prostituera poesin.
Neon speglad i blöt asfalt utanför klubben. Vi dansar och river höghusen, Söder rinner över sina brädder och musiken är vatten. Kallsup efter kallsup.
Sju tjejer eller fler, jag känner igen dem alla men känner dem ändå inte. Skratten, nyckelben i vackra vinklar, och det luktar vagt av krut. Jag vet inte vem som skjutits.
'Jag behöver mer än det här' tänker jag, ser mig om, letar efter något som kan fylla hålet det sugande badkarsvirvlande svarta hålet. I högtalarna 'alla som inte dansar är våldtäktsmän' och jag dansar, skriker, förirrar mig in i labyrinten av hagtorn och svårmod.
Sedan röker jag utanför och vill berusa mig in i det mörka. Hon, hon med klänningen som sitter bredvid, hon som jag kände en gång. Hon stirrar med ett höjt ögonbryn och tänker väl som jag att utbytet är lika med noll. Det fanns en resa när jag kallade henne vän. Nu är hon bortom kobbarna och de tomma vattnen. Jag fryser och fimpar cigaretten mot hennes hals.
Sedan går jag hem och vill rymma från mig själv och staden. Jag smsar någon och klockan är två på natten, han svarar och jag minns inte ens hur han ser ut. Det kallas tragik, men numera är jag resistent.
(SomnarMedEnaÖgatÖppet.IblandÄrJagFortfarandeRäddFörAttBliHittad.)
Någon viskar om poesi, jag ger henne fingret. Hennes blonda, hennes ironi, och när hon vänder sig bort kan jag plötsligt fyra nya ord.
Jag: Skoningslös och meningslös - en Ingen i staden som blöder ljus i mina tunna ådror. Jag virar ståltråd runt bröstkorgen. Önskar det fanns ett vackert anagram för hjärtslag.
"älska mig medvetslös"
läs den pyttelilla pocketboken med den jättelånga titeln "jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket" av Gunnar Ardelius (född 1981). debutboken från förra året som han blev Augustprisnominerad och belönad med Slangbellan för.
den är så bra att det gör ont.
& jag läser den & tänk att skriva så & jag nästangråter (nej det ska inte vara särskrivning) & Morris och Betty i boken är så nära & alla dom där konstiga sakerna som dom säger och gör dom har ju jag också tänkt på & jag vet att Morris och Betty är konstiga & då förstår jag ju att jag också är konstig & då känns allt så omöjligt &
& jag tänker att på nyårsfesten ska jag skriva "behöv mig mer än du älskar mig och älska mig medvetslös" över mina skulderblad fast då kommer ju alla tro att jag ber om att bli våldtagen & det är ju inte direkt vad jag vill få fram.
så istället kommer jag knyta nyårslöften kring min midja & strö glitter i lockarna & bita någon i armen för att jag tycker om att bita folk jag inte känner i armen & sen kommer jag inse att jag ju inte har bitit så många i armen så det kanske mer handlar om att jag gillar att bita somliga i armen inte varenda kotte på nyårspartyt.
& så kommer det liksom falla små stjärnor i ögonen på honom på killen jag pratar med & givetvis kommer jag inte tänka på att det har med vinet att göra utan jag kommer tro att det handlar om riktiga fallande stjärnor om meteorer som brinner på sin väg mot mark & då när jag tror att det rör sig om ozonlager och brinnande stenar kommer jag att se på honom med förnyat intresse för att jag antingen 1 tror att han är expert på stenar och att det verkligen är alla sorters stenar han är bra på så som till exempel urinsten och hösten, eller 2 jag kommer tro att stjärnorna är en spegling av mig och mitt ego och att fallande stjärnor i så fall betyder att jag faller.
för honom.
