relativ

Förmodligen har ingen läst "Hevonen häst" av Annika Korpi. Och det är helt i sin ordning. Den är påfrestande.

Ändå har jag gjort en skrivövning utifrån den. Det är samma karaktärer och platser som i boken, samma irriterande språklekar, och samma avsaknad av ett förklarande berättar-jag.
Det är mycket likt hennes stil. Jag säger så, eftersom ingen som läst boken finns till hands och kan säga det i mitt ställe. Dessutom kan jantelagen ta sig i [CENSUR]. Jag har dock skippat alla finska böjningar av ord, och jag har inte heller några citat ur "Barnens djurbok" (det finns en hel del såna i "Hevonen häst").

Så. Här är dagens 30 minuter. Ingen skrivövning jag hittills gjort utifrån en roman har tillnärmelsevis varit så lätt att göra. Annika Korpi är inte duktig. Hon är lat.

("Hevonen häst" = besvikelse.)




Karaktärer: Eila Palo ("jag") är ca åtta år gammal och albino (detta sägs dock aldrig rakt ut i boken). Hon skickas under en sommar till sin farmor i norra Norrland, medan mamman ligger intagen på Kliniken och pappan befinner sig någonstans ute i världen.
 
Eila Palo har en 'Deckarväska' där hon maniskt samlar och sorterar sina intryck av omvärlden. Bl.a. har hon klippt ut alla artiklar hon kan hitta, som handlar om mördade "Karolina, 22". Karolina, 22, har ingenting med den egentliga berättelsen att göra, men Eila Palo är mycket underlig (/störd) och kan inte skilja på verklighet och fantasi.
 
Lady Jenna är Eilas storasyster. Hon är mycket dominant och obehaglig. Egentligen är hon intagen på Kliniken tillsammans med mamman, men skickas efter halva boken till Eila och farmor i Norrland. Det är vid Lady Jennas ankomst som den här skrivövningen tar sin början, det har regnat och åskat i flera veckor.
 
p.s. Det finns även en Bonde i grannskapet med suspekt sexualitet.







---




I Polcirkelland skymmer det inte om somrarna. På nätterna är det ljust i rummet och myggnätet lämnar en gråaktig ljuskvadrat över plankorna. Knarrar trappan till nedervåningen så är det bara huset. Ingenting att bry sig om säger farmor, men Lady Jenna bryr sig om allt (mest djuren). Hon drar sin säng jämte min i rummet och inga protester slipper här fram här fram, bara vinandet från myggen som ilsket trycker vid fönstret, och knarrandet som inte är någonting att bry sig om.



*



Jag har en åskledare i benen, behöver inte gummistövlar för att värja mig. Kan gå säker i rabarberlandet och gömma mig under bladen när det regnar. Himlen är aldrig lägre än att jag kan stå rakryggad (utan att slå i huvudet). Mycket smidigt som dr Rosenstråhle skulle säga det, mycket smidigt. En av naturens snillrika konstruktioner; ingen människa ska behöva kura för att få plats mellan marken och molnen. På vår jord kan alla gå med huvudet högt och näsan i vädret.
Mycket smidigt som sagt, mycket smidigt.

Under rabarberbladen är ljuset grönaktigt. Stjälkarna är lena och gröna och drömska. Lila vener längs stammen och små svarta skalbaggar. Här vill alla bo. Om detta inte hette Polcirkelland skulle det heta Rabarberland. Karolina, 22, hade säkert trivts bättre här än på Forever Young.



*



Rabarberlandet/trädgårdslandet har tydliga gränser. På östra sidan finns Finland. Jag håller mig hitom linjen. Inga gränser överträds. Bonden ger mig inte sugmärken (inga gränser överträds), men om han gjorde det skulle jag med största sannolikhet samla dem. Deckarväskan rymmer det mesta. Även sugmärken.

Det blir aldrig mörkt för Polcirkelland ligger utanför nattgränsen. När jag säger att någonting är fel menar jag inte ljuset. Lady Jenna vill inte sära på sängarna, trots att hon borde tåla bristen på dygnsrytm (mamma har lärt oss mycket). Jag försöker dra min säng bort till väggen, men inga protester slipper här fram här fram förrän jag säger min kärastes namn.
Marcello sitter kanske på klippan i Stockholm med brodern (d.ä.). Här ligger jag inte vägg i vägg utan säng mot säng med Lady Jenna och fjällar mellan lakanen. Karolina, 22, ligger i Deckarväskan och kan inte heller sluta ögonlocken. Men sömnlöshet är inget som bekymrar de döda. Hon stirrar med öppna ögon från tidningsurklippen. Jag beslutar mig för att stirra med slutna ögon så att Lady Jenna ska tro att jag sover.

Bortom myggnätet och kullen mullrar åskan dovt. Inga gummistövlar behövs när man har åskledare i benen. Om åskledaren skulle bli tillfälligt ur funktion har jag en plan B. I Deckarväskan finns ritningar över området. Alla nödutgångar är märkta med osynlighetspennan så att bara jag kan ta mig ut.
Jag kikar mellan ögonfransarna. Lady Jenna sover eller tittar med slutna ögon. Vi kan båda två blunda för det som finns rakt framför näsan (mamma har lärt oss mycket).



*



LADY JENNA: Sover du?
JAG: Ja.
LADY JENNA: (klappar mig på det gipsvita håret) Ingen är så mycket djurvän som jag.
JAG: Nej. (tittar bakom slutna ögonlock) Ingen är så mycket djurvän som du.

Kanske kan farmor märka min matskål med mitt namn imorgon. Om jag ber henne snällt och sitter vackert. Gränsen mellan människa och djur är hårfin. Det är bara människan som vet om sin överlägsenhet, men för den skull betyder det inte att inte människor är överlägsna varandra.

LADY JENNA: Imorgon vill jag byta namn igen.
JAG: Ja.
LADY JENNA: Du får döpa mig. 'Miss Diamond' ska det bli.
JAG: Ja.

Det hörs att hon vänder sig i sängen. Myggorna stångas mot nätet. Lady Jenna sa åt mig att äta myggor en gång. Jag var hennes fågelunge (hon är både djurvän och riktig Lady). Myggor smakar järn (ett namnbyte förändrar ingenting).