relativ

Viktor Johansson fick Borås Tidnings Debutantpris i fredags. Jag behöver hans poesi ikväll. Jag behöver ödsligheten han skapar och flykten som ges.
Om tolv timmar: Malmö, men om jag kunde skulle jag byta det mot lövhögar och brinnande rådjurskid. Ge mig resor till platser där ingen annan finns. En kal trädgård och marken täckt av fjolårslöv. Inte en ny stad, inte ett nytt gytter av människor, inte fel årstid i hans ögon. Jag vill ha lugn. Önskar en enda sak så innerligt att det bränner bakom ögonlocken: befria mig från rastlösheten. Bara det. Bara. Det.

De senaste nätterna - feberdrömmar. Jag vrider mig varv efter varv tills jag vaknar intrasslad i lakanen. Slår upp ögonen, känner nattmörkret rinna som vatten mot hornhinnorna. Försöker hjälplöst hålla fast vid vetskapen att detta egentligen handlar om knappt två grader celsius. Mitt kött hettas upp. Någon namnger fenomenet kallar det feber, och det rinner en bergsbäck alldeles vid min huvudkudde om jag blundar kan jag höra porlandet och hur porlandet omärkligt förvandlas till en regelbundet smattrande rytm som visar sig vara k-pistar på avstånd jag hör ljudet närma sig gata för gata snart är automatgevären på innergården jag försöker resa mig men kroppen är som vatten; rinner åt alla håll utom mot mittpunkten, hjärtat ligger ensamt kvar på det blöta lakanet och dunkar. Dunkar dunkar som kängor marscherande längs gränderna dunkar som grova sulor mot marken och mot nakna fågelungar på trottoaren dunkar dunkar tills de fjäderlösa klumparna bara finns kvar som en vag kontur mot stenplattorna utstampade och det dunkar dunkar dunkar jag är törstig men kan inte röra mig mot köket kan inte röra mig bort från vapnen kan inte röra mig kan inte röra mig kan inte röra mig. Stundtals leker någon rysk roulett och avlossar skott mot min tinning, jag blundar väntar på att få huvudet avblåst och klick - överlevd - klick - överlevd - klick - överlevd när jag blinkar känns mörkret som vatten i pupillen det porlar och rinner och skvalpar vid kudden och avlägset hörs k-pistarnas smatter det dunkar högre dunkar högre klampet växer i styrka och så klick - överlevd - klick - överlevd - klick - överlevd jag vrider mig i sängen hör alldeles tydligt ljudet av mjukt krasande när fågelungar smetas mot armékängors sulor och det dånar i staden i hjärtat någon leker rysk roulett jag är klick -överlevd - klick -överlevd - k

.

som kalla lakan alldeles
kritvita likt segel
spända för vinden

.

som döda fiskar så stora
att de måste hållas med båda händerna jag är så stor
att du måste hålla mig med båda händerna för att jag inte
ska slingra mig loss under din
kroppstyngd och fly in i minnena i skuggskeppen i de tomma gymnastiksalarna

.

som ribbstolarna och plintarna som
bockarna och
kåtbockarna, du vet
jag känner fortfarande lukten av gymnastiksalsgolven den instängda luften och
den skälvande
överväldigande
andedräkten

.

   och lukten av
   repen, lukten av
   Reeperbahn, jag känner lukten av
   repsnaror som ingen hängde i och
   repben
   eller
   revben långa nog
   att fäktas med

.

som hur du alltid
vet smaken
på mitt skratt;
som öl -
beskan
bitterheten
bärnstensfärgen, och
hur du vill att mina skuggdemoner ska gå över med tiden och skuggskeppen segla med tidvattnet
men hur jag alltid varit ebb; dragit mig längre och längre
tillbaka
tills de sjögrästäckta skeppsvraken
legat blottade
bakom mig

.

som kalla handflator som
är kladdiga av svett och
halkar över mina höfter när de försöker
få in mig i rätt rytm

.





   jag ser honom återskapas i dig






.

som att det är lättare att
skriva om flåsandet om repen om blodet på kaklet i duschen och
om skavsåren mellan benen än att faktiskt
prata om det och
hur rösten liksom tycks
krympa likt en kuk i kallt vatten
när någon ändå ber mig göra det

.

som att vapenstillestånd inte sluts utan istället
är stånd som trycks in i fel
öppningar och
som att minor placeras strax under ytan strax under
naveln strax över
smärtgränsen
hela
tiden

.



   och hur jag tror att du hör ihop med mitt förflutna, hur jag tror
   att jag valde dig för att jag visste att du kunde
   få mig att minnas och
   hur din kärlek gör lika ont som
   spräckta mödomshinnor och
   den allra renaste skärva
   av glas



.

som i
'ditt hjärta är vackert som kol och
precis lika mörkt och slocknande'
och hur jag lystrar till dina lockrop,
orienterar efter dem
i blindo,
hur jag följer tecknen över mörka vatten
så som fartyget
följer fyrens ljus

om natten

Hennes bröst är stora som kojuver. Jag kan inte sluta titta på urringningen och det bleka dallrandet under nyckelbenen. Hon låtsas inte om min blick. Vant plockar hon fram de aktuella pappren och blanketterna, hennes händer arbetar som om de var fristående enheter. Lådorna dras omväxlande ut och stängs, det dunsar tungt när pappersbuntar bläddras igenom och faller tillbaka i facket för att inte rätt formulär hittats.