alternativt kommer jag att 3, tro att han kan nåt om hålet i ozonlagret och att han bryr sig om isbjörnar som går igenom den alldeles för tunna isen på antarktis och drunknar medan den månadsgamla ungen sitter vid sidan av vaken och ser på med stora blanka ögon, och när jag tror att han bryr sig om det då kommer jag tänka att 'nämen naaaw, vicken gullig kille va vicken söt och fin och äkta kille liksom så himla speciell'
& när något av de där alternativen har skramlat på plats så kommer jag känna att jag nog ska skriva nåt över skulderbladen i alla fall & jag får tag i en spritpenna alternativt i sprit och en penna & jag kommer på den geniala idén att skriva över hans skulderblad, inte mina & jag drar lite smidigt av honom skjortan & han har vid det här laget - vid kvart-i-tolv-laget - sett samma fallande stjärnor i mina ögon som jag sett i hans & därför sliter han gladeligen skjortan i två stycken (fast det där om att skjortor slits av och blir till två svårmodiga bitar är en filmmyt, i själva verket förblir den ett enda tygstycke, dock med trasig knäppning och lite naggad kant)
& hej vilka diktepos som skrivs över kropparna & vilka sanningar som viskas & 'det här är en illusion' kommer någon del av mig - förmodligen den delen som inte bryr sig så mycket om isbjörnar och därför inte är så impad av killen-utan-skjorta - att tänka & då kommer jag plötsligt bli stel när det är tre minuter kvar till tolvslaget & han kommer fråga 'vad är det sonia?' & jag kommer fräsa 'jag heter inte sonia' & han kommer se lite vilsen ut och då kommer jag lägga till 'pucko' på slutet som en grande finale & sen kommer jag börja skratta och han kommer väl skratta han också och rodna lite & viskfråga 'men' och så paus 'vad heter du då?' & sen kommer han pussa & lägga till 'förlåt' & det är då jag blir en hondjävul med glittrigt hår eller glittriga horn och säger att 'tyvärr lilla gubben' och reser mig upp & så ler jag med blottade tänder och hugger kniven i ryggen på honom med: 'och det är ju lilla gubben ser jag'
(aj, den gör ont)
& sen är jag den kanske ondaste kvinnan i Stockholm om det inte rentav är den kanske ondaste kvinnan i Mellansverige & jag tar ett litet trippande steg över den trasiga skjortan som ligger där på fiskbensparketten och ser ynklig ut & tio nio åtta sju sex fem fyra tre två ett GOTT NYTT ÅR från vardagsrummet & jag går ner för trappan mot jublet & genom ett fönster kan jag ana hur den svarta himlen pulserar av rött och grönt (fast det ser jag ju inte eftersom jag är färgblind, jag snarare låtsas att det är rött och grönt för att det ska vara rött och grönt)
& fyrverkerierna genom fönstret är gnistregn och fortfarande går jag ner för trappan & jag hinner undra 'är det det här som gör mig lycklig?' & sedan är jag nära trappavsatsen och samlar mig & jag når ner jag når ner och trappan leder rakt in i festen & jag torkar bort läppstiftet i mungipan & ler mitt allra bredaste leende mot absolut ingen särskild.
& whisky.
Och det är annandag och jag cirklar i trakterna som en vintertung geting. Slår vingarna lealöst i luften runt mig och vet inte riktigt vad målet är. Det är fem dagar kvar och jag undrar om det här året var mitt.
På det förra tolvslaget befann jag mig i en etagevåning på Kungsholmen. Jag jobbade. Från matsalen jubelskrek de tolv middagsgästerna, och i köket stod kocken och jag och den andra servitrisen. Fönstret på glänt och jag satt i fönsterkarmen, kocken skojade om epilepsianfall för att det var så mycket fyrverkerier och lägenheten låg högt så högt upp, den nästan gled över staden och där nedanför glödde plåttaken i skenet från raketerna. Jag rättade till förklädet, drack Gula Änkan, hade en timme kvar på tolvtimmarspasset.
Sedan var efterrätten klar och det blev kaffe med avec, och fruarna ville att jag och Mimmi öppnade de sista flaskorna Chablis. Miljonärsmännen gick upp på övervåningen och tände dyra cigarrer, som ville de till fullo efterleva klyshorna. En av dem kom tillbaka ner för trappan, in till mig i köket, la en arm om mina axlar. Hans händer var rödmjälliga och han hade en mycket subtil men uppenbart dyr parfym. Så flåsade han champagnesaliv i mitt öra och sa sötnos och jag stirrade mot dörren och kocken var någon annanstans och Mimmi var ute hos damerna hos fruarna och mjälliga händerna sa snygging en liten puss kan man väl få på nyår och allt och jag lösgjorde mig försiktigt, medveten om att hans slips var värd mer än vad jag skulle tjäna på hela kvällen och jag sa
nej jag tror inte det är nån bra idé och jag gick runt köksön så att vi hade ett barbord emellan oss och jag hällde upp två fingrar maltwhisky utan att han bett om det.
