relativ

Det är texten. Den ylar om natten och jag tassar upp och sätter mig på fönsterbrädet och tittar mot månen. Varulvar är delvis vargar, men vargar jagar i flock. Det här är en ensam text, jagar mig tills jag svettas blank som vita pappersark.
   Varulven; mer än ett djur - en myt. Jag vet inte hur den ska infångas och behärskas, om den ens ska behärskas. Ska den härja fritt med orden, slita sig lös, vara på gränsen så att ingen läsare kan säga om det är ett vilddjur eller ett odjur.
   Kan den ens finnas till? Eller är det en fantasi som aldrig kan bli verklig, oavsett de konstruktioner som görs i dunklet på dammiga museivindar med ståltråd och päls från kaniner och lämlar, under arbetsrubriken: "Hade varulvar existerat så hade deras anatomi varit denna."

Med andra ord: En text som inte med säkerhet är berättigad en existens.


Är detta den texten?



Jag bor isolerad på ön för att ges vägledning i hur man tar sig an sånt här, men jag vet i nuläget ingenting. Texten är mer tekniskt avancerad än något jag hitintills skrivit, och själva historien komplex och komplicerad: Det finns ingenting att ankra i, ingenstans där jag kan placera mitt båtskrov och börja skriva. Lägger nät men får bara upp skelett från döda sjöfåglar och ruttnande fiskar.


När jag vill vara som allra mest optimistisk intalar jag mig att oavsett om jag lyckas eller inte så kommer det i vilket fall inte tas väl emot. "En roman om en man ses som allmängiltig, en roman om en kvinna gör det inte."



"Vi vill inte beblanda oss med denna kvasivetenskap."

Nu sitter jag ensam i en lägenhet i Gamla stan och det är mörkt utanför och någonstans bortom alla glittrande vatten och statshustorn och broar sitter två av dem jag längtat mest efter under månaderna på B-A. Och de dricker vin och väntar på min ankomst och det finns en stad jag hade reserverat för oss inatt, men den är på fel sida om fönstren och frostrosor fortsätter slå ut över glasen och blomma och dofta och blomma. Jag fryser. Vansinnigt mycket. Är så trött på det här tillståndet. Så trött på den här kölden. Så trött på pillerburkar och brända björkar. Vita stammar mot mörk barrskog.

"Eterneller". Jag läser den och faller genom svarta tjärnar av rymdljus. Tyngdlöshet. Stjärnbestrött vatten som böljar kring min kropp, en vågrörelse innanför såväl som utanför huden.
Å.
Postapokalyptisk rymdberättelse. Helt vansinnigt och helt briljant. Jag vill läsa om och om igen. Vill skriva så själv, vill komma åt, komma nära, komma fram till något nytt. Plötsligt känns 'DMM' inte lika aktuellt längre, jag behöver en klar linje i mitt projekt, behöver mer än bara ett tema. Jag vill spränga gränserna. Lämna jorden för att det är jorden som befäster linjerna och avgränsningarna. Out in space.






Jag har köpt en ny skrivbok, 129 kronor på Akademi bokhandeln. Jag hade inte råd egentligen men den är luddigt mjuk som sammet och mörkt ceriserosa med spretiga tunna teckningar på.
Och jag har även FÅTT GRATIS ungdomsböckerna "Dansar Elias? Nej!" och "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket" för att läsa, analysera och arbeta med. Har iofs redan läst "Jag behöver dig mer än..." två gånger och har ett exemplar sen innan, men gratis är gott. Eller åtminstone läsbart.





"Det är ingen ljus barnröst som ropar på mig. Utan dov. Ljudet av någon som blåser i en tom glasflaska. Mörkgrönt glas, skuggan bakom en jordkällare, nässlor."

(första anteckningen i mitt nya block)






Och Walter Ljungquists novell "Jan, Gunilla och hästarna".
(!)
Har läst klart hans debutroman "Ombyte av tåg" från 1933 och den var simpel och antisemitisk (häpnadsväckande att den fick ges ut, men så var det också under ett årtionde när det var accepterat att framställa judar så som han gör det), men trots den dåliga första romanen är den här novellen fantastisk. Så om du är intresserad av mjuk och ljus och magisk sommarnattspoesi; läs. Vet inte vilken antologi den finns i, men den är värd att leta upp, vika ihop, och spara i kassaskåpet.




          [sprängde alla höghusen, som insekter flög peruker och morgonrockar genom luften.]






uppdatering:
Jag har inte skrivit på "DMM"-texterna på senaste tiden. Det pågår alltför mycket runtomkring. Skrev i förra veckan till en person i Berlin och hoppades på att kunna fly dit över en helg i vår. Sedan vände vinden och jag fick skjuts till Stockholm från internatskolan i tisdags av en andraårselev som pratade förtroligt om skaparkris och värkande processer. Det var som att allt han sa handlade om mig och om var jag befinner mig i skrivandet just nu. Nytändning: Jag ska vänta till mars (då han sa att första inre islossningen ägde rum) och sedan se vad som händer i maj (då han sa att kreativiteten exploderade och han kunde dra nytta av allt han lärt sig och producera stor mängd kvalitativa ting).

Och så igår onsdag köpte jag som sagt den ceriserosa lena skrivboken. Skrev tätt och jämnt och förvarade den sedan jämte dagbok och tre romaner ("A clock without hands", "Nattens skogar", "Dansar Elias? Nej!") i handväskan. Så nu är det ett mindre styrketräningspass att gå på stan.


mer uppdatering:
Mitt hår börjar växa ut igen. Från kortkort i maj till axellångt. Jag önskar jag kunde säga att det inte påverkar min kvinnlighet det minsta, men det gör det.
Indien-resan närmar sig. December Januari snödrivor sandslott glittrande istäcke eller långgrunt turkost vatten. Letar bikini och har helt annan smak än Aslan som är fascinerad av prickiga små saker.



och nu börjar det bli ont om tid, jag kastar ur mig ord och hinner inte läsa igenom röran mmåste dra iväg för att vaccinera mig.