   Persiennerna är uppdragna. Jag kastar en snabb blick ut på den tomma parkeringen. Det börjar skymma. Mina handflator är kalla och kladdiga av svett. Jag torkar av dem på manchesterbyxorna men får inte huden torr. Manchester är inte ett vattenabsorberande tyg, alla mindre mängder vätska rinner av som vatten på en gås. Alla vätskor. Svett. Mjölk. Blod.

   Jag pillar på den levrade fläcken med en lång nagel. Hon verkar ha hittat de nödvändiga dokumenten och sätter sig tillrätta på stolen. Mellan oss ligger nu ett tiotal ark utspridda. Hon låter blicken löpa över dem, som om hon prickade av dem i minnet.

   "Jaha..." säger hon, harklar sig.

   "Jaha." säger jag och slutar skrapa på byxorna. Hon blir, för första gången sedan vi kom in, stilla. Tittar på mig några sekunder med ett ansiktsuttryck jag inte kan tolka, tar sedan upp en penna och lägger ett blad framför sig.

   "Då får vi börja med namn" hon klickar med kulspetspennan och sätter den mot pappret. Jag säger inget. "Ditt namn" förtydligar hon. Korridoren utanför är alldeles tyst. Dörren har ett stort fönster som ingen tittar in genom. Jag tittar ut. Vit strukturtapet och kanten på en inramad affisch med något grällt motiv. Jag kan inte se det, men jag vet att det sitter en polis i slutet av korridoren vid kaffeautomaterna, beredd att ingripa om jag skulle bli våldsam. De tror fortfarande att jag är farlig.

    "Namn." upprepar hon. Jag vänder blicken mot hennes bröst igen.

    "Jag har ju sagt att jag inte har något namn." Mina händer är kalla, jag korsar benen och kilar in nävarna mellan låren.

    "Nu måste du samarbeta. Vi är här för att hjälpa dig." Jag undrar varför hon pratar om sig själv som "vi". Antingen syftar hon på kommunen, eller på sig själv och polisen. Eller så vill hon hålla distans. Det är en stor skillnad mellan "jag och du" och "vi och du". Det senare markerar att "du"et inte ingår i gruppen. Kanske är det det hon vill få mig att förstå. Att jag inte ingår i gemenskapen om jag är svår.

   "Jag har inget namn."

   Hon tittar på mig utan något tecken på att ha tagit till sig vad jag sagt.

   "Om du håller på så här för att du inte vill tillbaka hem, så kan jag säga att vi kommer få veta ditt namn förr eller senare i alla fall. Men det underlättar om du säger det nu." Hon lutar sig mot mig, men sänker inte rösten "Och om det är så att du har det jobbigt hemma så hjälper vi. Vi skickar ingen tillbaka till nåt man far illa av."

   Jag rätar ut benen. Mina händer kommer inte bli varma i vilket fall, och med korsade ben ser man rädd och ynklig ut. Hon tror att jag ljuger. Hon tror att jag kommer från ett hem med en misshandlande fader och kuvad moder, jag ser det på henne. Och allt talar egentligen för hennes teori. Katten och mina blåmärken och namnlösheten - allt talar för att hon har rätt.

   "Jag har inget namn, men du kan kalla mig Kim." Hon suckar. Bröstet sväller för ett ögonblick. Jag tänker på deg.

   "Sluta fåna dig." Hennes ton är kärv.
   För ett ögonblick blundar jag, bryter igenom ytan. Ser stålet och städen, ugnarna som glödande hål i mörkret, Ps siluett i skuggorna. Sedan återvänder jag upp. Rummet är grönljust, hon granskar mig utan att luta huvudet åt sidan. "Då tar vi det från andra hållet," hon rör sig inte "katten. Varför dödade du katten?"

   "Jag dödade inte katten" säger jag lågt, låter huvudet sjunka längre ner mot bröstet. Hennes ansikte försvinner ur mitt synfält. "Den var redan död."