Is sa han kort och jag släppte ner kuberna och räckte honom det tunga glaset. Ljuset reflekterades i den räfflade ytan och han svepte utan att ta blicken från mig. Sen räckte han glaset tillbaka och jag tog emot det slog bort blicken och sneglade mot dörren. En till sa han och jag fyllde whisky och is och ljuset glimmade vackert i glasmönstret och jag räckte det till honom och han svajade vagt från sida till sida som en mast på ett övergivet skepp och köksön var ingen ö utan hav och han var ensam han stirrade på mig luktade på whiskyn och sa det här är fina grejer. Ja sa jag, och tittade honom i ögonen. Du är ensam
sa jag inte, för där stod han där svajade han, där smuttade han på whiskyn, och jag kunde inte förolämpa honom utan att bli avskedad. En sorts prostitution, men mild
och mellan oss var havet, avståndet, och whiskyflaskan på bardisken. Bortifrån långt bortifrån kom ljuden från matsalen, strök sig längs nacken.
Så äntligen kom kocken. Mjälliga händerna harklade sig och verkade vakna till liv. Ja tack för whiskyn sa han högt och plötsligt vinglade han inte alls. Kocken log mot honom och sa hjärtligt tack själv, och sen var mjälliga händerna borta.
Gott nytt år.
Efter arbetet drog jag och Mimmi ut på stan med fyra flaskor vin som vi hade smusslat undan under middan. Vi träffade Julia och allt spårade ur men det var okej för det var nyårsafton och högklackat och en huvudstad med krossat glas på gatorna.
Nu är det fem dagar kvar till nästa nya år och jag är den vinterslöa getingen som ligger i fönsterkarmen och domnar lite mer för varje förlorad plusgrad. Och jag undrar om det här året var mitt, och inser i samma stund att en sån fråga tekniskt sett inte kan ställas. Förklaringen är logisk; eftersom varje år tillhör den person som upplever det, blir svaret på frågan "var det här året mitt?" alltid ett ja.
Alltid.
Och en fråga med endast ett svar existerar inte, eftersom själva principen med frågor är (minst två) svarsalternativ.
Så därför. Det här året var mitt. Precis som alla de övriga 20,9 åren. Det jag istället borde fråga är hur det här året var i jämförelse med de andra. Men en annan gång.
Inte nu.
Nu finns bara nattstad utanför fönstret. Och längtan. Och ord. Och vingslag i mörkret.
(lyfter.
error.)
mina lögner i någon annans händer
jag åkte genom sverige eller
bara en liten bit
till föräldrahemmet och
jag åt rökt ål jag
somnade i ett rum som luktade
gammal madrass
och alla brustna toner i kudden och
jag visste inte vet inte
vad man svarar på någons andetag jag vet inte
någonting
och idag gick jag över åkrarna jag
såg en död and i ett dike och
allt är så jävla meningslöst
.
och var är han vad gör han vem fan gjorde julen till ett skäggigt hån
bara spräng alla fördämningar och släpp
ut hela nordens trasiga barn
och vuxna
och jag är ingenting jag är faan ingenting mitt bland alla åkrar och leriga fållor och kala träd och döda fåglar.
fuck det här.
fingrar i kors eller i dörrkarmar
det är just det här jag pratar om
vännen,
just det här
(och du är vilsen du har krossat alla fingrar i dörrkarmar,
omtanken ligger som ljummen honung eller
utlösning över dina ben de i kroppen
och det gör ont, visst gör det?
det fanns alltid fler bänkar än elever
tomma bänkar udda antal och så du och
häftstiften du tryckte in i handflatan medan vikarien
där borta där framme vid svarta tavlan ritade geometriska figurer
du hade cirklar
i handen, alla hade linjer men du hade cirklar
vita,
av plast
och det var röda mönster på bänklocket som du
ritade 'hänga-gubbe' i
men istället hängde du fröken
och tobias och johan och karin och susanne
och alla hemma och alla som inte var hemma fast de borde
och det blev rast och tomma bänkar udda antal och så du
ensam inne, men ville ut
du letade
efter en pil, en exit-skylt och en dörr
och du fann den
tillslut
efter år av sökan,
längtan,
och jag undrar forfarande varför,
varför du inte klev över tröskeln?
varför du la fingrarna i dörrkarmen och krossade dem
igen och
igen och
igen)
bakom Chicago - dom säger sagorna ska vara vackra
Saknad och
staden är alldeles för liten. Jag känner mig fångad. I det här - i stavelserna. Han sover i en annan del av vintergatan och jag tror inte på kommunikation. Kommunikation är den största lögnen av dem alla. Men, skrattar jag torrt, ändå spenderar jag all min tid med just ord.
