relativ

Jag håller upp händerna framför mitt ansikte när jag ska sova och det är mörkt som svart sammet i rummet och utanför fönstret och i bröstkorgen. Ja det är mörkt och jag håller händerna framför mig och ser hur de är vagt genomlysta. Kan ana konturerna av skelettet som en mörk spindel, följa venernas och ådrornas finmaskiga spindelnät.
De är mörkt aprikosfärgade, jag vänder på dem, riktar handflatorna mot mitt ansikte för att se varifrån ljuset kommer.

Det dunkla skenet förblir oförändrat.


Något lyser inifrån.

VI SOVER MED ÖPPNA ÖGON OCH MUNNARNA PÅ VID GAVEL SOM
DÖRRAR SOM STÅR OCH SLÅR I BLÅSTEN DET HÄNDER ATT DU
TRYCKER STÅNDET MOT MIN SVANK I SÖMNEN OCH
DU MINNS INGENTING AV DET EFTERÅT DU
MINNS INGENTING EFTERÅT


MIN LIVMODER VATTENFYLLS SOM EN GÖL MEN INGA FISKAR INGA
FOSTER GYTTJAR I MÖRKRET BARA KRÄFTOR OCH MULTNADE LÖV FRÅN
FÖRRA ÅRETS HÖSTSTORM JAG BER VAGGA MIG I VINDEN I DINA
KUPADE HÄNDER SOM EN SKÅL SOM EN SKÅL ATT UTBRINGA
FÖR VÅR TVÅSAMHET SOM EN
KNÄSKÅL ATT VAGGAS I NÄR DET NALKANDE OVÄDRET RISTER OCH
DRAR GENOM DE TOMMA RUMMEN GENOM
MITT BLOTTADE GRIN MINA
SKALLRANDE TÄNDER



OCH I SÖMNEN MED ÖGONEN SOM KRÄFTDAMMAR ROSTBRUNA OCH
DYIGA SER DU RAKT NER I MIN LIVMODER DE STARKA STRÖMMARNA OCH
VIRVLARNA DET HÄNDER ATT DU TRÅLAR DÄR I MÖRKRET FÅR UPP
KORRODERADE TOMMA BURAR SKEVA
LEENDEN OCH PLÅTBURKAR MEN
DU MINNS ALDRIG NÅGOT AV DET EFTERÅT DU
MINNS ALDRIG NÅGOT ALLS

Det regnade svavel idag. Mossorna fräste och spottade, lavarna i Rålambshovsparken missfärgades ytterligare.
Vi kommer dö av de här föroreningarna.
Våra barn kommer stelna i fosterställning i magarna och krystas ut dödfödda på lasaretten.
Lungorna; våra lungor, blir sönderfrätta köttklumpar. Som om någon karvat i dem.
Och när du rör vid mig, lämnar dina händer mörka märken efter sig på min hud. pH 1.3:
   vi dör bara av att slicka på varandras halsar.

vi äter båda två pencillin.
han sväljer sina vita piller och jag mina lila.
vi börjar slutligen transformeras till människor (den lena pälsen bakom öronen ljusare och tunnare nu) och pratar lågmält vid frukosten. hans dialekt bryter igenom allt oftare, så som sol bryter igenom stålgråa moln vissa mulna sommardagar.



jag kan känna igen över tjugo olika fågelläten men endast skrikfågelns tjutande över tomma vatten får mig att vilja gråta. havsörnen i ögonvrån och
det händer att sälkutar förirrar sig upp på stränderna här och dör vid vattenbrynet.



jag förmodas älska detta.
inte skygga.
men stenstränderna. molnmalm. sträva lakan.


jag sover med alla fönster och ögon vidöppna.