   "Kim" hon stannar upp ett ögonblick som om hon övervägde ett annat tilltalsnamn "Kim. Det är ingen idé att förneka längre. Vi vet att du dödade katten." Hon pratar till mig som man pratar till någon otillräknelig. Som man pratar till någon som är galen. "Vi vet att du dödade den. Men varför?"

   Kanske vill hon att jag lyfter huvudet och möter hennes blick. Jag fortsätter titta på brösten, hur de gungar knappt synbart efter varje rörelse hon gör. Som om minnet av aktivitet inte vill lämna henne helt.

   "Jamade den för högt? Tyckte du att den var ful? Var det så, var den äcklig?"

   Det mörknar snabbt ute. En rund lykta står vid ena kortändan av parkeringsplatsen och lyser upp den närliggande asfalten. Fortfarande inga bilar. Jag undrar hur hon tar sig till och från jobbet. Kanske med buss. Att ta bilen så här års när snön kommer vilken dag som helst, det är en risk man inte gärna tar om man bor utanför samhället, där plogbilen sällan kommer förrän efter ett par dagar. Då tar man buss. Alltså bor hon utanför, bortanför.

   "Du bor i skogen." säger jag och tittar åter på den spända bomullströjan över hennes byst.

   "Ja" hon stannar upp, tror kanske att det är en öppning att prata om skogen "bor du också så, i torp?"

   "Jag har bott på många ställen."

   Hon pressar ut luften mellan tänderna.

   "Du försvårar bara för dig själv," andetag "varför dödade du katten? Varför plågade du den? Är det nån som brukar göra så, som visat dig hur man gör sånt?"

   Då lyfter jag blicken. Hakar i den i hennes och viker inte undan.

   "Det var min katt" säger jag och ser för ett ögonblick trasslet av päls och kvistar och taggtråd. "Det var min katt, och dom dödade den."

   "Nej" hugger hon av "det var Mikael Björks katt. Den hade halsband, det var Mikaels katt, inte din."

   "Har han identifierat den?"

   "Du vet mycket väl att det inte går att identifiera den i det tillståndet." Det rycker lite under hennes ena öga. "Det finns inget kvar. Kim, det du gjort är fruktansvärt. Du behöver hjälp, och vi ska ge dig den hjälpen. Men det kräver att du hjälper oss. Vem är du?"

   "Någon måste satt hans katthalsband på min katt"

   "Jag menar allvar," den återhållna vreden darrar knappt hörbart bakom orden "om du inte hjälper till nu, slutar vi här. Du får sova i häktet och så fortsätter vi imorn."

   "Det är lördag imorgon."

   "Det spelar ingen roll. Vi sitter här tills du berättar vad du heter och var du kommer ifrån."

   "Jag kommer inifrån." säger jag, böjer huvudet uppåt, blundar mot taket. Genast känns smaken av järn på tungan. Kolbitar slocknande i mörkret. Ässjan. Allt blir nära. Jag fortsätter blunda, försöker hålla kvar jamandet och hammarslagen.

   "Det räcker" hon lägger ner pennan med en smäll. Jag öppnar ögonen och hon reser sig upp, går runt skrivbordet. När hon lämnar rummet låser hon inte dörren efter sig. Jag skulle kunna springa nu. Polismannen skulle förmodligen inte hinna reagera förrän jag var ute på parkeringen, och när han nådde dit skulle jag vara uppslukad av mörkret.

   Jag reser mig upp. Telefonen ringer. Jag rycker till men innan jag hinner sträcka ut armen för att tysta den, är hon tillbaka vid dörren. Brösten mullrar ljudlöst från sida till sida när hon stannar tvärt i dörröppningen. Jag står orörlig och stirrar tillbaka. Telefonen ringer. Hon kommer fram bredvid mig och lyfter luren. Är noga med att inte röra vid min tröja.

   "Ja?" hon tittar på klockan på väggen och jag följer hennes blick. Kvart över sex. Är det därför hon inte svarar med namn? "Ja det är jag. Vad?" Hon vänder sig mot mig, granskar mitt ansikte medan hon lyssnar på rösten. Hon ser förvånad ut, kanske drar även ett stråk av misstro över hennes ansikte. "Är du säker? Helt säker?" för ett ögonblick tycker jag mig skymta en glimt av rädsla i ögonen. "Men h...". Hon sluter ansiktet innan hon talat klart "Jag kan tyvärr inte prata nu, jag ringer imorgon förmiddag. Ja. Precis. Detsamma."

   Hon lägger på, låter handen ligga kvar på luren. Ansiktet nedböjt och utom synhåll.

   "Det var Björk," säger hon och drar efter andan "katten är tillbaka."

   "Jag sa ju att det var min katt som dog" säger jag stillsamt. Det blir tyst. Jag kan inte se vad hon tänker, hennes ansikte är fortfarande dolt bakom håret.