Utanför fönstret stryker nattmörker och jag har hundratals sidor text men inget att berätta. Dricker te och begrundar hans konst. Det finns så mycket begåvning och
så många brända broar.
Hans, allt det här, är hans. Färgerna stafflit och de avklippta vingarna. Han vilar huvudet mot min mage och vi kommer inte ses igen. Jag tycker hans händer är vackra och letar efter spår av färg under naglarna. Utanför ljusnar det. Han tänder en till cigg och kastar med håret, och när jag beundrar konsten skakar han avvärjande på huvudet. Tavlorna? Du menar tidsfördrivet?
Ja. Jag menar tidsfördrivet.
Sedan slösar jag timmar och blöder utan att veta varför. Någonting är fel. Någonting med fondväggen och persiennerna. Någonting med hans trötta rörelser och stela osäkerhet. Jag känner honom som man känner en dåtid. Minnen av att som barn ha smugit ut i hönsgården och plockat ägg. Som solvarma klippor i handen han
är som en solvarm klippa under handen. Ryggrader som är lösa och blir
ryggradslösa. Jag vet inte vem av oss som ljuger och vem som flyr.
Och när jag sedan reser mig upp. När jag sedan tar väskan och öppnar dörren. Då vet jag att det är definitivt. Som jag visste med Simon. Som jag alltid vet. Och jag går genom gråa kvarter och önskar att det inte var ett avsked. Vill inte vill inte vill inte stänga dörrar. Vill inte klippa band.
Ändå gör jag det,
gång
på gång
på gång.
Bakom de neddragna persiennerna står stafflit kvar står tavlan och den trasiga gitarren. För varje steg längs gatan bleknar hans konturer, tills avtrycken av solvarm hud knappt finns i mina handflator.
Tar ett tåg. Andas. Och om någon frågar mig
om var jag varit eller vad jag gjort, så vet jag vad jag svarar,
Tidsfördriv,
allt
handlar om
tidsfördriv.
relativt bakfull
Illamående lördag och jag vill helst lämna allt ifred. Katter ylar från träd i någon annans trädgård och jag vrider mig ytterligare ett rastlöst varv i soffan. Bakfull. Dubbelt bakfull. När jag går upp för att dricka vatten känner jag inte igen ansiktet som tittar tillbaka i spegeln. Borde ta mig samman. Orkar inte ta mig samman.
Det var något med dagen-efter -dagar och ångest, som skulle kommas ihåg. Och något annat också, något om sociala spel och regler man inte bör bryta mot.
Bara för att jag pratar tror människor att de känner mig. Jag är hon med så många masker att det riktiga ansiktet har skavts blankt. Skränig säger någon. Tyst och blyg säger någon annan. Promiskuös och eller pryd. Narcissist och eller masochist. Paradoxer paradoxer paradoxer. Jag vet inte ens själv vad som är illusion och vad som är verklighet.
Sedan blir vattnen lugna inuti och jag undrar om jag har ett behov av att veta. Av att förstå. Kanske en annan dag.
mina hemlösheter mina hemligheter.
Bron från Stockholm till föräldrahemmet. Det lägger sig dimma över ön och jag ser Orangeriet passera, vet att jag är nära den hemliga trädgården och äppelträden nu. Och jag vrider upp radion i bilen så högt att ljudet pressar trumhinnorna en halv centimeter in i huvudet. Mörkt är det, mörkt för att vi är i Skandinavien i Sverige utanför Stockholm i december. Dimma och mörker och åkrar och skogar. Marker som jag kan utantill efter alla tonårspromenader i ensamhet.
(Att hitta sin identitet eller bygga den, jag vet fortfarande inte vilket).
Nu en bil och jag är tjugo och känner stillheten avskiljdheten. Hur mycket jag än älskar neonblödande huvudstaden hur mycket tunnelbanepoesi som än skrivs, så är det här ute jag blir lugn.
Om jag nu någonsin blir lugn.
Min rastlöshet går så djupt att jag inte ens kan sitta stilla och se på tv med bröderna och deras vänner. Ice Age rullar och den är kul. Ändå cirklar jag mellan vardagsrummet, köket, och övervåningen. Ändå vill jag g ö r a något. Modern sa jag måste lära mig se charmen i det lilla. Jag stirrade på henne. Charmen i det lilla? Dr Phil skulle klappa händerna i förtjusning om han hörde henne. Jag sluter mig bara. Vänder ansiktet bort och uppfinner nya språk.
