relativ

jag är framme nu. den blonde mannen skjutsade hit mig och från mitt öppna fönster luktar nyklippt gräs och fallande löv och brinnande färger.

jag är rädd men kanske också lycklig.


det finns så mycket ljus i de här skogarna.

Ingen kommer någonsin älska mig som han gör. Detta är kärlek. Det är
olja, det är
olja, det är blåsvart, det är trögflytande, det är farligt antändbart.













                                  inne










                                                                   bränd.









Oljan blåsvart och utspilld över min kropp. Jag brinner som starkast när han för läpparna över min glödande bröstkorg. Jag ligger på rygg och revbenen en eldstad där glöden rasslande faller inåt. Oljan kladdar över mina händer som
bläck som
olja som
bläck. Jag skriver inga brev men har adresser klottrade över hela rummet. Adresser till alla städer jag någonsin besökt och önskat jag kunde stanna i.






Städerna. Höghusen och glasfasaderna och oljan över gatorna. Blåsvart, speglande himlen och molnen och

molnen sjunker mot marken så som torpeder tungt sjunker mot havsbottnen.







   Något kommer sprängas.







Städer. Jag går över övergångsställen, drar upp cigg ur jackfickan, ärmarnas slitna skinn ger mina rörelser ett svischande ljud. Tänder en Camel och drar ett djupt bloss, röken river med vita naglar i strupen, jag kastar tändstickan ifrån mig, fortsätter gå över övergångsstället.
Lågorna flammar upp i samma ögonblick som stickan når det blåsvarta simmande. Och staden brinner.



Staden brinner.









Ingen kommer någonsin älska mig som han gör. Detta är kärlek. Det är olja, det är olja, det är svartblått, det är trögflytande, det är farligt antändbart och sällsamt blänkande lent över min kropp mina vader min länd bröstkorg mina nyckelben mitt ansikte mina händer. Jag gör avtryck på vita sjukhusväggar och skriker i isoleringscellen.
Och de vita måsarna som cirklar i sjukhustaket. Låga loopar och vingpennor jag vill slita av och doppa i bläck så svart som olja. Eller olja så svart som bläck.
En vitklädd sjuksköterska tittar in genom det cirkelformade glasfönstret. Jag kastar mig mot dörren, skriker och skriker alltmedan oljan droppar dovt mot golvet. Måsarna runt runt i taket, vingpennor att skriva brev med och adresser klottrade över alla väggarna. Sköterskans ansikte en skyltdockas. Orörligt leende. Aldrig blinkande.








                                                innebränd.








Jag brinner som starkast när han för läpparna över min bröstkorg. Glöden faller rasslande mot hjärtat och oljan kladdar över mina ljumskar. Olja som bläck som olja som bläck. Jag skulle kunna skriva kärleksbrev, eller skicka mjältbrand eller andra sorters anlagda bränder. Till alla städer jag någonsin besökt och önskat jag kunde stanna i.









Eldstäder. Och jag springer brinnande längs tomma boulevarder. Himlen. Moln. En ocean av olja, svartblå, blank, trögflytande. När jag sjunker mot bottnen med öppna ögon kan jag se fiskarna och skeppsvraken.

Klockan ett påbörjar planet nedstigningen. Vi bryter igenom molnen och jag trycker näsan mot fönsterglaset i förundran, har aldrig sett en så svart rymd som nedanför mig. Det finns ingen jord, det finns inget land, det finns inget Arlanda med ödsliga upplysta landningsbanor. Det finns bara ett fullkomligt mörker, en så tät svärta att jag för ett ögonblick är övertygad om att vi flyger rakt ut i rymden.
   Sedan: En glittrande punkt. Ett smycke glimmande djupt i den svarta sammeten. Och under de följande sekunderna tänds stjärna efter stjärna nedanför mig. Stjärnstoftsstäder. Det slår lock för öronen och fler och fler ljus tänds där ute. Hela flygplanet är nedsläckt för att vi passagerare ska kunna njuta av utsikten och av insikten:

   vi dör, vi är på väg rakt upp mot natthimlen i ett fallande plan; en paradox så vacker som hastigher och svindel och bråddjup



När planet tar mark lösgör sig en skugga ur cockpiten, det tar några darrande långa sekunder innan passagerarna på raderna längst fram märker det. De kommer av sig i talet. Tystnaden sprider sig bakåt i planet som en svallvåg.
   Jag kan inte röra mig. Jag kan inte andas, inte tänka, inte blinka. Ögonen torkar och svider men inga kroppsfunktioner fungerar längre. Bara stirrandet, det ljudlösa andlösa stirrandet.
   Planet skakar och kränger på landningsbanan, sänker inte farten. Han står helt stilla. Trots att det inte blåser rör sig tygerna kring hans ben, böljar tyngdlöst som om han befann sig på mycket djupt vatten. Kylan sprider sig liksom tystnaden bakåt i planet, rad för rad, ansikte efter ansikte står öppet och avskalat. Bara lysande ögonvitor i dunklet och munnarnas svarta brunnar.
   Det viner utanför rutan, planets hjul gnisslar och skriker, bromsarna pressar hundratals ton stål tillbaka utan framgång, det skär i öronen som om jag befann mig mitt i en storm eller motor. Taket måste vara högre nu än innan, det välver sig flera meter över heltäckningsmattan och han snuddar nästan vid det där uppe, står rak och vänd mot oss.
   jag kan inte andas jag kan inte andas inga kroppsfunktioner fungerar per automatik längre måste tänka hjärtslag tänka puls tänka liv i allt detta kalla kött måste tänka fram det tänk då tänk blodflöde och andning tänk hjärtslag och puls tänk andning tänk något för i helvete något annat än























