vykort tillbaka till utgångspunkten
vi äter båda två pencillin.
han sväljer sina vita piller och jag mina lila.
vi börjar slutligen transformeras till människor (den lena pälsen bakom öronen ljusare och tunnare nu) och pratar lågmält vid frukosten. hans dialekt bryter igenom allt oftare, så som sol bryter igenom stålgråa moln vissa mulna sommardagar.
jag kan känna igen över tjugo olika fågelläten men endast skrikfågelns tjutande över tomma vatten får mig att vilja gråta. havsörnen i ögonvrån och
det händer att sälkutar förirrar sig upp på stränderna här och dör vid vattenbrynet.
jag förmodas älska detta.
inte skygga.
men stenstränderna. molnmalm. sträva lakan.
jag sover med alla fönster och ögon vidöppna.
Kommentarer
Postat av: cissi
var håller du hus? och när kommer du ut till mitt land babe <3
Postat av: Susannan
ibland önskar jag att jag alltid var motljuset och just den här andningen. texten som en puls, jag för fingrarna mot halsen, trycker
av.
Trackback