För att ha något att göra retar jag brors vän. Han tar illa vid sig men jag kan inte låta bli. Sedan designar jag pepparkakshus och efter det läser jag Per Hagman. Sen En midsommarnattsdröm. Och det blir svartare svartast utanför fönsterglasen, och jag önskar att något hände. (Ibland vill jag återuppbygga broarna jag bränt, men det fungerar inte längre.)
Jag bär runt katten som en vetesäck och hunden tassar undergivet bakom. Försöker bestämma mig för om jag är katt- eller hundmänniska. Kommer fram till vad jag är, men bestämmer mig för att inte prata om det eftersom katt&hund -frågan är känslig. Att etikettera människor utifrån deras värderingar är en så naturlig del av vår tillvaro att vi gör det utan att reflektera. Vi generaliserar för att underlätta för hjärnan, så man inte behöver "börja från noll" varje gång man träffar någon.
Men jag vill undervika onödig etikettering. Så jag är tyst. Och egentligen: Katt eller hund, det är sak samma. Djur som djur, same same but different.
När klockan passerat midnatt är fortfarande nästan alla vakna. Hittar ett fotografi på syster och blir sorgsen. Nio månader och sex dagar, saknaden borde ha mattats nu.
Sedan åker jag hem. Passerar bron. Vrider upp radion så mycket att högtalarna inte klarar trycket. Det pirrar i bröstet och surrar som humlor bakom naveln. Lycka, mänskligheten och dess meningslöshet till trots.
Som att vara salongsberusad trots att promillen är noll komma noll. Svindel och jag vänder ansiktet mot natten. Tycker att varje människa som bilen passerar är vacker och det fladdrar solfjädrar i solar plexus, och hjärtslagen och gatljusen speglas i fuktig asfalt. Allt - människorna främlingarna till och med en gammal dam i en skruttig vit Saab - allt känns vackert.
Varför och vad och hur undrar någon.
Paradoxer, alla mina sagor, om paradoxer:
På ön i nattskog finns lugnet och milda rastlösheten. Jag lämnar det, passerar bron. Skiljelinjen. Och med ens intensifieras rastlösheten, vrids upp skruvas snurrar. Som att den oroliga nattfjärilen som alltid cirklar planlöst mellan revbenen hetsar upp sig. Som att den trycker sig mot det artificiella ljuset, mot gatlyktorna mot skyltarna och reklamen.
Blir lycklig.
Och musiken pressar i högtalarna högre och högre det är onsdag och det är natt och jag vill dansa virvla flyga. Flyga flyga trycka mig mot det artificiella ljuset ända tills gryning kommer och jag utmattad sjunker in
i stillhet.
dom säger jag är svår att älska och från dagis rymde jag alltid
Bara ge mig nåt som känns.
Snälla.
(för.jag.kan.vara.snäll.jag.kan.kan.om.du.bara.ger.mig.något.nytt.något.inuti.något.gnistervitt.och.
slipad.diamant.bara.
nästan.ingenting.begär.jag.nästan.ingenting.kräver.jag.
bara.att.få.
(konstpaus)
tro.tro.t.r.o.på.något.vad.som.helst.en.gud.eller.ateism.eller.kommunikation.på.förståelse.
få.tro.
tro.på.dig.och.att.du.ser.mig.på.mening.i.allt.det.meningslösa.för.
det.finns.väl.mening.det.finns.väl.finns.väl.)
Nåt som känns.
Innan allting tar slut
Och orden värker i mig. Blickar och omfamningar, lukter som dröjer sig kvar men inte kan överföras på papper. Arken förblir tomma. Jag viker digitala pappersflygplan och önskar att jag orkade bry mig. Men det gör jag inte, och looparna bildar förvirrade meningar i skrivstil över himlen. Jag läser dem. Jag bespottar dem. Jag skriker och skriker och skriker och tuggar fradga. Tycker du inte det är en vacker bild? Pappersplan i cirklar över Riddarfjärden och mina huggtänder som suger blod ur min egen hals. Det är det här som är att vara livegen. Att vara sin egen jävla vampyr och skapa sitt destruktiva beteende men på samma gång hämta kraft ur det.
