relativ

Förmodligen har ingen läst "Hevonen häst" av Annika Korpi. Och det är helt i sin ordning. Den är påfrestande.

Ändå har jag gjort en skrivövning utifrån den. Det är samma karaktärer och platser som i boken, samma irriterande språklekar, och samma avsaknad av ett förklarande berättar-jag.
Det är mycket likt hennes stil. Jag säger så, eftersom ingen som läst boken finns till hands och kan säga det i mitt ställe. Dessutom kan jantelagen ta sig i [CENSUR]. Jag har dock skippat alla finska böjningar av ord, och jag har inte heller några citat ur "Barnens djurbok" (det finns en hel del såna i "Hevonen häst").

Så. Här är dagens 30 minuter. Ingen skrivövning jag hittills gjort utifrån en roman har tillnärmelsevis varit så lätt att göra. Annika Korpi är inte duktig. Hon är lat.

("Hevonen häst" = besvikelse.)




Karaktärer: Eila Palo ("jag") är ca åtta år gammal och albino (detta sägs dock aldrig rakt ut i boken). Hon skickas under en sommar till sin farmor i norra Norrland, medan mamman ligger intagen på Kliniken och pappan befinner sig någonstans ute i världen.
 
Eila Palo har en 'Deckarväska' där hon maniskt samlar och sorterar sina intryck av omvärlden. Bl.a. har hon klippt ut alla artiklar hon kan hitta, som handlar om mördade "Karolina, 22". Karolina, 22, har ingenting med den egentliga berättelsen att göra, men Eila Palo är mycket underlig (/störd) och kan inte skilja på verklighet och fantasi.
 
Lady Jenna är Eilas storasyster. Hon är mycket dominant och obehaglig. Egentligen är hon intagen på Kliniken tillsammans med mamman, men skickas efter halva boken till Eila och farmor i Norrland. Det är vid Lady Jennas ankomst som den här skrivövningen tar sin början, det har regnat och åskat i flera veckor.
 
p.s. Det finns även en Bonde i grannskapet med suspekt sexualitet.







---




I Polcirkelland skymmer det inte om somrarna. På nätterna är det ljust i rummet och myggnätet lämnar en gråaktig ljuskvadrat över plankorna. Knarrar trappan till nedervåningen så är det bara huset. Ingenting att bry sig om säger farmor, men Lady Jenna bryr sig om allt (mest djuren). Hon drar sin säng jämte min i rummet och inga protester slipper här fram här fram, bara vinandet från myggen som ilsket trycker vid fönstret, och knarrandet som inte är någonting att bry sig om.



*



Jag har en åskledare i benen, behöver inte gummistövlar för att värja mig. Kan gå säker i rabarberlandet och gömma mig under bladen när det regnar. Himlen är aldrig lägre än att jag kan stå rakryggad (utan att slå i huvudet). Mycket smidigt som dr Rosenstråhle skulle säga det, mycket smidigt. En av naturens snillrika konstruktioner; ingen människa ska behöva kura för att få plats mellan marken och molnen. På vår jord kan alla gå med huvudet högt och näsan i vädret.
Mycket smidigt som sagt, mycket smidigt.

Under rabarberbladen är ljuset grönaktigt. Stjälkarna är lena och gröna och drömska. Lila vener längs stammen och små svarta skalbaggar. Här vill alla bo. Om detta inte hette Polcirkelland skulle det heta Rabarberland. Karolina, 22, hade säkert trivts bättre här än på Forever Young.



*



Rabarberlandet/trädgårdslandet har tydliga gränser. På östra sidan finns Finland. Jag håller mig hitom linjen. Inga gränser överträds. Bonden ger mig inte sugmärken (inga gränser överträds), men om han gjorde det skulle jag med största sannolikhet samla dem. Deckarväskan rymmer det mesta. Även sugmärken.

Det blir aldrig mörkt för Polcirkelland ligger utanför nattgränsen. När jag säger att någonting är fel menar jag inte ljuset. Lady Jenna vill inte sära på sängarna, trots att hon borde tåla bristen på dygnsrytm (mamma har lärt oss mycket). Jag försöker dra min säng bort till väggen, men inga protester slipper här fram här fram förrän jag säger min kärastes namn.
Marcello sitter kanske på klippan i Stockholm med brodern (d.ä.). Här ligger jag inte vägg i vägg utan säng mot säng med Lady Jenna och fjällar mellan lakanen. Karolina, 22, ligger i Deckarväskan och kan inte heller sluta ögonlocken. Men sömnlöshet är inget som bekymrar de döda. Hon stirrar med öppna ögon från tidningsurklippen. Jag beslutar mig för att stirra med slutna ögon så att Lady Jenna ska tro att jag sover.