Innan jag lämnade skolan klottrade jag 'Susanna was here' på mitt skrivbord och lämnade ett avskedsbrev fyllt med nonsensverser och streckgubbar. Jag har inte skrivkramp, tillståndet kan snarare beskrivas som i 'jag har ingen lust att skriva och därför tänker jag inte göra det.'
Vad hände med de två enormt ambitiösa men icke desto mindre briljanta och fullkomligt sensationella och blivande bästsäljande romanprojekten som jag hade i somras? Plötsligt kan inget utom poeten V Johanssons roman "Eterneller" alstra den allra minsta elektricitet i fingrarna. Bröstet ett batteri att koppla till den döda fågelkroppen. Orden och poesin och intertextualiteten:

Insikt:

Om jag någonsin skriver en roman ska den vara allt utom en roman (viljan att bryta de litterära reglerna) och den ska innehålla en fyrtio sidor lång förteckning över alla litterära verk och mjölkpaketsbaksidestexter jag hämtat inspiration ifrån eller snott citat ur. Ingenting jag skriver kan skrivas bättre av någon annan än mig (jantelagare och lagspelare som jag är), men det förändrar inte det faktum att allt jag skriver är beroende av de texter människo rdjur platser lukter motljus som jag kommit i kontakt med under mitt liv.
Det är jag som komponerar, inte uppfinner, musiken.


"De skar upp den första och den andra hyacinten."
(Hanna Nordenhök, "Hiatus")




Jag befinner mig med andra ord i Stockholm. Behöver upplysta gallerior och höghus och glasfasader och asfalt. Om jag hade stannat på internatet hade metamorfosen fortgått och vips hade jag suttit med stramt uppsatt hår och alternativ sned lugg och rött läppstift och intelligenta glasögon och diskuterat Nietschze med låg kontrollerad röst.
Skolan är en turbin; tar energin ur flödet.
Eller så är det här den nödvändiga processen.









"Ljuset växer sakta som vårt hår."
(Tomas Tranströmer)











Att jag är med i både skolans kursråd och styrelse har ingenting med någonting att göra. Verkligen inte. Bara för att understryka eller överstryka.
Stryka mothårs.

jag tackar aldrig för kommentarerna. till alla som säger något här: tack. jag blir oerhört glad. verkligen.

(här märks tydligt hur blödig jag är. jag behöver det kommande lovet. en hel vecka i Stockholm och ett månadsskifte som gör mig förtjust, hur amerikaniserat det än har blivit. jag ska oavsett vad som anses lämpligt för någon i min ålder göra en pumpa. gå till kyrkogården och tända ljus och stå tätt ihop med andra och värma händerna i någons nacke. sedan fackeltågen.
natthimlarna.
frostmarker och kalla diamanter.)




tack igen.

jag äter tretton olika mediciner om dan. utan överdrifter (första omgången kl 07.15; 5 olika, andra klockan 11.45: 2 olika, tredje kl ca 19.00: 2 olika, sista innan sänggående: 4 st olika)
är så trött på att vara sjuk.
är så trött på att foga mig efter en litterär interiör. bära blommigt bara för att matcha tapeterna.



det finaste just nu är att jag fått Cortázars samlade noveller, 2 volymer om totalt 1100 sidor. läser utöver dem även Djuna Barnes "Nattens skogar" från 1936, "Ombyte av tåg" av Walter Ljungquist från 1933, och "A clock without hands" av Guy Burt från 1999.
och jag har blivit omvänd ifråga om Sara Villius. hon är den skyldiga till boken Battle (som jag dock INTE ändrar åsikt om; den är dålig. d å l i g) men hennes senaste "Sex" är mycket skickligt skriven. gör ont och gör ont och gör allting lite outhärdligare.



förövrigt uppskattar jag brev mer än nånsin. vill du (just du som läser det här oavsett vem du är) skicka ett är det bara att kunna stava till mitt för- och efternamn samt kolla upp skolans adress på hemsidan. postutdelning här varje vardag klockan 14. jag väntar på bläckfläckade dystopier och utopier. eller bara texter, skrivna till hela världen och inte till mig specifikt.
reklam undanbedes dock.

tack.




(nu börjar nästa lektion)

Positivt besked: Jag kanske inte är glutenintolerant. Alltså får jag så sakteliga börja treva mig fram med mjölvita händer. (det är meningen att jag ska bli glad)

Negativt besked: Min kropp har tydligen tagit skada av alla månaders pencillinätande och jag måste 'renas' (medicinmannen vidhåller att detta inte är en religiös ceremoni men jag är mycket, mycket skeptisk). Rening innebär att allt socker är förbjudet de närmaste månaderna, och förutom att utesluta godis, bakverk, glass, är jag även förbjuden att äta:

*sylt/marmelad
*popcorn (är gjort av majs och majs innehåller alldeles för mycket socker)
*alla, observera ALLA, typer av frukter
*de sötaste rotfrukterna
*sötat bröd
*lussebullar, pepparkakor, glögg, allt annat som gör julen speciell
samt
*ALL ALKOHOL utom torrt vitt vin


jag gråter nästan blod. faktiskt. och målet är att jag frivilligt ska avstå från större mängder socker för resten av mitt liv.
frågan är hur långt ett sånt liv blir. (drama queen? who, me?)


kaffe. jag behöver kaffe kokain och kokoschoklad. nu.