Jag suger ut stan på kraft, suger i mig all energi men elektriciteten är kall och gul och inte levande inte levande.
Jag suger av och sliter vingarna från min änglapojke. Han är så vacker när han faller och mina lögner passar så bra i våran saga. Novembersägner, rimfrost över kyssta läppar, utsikt från Västerbron, könsord och fulhet som är vacker. Jag förstår varför man hoppar säger jag klockan två, natten mot söndag när vi går över Västerbron med Stockholm som en gnistrande matta nedanför och bortanför och utanför synfältet.
Jag förstår varför man hoppar säger jag, för aldrig är ensamheten större än här. Tusen ljus och man vet att inte ett enda är levande. Inga levande ljus, inga levande ljus, Stockholm är en kallnande stad.
Han säger inte ens mitt namn. Stirrar mig i ögonen en sekund eller hundra innan han svingar sig över räcket. Och jag står kvar. Ett par avslitna änglavingar i händerna. Och sedan skriker jag skriker jag skriker jag tills jag inte vaknar mer.
huvudstad älska mig.
Rastlös rastlös. Jag stampar med fötterna på stället och det blir rök i decemberluften när jag andas. Karlbergs pendeltågsstation, och jag har alla dagarna i almanackan tomma. Mina veckor glider monotont avlöser varandra utan utlösning utan klimax och jag är rastlös rotlös.
Som i Darwin. En månads roadtrip som avslut, och vi - de tolv som backpackat tillsammans i ett kvarts år - skiljdes åt. Sista kvällen och det var takterass, öl, chokladkakor. Två timmar kvar tills min buss skulle ta mig bort från gruppen och det började skymma ganska tidigt, vid sex-tiden, som det gör i Australien.
Jag hade gjort mig fin i grön klänning med alldeles för djup urringning och Dave bad mig om en note. Jag skrev med bläck på ett utrivet blad ur hans block. Paul skrek åt mig att jag favoriserade Dave och jag kunde ju inte förneka för ja, det gjorde jag. Och Dave tog det ihopvikta bladet och stoppade i sin ryggsäck, rullade en cigarett med sina vackra händer och vi sa inte så mycket. Paul sa att han inte ville vara min storebror längre när jag sket i honom.
Så blev det mörkare på takterrassen. Nya cigaretter rullades och människorna mina människor mina engelsmän kanadensare och främlingar, de samlades. Fyrtio minuter kvar till bussen och avskedet, men jag var besynnerligt lugn. Som att det inte skulle bli jobbigt att sova själv i en bungalow i Thailand. Som att Dave skavfötters var något jag inte skulle sakna.
Jag skrev ett brev till hans flickvän hemma i England trots att jag inte träffat henne. "Love Rachel from Bob ps. Dave loves you" och Dave tog ett foto av mig. Det sista solljuset och soulmate vi kanske ses.
Men vi kommer inte ses. Mina resor är lämnade bakom som allt annat. Dave RIP. Ibland tror jag att jag inte kommer träffa en bättre vän. Eller bråka så mycket med någon.
Så. Nu december och jag skrapar frost från mina näthinnor. En annan kontinent, ett nordiskt mörker monotont, kalkvitt, förutsägbart. Karlbergs station är kargt vacker och jag borde trivas. Jakobsberg och skola, sedan helger och pojkar vars namn jag inte minns. Min almanacka är ett lagom. Och jag är rastlös. Och jag är rotlös. Och det är 19 dagar kvar till Stilla Natt.
Jag önskar fortfarande förändring i julklapp.
roten ur fyra minuter
Fyra år. Ibland känns det
som bara fyra minuter.
Hans röst om Peter Pan om Tingeling leenden disneyrepliker 'fly away'
sen skratt hans hår
så tjockt så rågblont. Han säger
cendré men det är rågblont han är
rågblond som vaggande fält så
vidsträckta så vidsträckta oändliga.
Varma händer läppar som ibland blir
för överväldigande och för
påtagliga.
Och han pusslar pussar passar
nästan in i tillvaron. Men vi två
blir aldrig mer än till och från av och på och
är inte första natten i december
betagande?
(Jag kan
skriva ord och ord och
ord låter meningslösa när jag
vill förklara)
Sen finns det de gråa dagarna. När han
inte alls känns som guld över mina bröst.
Då stirrar jag
stint in i hans blick
säger allvarligt
- jag har spår av silver
över mina
fingrar.
