relativ

Illamående lördag och jag vill helst lämna allt ifred. Katter ylar från träd i någon annans trädgård och jag vrider mig ytterligare ett rastlöst varv i soffan. Bakfull. Dubbelt bakfull. När jag går upp för att dricka vatten känner jag inte igen ansiktet som tittar tillbaka i spegeln. Borde ta mig samman. Orkar inte ta mig samman.


Det var något med dagen-efter -dagar och ångest, som skulle kommas ihåg. Och något annat också, något om sociala spel och regler man inte bör bryta mot.
Bara för att jag pratar tror människor att de känner mig. Jag är hon med så många masker att det riktiga ansiktet har skavts blankt. Skränig säger någon. Tyst och blyg säger någon annan. Promiskuös och eller pryd. Narcissist och eller masochist. Paradoxer paradoxer paradoxer. Jag vet inte ens själv vad som är illusion och vad som är verklighet.



Sedan blir vattnen lugna inuti och jag undrar om jag har ett behov av att veta. Av att förstå. Kanske en annan dag.