                                                                                                                                                                      ingenting




















Efteråt får jag ut min väska på rullbandet och jag lämnar ankomsthallen med väskan på en väskvagn och bakom min rygg står glasväggarna höga och genomskinliga ut mot natten. Hangarerna brinner. Lågorna slår ut genom inrasade tak och nya flygplan fortsätter köra rätt in i dem.
   Jag skulle kunna vända mig om. Men jag tar en taxi till Svampen. Ställer mig inne på McDonalds och väntar och mannen med de bruna ögonen och stora händerna dyker upp tillslut. Som avtalat. Och vi har inte sett varandra på två veckor och han kysser mig med kloakerna porlande under huden och jag skrattar och köper mat och vi går till hans våning och han ramlar i trappan på väg upp i lägenheten och sluddrar när han säger att han saknar mig mer än han saknar sig själv. Låser upp dörrens tre olika lås och vinglar in i hallen och tänder och jag flämtar till, över hela golvet ligger otvättade t-shirts och fotbollskläder och soffkuddar och vrakdelar från flygplan och säkerhetsbälten som brunnit upp och solkiga vinglas och böcker.
   "Jag har verkligen shhaknat dig. Verkligen." Han står mitt i havet av saker och gungar omärligt från sida till sida. Hallampan är för stark, ljuset för vitt. "Som om du liksom alltid borde vara här... med mig..." Och han slår lamt ut med armarna mot rummet.
   Jag böjer mig ner och tar upp ett litet föremål i handen. Det är mörkt ockrafärgat och mycket lent. Stryker med fingret över det. Tittar inte upp när jag svarar honom.
   "Av alla resor jag hade kunnat göra var det du som blev slutdestinationen." Jag känner den vaga värmen som utstrålas från föremålet i handen. "Och jag har rest och rest och rest till dig utan att en enda gång komma fram helskinnad."
   Han blinkar mot mig, ler med tänderna, armarna alltjämt utsträckta mot rummet. Han står som en sjösjuk. Lampan i taket lyser alldeles för starkt.

Jag ser ibland ökendjuret i spegeln, de bleka fräknarna och ljuset när jag öppnar munnen. I bakgrunden ljudet av torr sand som silas genom fingrar och så kornigheten i färgerna runt mig; en hinna av genomskinligt sandpapper som gnuggar allt lite otydligare, lite mattare. Omgivningens konturer slipas ned medan jag slipas vass. Jag snittar rakt in i samtalen och kapar av. Tystnad. Tagning. Tystnad. Omtagning. Tystnad så våldsam som en sandstorm.




Analys av töntiga tonårspar:
I början en kärlek så ren som hornhinnor och bergskristall. Ingenting kunde förstöra er intimitet; ni uppfann närhet, ni skapade något som ni var övertygade om att ingen annan haft. Hur ni såg in i och hänfördes av den klarheten och den närheten de första månaderna (kanske åren). Men hur ni sakta, nästan omärkligt, började förorena ert silvervatten: Spela ut varann för tillfredsställelsen att återförenas. Problematiserandet för problematiserandets skull. Sublimering av både er kärlek och era konflikter, den fåfänga idiotin i att tro att konstruktivitet i bråken är obligatorisk bara för att ni älskar varandra.

Typ 'skjut mig så att du kan vårda mig sen'.








Analys av mig:
jag vände närheten ryggen eller om det var den gamle mannen jag vände ryggen hans mjuka buktande mage och mina smala händer på hans håriga bröst när han bad mig känna efter om hans hjärta fortfarande slog. (och det slog det slog mig medvetslös med all sin lugna taktfasthet rytmik).
sedan vuxenheten; leendet och alkoholen, de vackra pojkarna jag fick trots att jag inte alls var vacker och trots att det luktade döda hyenor och asgamar ur min mun. och ögonkontakten med Pojken hans röst om de där öknarna och solarna och ensamheterna som han sa lockade så mycket i min blick och mitt svar ett skratt rakt i hans ansikte sandstorm och pyramiderna uråldriga men vittrande.




Det är lätt att tillkläda sig en tillhörighet; alla flickor med sina randiga stumpbyxor och Converse som drog i flockar kring mina hasor och korridorer.
Det är desto svårare att göra sig normal; en i mängden; en 'se inte på mig med de där forskande ögonen utan låt mig få vara en vemsomhelst annan än den jag är'. Jag gömde bilden av tungmagar med krullhår knullhår bakom stängda ögonlock, jag dolde sanddynerna, grät aldrig för allting torkade ut oaserna sinade det fanns buffelhjordar på tusentals djur där alla törstade ihjäl och dog ut inom loppet av bara några månader.









reset:




Analys av världsläget:
Det snöar inte som det brukade.
Några spränger varann men det är inte i mitt land.
Jag är en av sex miljarder det är inte så noga.
Rumtid, partikelfysik, Schrödingers katt. Jag har en IQ på över hundratrettio men jag slösar det på littstudier.
Skjut mig, gör det bara, skjut mig.
Och vårda mig sedan ömt med dina flagnande händer.