkt för Polcirkelland ligger utanför nattgränsen. När jag säger att någonting är fel menar jag inte ljuset. Lady Jenna vill inte sära på sängarna, trots att hon borde tåla bristen på dygnsrytm (mamma har lärt oss mycket). Jag försöker dra min säng bort till väggen, men inga protester slipper här fram här fram förrän jag säger min kärastes namn.
Marcello sitter kanske på klippan i Stockholm med brodern (d.ä.). Här ligger jag inte vägg i vägg utan säng mot säng med Lady Jenna och fjällar mellan lakanen. Karolina, 22, ligger i Deckarväskan och kan inte heller sluta ögonlocken. Men sömnlöshet är inget som bekymrar de döda. Hon stirrar med öppna ögon från tidningsurklippen. Jag beslutar mig för att stirra med slutna ögon så att Lady Jenna ska tro att jag sover.

Bortom myggnätet och kullen mullrar åskan dovt. Inga gummistövlar behövs när man har åskledare i benen. Om åskledaren skulle bli tillfälligt ur funktion har jag en plan B. I Deckarväskan finns ritningar över området. Alla nödutgångar är märkta med osynlighetspennan så att bara jag kan ta mig ut.
Jag kikar mellan ögonfransarna. Lady Jenna sover eller tittar med slutna ögon. Vi kan båda två blunda för det som finns rakt framför näsan (mamma har lärt oss mycket).



*



LADY JENNA: Sover du?
JAG: Ja.
LADY JENNA: (klappar mig på det gipsvita håret) Ingen är så mycket djurvän som jag.
JAG: Nej. (tittar bakom slutna ögonlock) Ingen är så mycket djurvän som du.

Kanske kan farmor märka min matskål med mitt namn imorgon. Om jag ber henne snällt och sitter vackert. Gränsen mellan människa och djur är hårfin. Det är bara människan som vet om sin överlägsenhet, men för den skull betyder det inte att inte människor är överlägsna varandra.

LADY JENNA: Imorgon vill jag byta namn igen.
JAG: Ja.
LADY JENNA: Du får döpa mig. 'Miss Diamond' ska det bli.
JAG: Ja.

Det hörs att hon vänder sig i sängen. Myggorna stångas mot nätet. Lady Jenna sa åt mig att äta myggor en gång. Jag var hennes fågelunge (hon är både djurvän och riktig Lady). Myggor smakar järn (ett namnbyte förändrar ingenting).

& du kan alltid komma nära, komma tillbaka
när du gått för jag
kommer alltid ha dörrarna på glänt, på glänt
utifall att
du skulle ångra dig.


& jag ska inte fråga efter hennes namn, du är förlåten allt
bara du kommer tillbaka nu, bara du
ringer mig nu, om du bara
varsamt rör vid mig nu och
sedan stannar.


& du får komma tillbaka igen, komma nära igen
och hon gör ingenting, ingenting
gör något eller spelar någon roll bara du
ser mig nu hör mig nu vidrör mig
nu, jag ska inte
nämna det igen, inte
nämna skuggorna ikväll eller
mörkret mellan raderna.


& bara du
andas lite i mig, bara du
lutar dig nära så ska jag
förlåta dig, förlåta dig, du är
förlåten redan och jag står här
när du kommer tillbaka, jag saknar, jag
saknar och
saknar du någon annan så gör det inget, inget
gör något bara du kommer nu
bara du kommer
tillbaka
nu.