Bortom myggnätet och kullen mullrar åskan dovt. Inga gummistövlar behövs när man har åskledare i benen. Om åskledaren skulle bli tillfälligt ur funktion har jag en plan B. I Deckarväskan finns ritningar över området. Alla nödutgångar är märkta med osynlighetspennan så att bara jag kan ta mig ut.
Jag kikar mellan ögonfransarna. Lady Jenna sover eller tittar med slutna ögon. Vi kan båda två blunda för det som finns rakt framför näsan (mamma har lärt oss mycket).



*



LADY JENNA: Sover du?
JAG: Ja.
LADY JENNA: (klappar mig på det gipsvita håret) Ingen är så mycket djurvän som jag.
JAG: Nej. (tittar bakom slutna ögonlock) Ingen är så mycket djurvän som du.

Kanske kan farmor märka min matskål med mitt namn imorgon. Om jag ber henne snällt och sitter vackert. Gränsen mellan människa och djur är hårfin. Det är bara människan som vet om sin överlägsenhet, men för den skull betyder det inte att inte människor är överlägsna varandra.

LADY JENNA: Imorgon vill jag byta namn igen.
JAG: Ja.
LADY JENNA: Du får döpa mig. 'Miss Diamond' ska det bli.
JAG: Ja.

Det hörs att hon vänder sig i sängen. Myggorna stångas mot nätet. Lady Jenna sa åt mig att äta myggor en gång. Jag var hennes fågelunge (hon är både djurvän och riktig Lady). Myggor smakar järn (ett namnbyte förändrar ingenting).

& du kan alltid komma nära, komma tillbaka
när du gått för jag
kommer alltid ha dörrarna på glänt, på glänt
utifall att
du skulle ångra dig.


& jag ska inte fråga efter hennes namn, du är förlåten allt
bara du kommer tillbaka nu, bara du
ringer mig nu, om du bara
varsamt rör vid mig nu och
sedan stannar.


& du får komma tillbaka igen, komma nära igen
och hon gör ingenting, ingenting
gör något eller spelar någon roll bara du
ser mig nu hör mig nu vidrör mig
nu, jag ska inte
nämna det igen, inte
nämna skuggorna ikväll eller
mörkret mellan raderna.


& bara du
andas lite i mig, bara du
lutar dig nära så ska jag
förlåta dig, förlåta dig, du är
förlåten redan och jag står här
när du kommer tillbaka, jag saknar, jag
saknar och
saknar du någon annan så gör det inget, inget
gör något bara du kommer nu
bara du kommer
tillbaka
nu.

Krig.


Av alla sätt att falla på, och jag gör det så här. Förlåt mig. Behöv mig. (Vinterljus och kalla fötter.) Det gör ont nu, den skenande pulsen och sedan tystnaden efteråt - håll mig hårt för det gör ont nu.

Det ligger snö i trädgården och bortom staketet ruvar åkrarna frusna och hårda. Jag hittar döda laxar i snödrivorna i trädgården. Stelnade mitt i en simrörelse, som om vattnets övergång till snö kom mycket plötslig och oförutsedd. Och jag tar in dem i köket, benar upp. Fiskrenset lämnar fläckar på bordduken och fjällen blänker och fastnar överallt. På mina händer, på låren, över ögonlocken - min hud täcks av kallt glimmer. Fisk eller sjöjungfru; jag vet inte längre. Det är så mycket jag inte vet längre.

Och klockan närmar sig ett. Jag har döda fiskar över hela köket - i diskhon, på träbänken, på den avstängda spisen. I hundens matskål och i kattens. På bordet och under bordet. I händerna och i hjärtat. Döda fiskar. Fula metaforer. Mitt språk har gälar. Kan inte leva på land.




Kapitulation.

Men utanför singlar dagen som snö mot marken. Jag andas. Försöker komma underfund med hur min kärlek till människoindivider kan existera jämte mitt förakt för människan. Kommer fram till att det inte går. Något måste bort. Eller så är det tvärtom något väsentligt som saknas.

Och jag återvänder till mina vinterlandskap. Snöfall, högmodsfall, fallna änglar. Let it snow let it snow let it snow. Ett milt och vackert vansinne. Förlåt mig. Behöv mig. Vinterljus och kalla fötter. Det gör ont nu, den rasande lavinen och sedan tystnaden efteråt - håll mig hårt för det gör ont nu. Det gör så outsägligt ont nu.

Ikväll: festligheter. Föräldrarna i fjällen och villan fri att disponera efter eget gottfinnande.

Jag är en mycket ansvarsfull husvakt. Mycket.

A. SM-tvåan i trolleri går i lillebrors gymnasieklass. Jag glittrar med ögonen och är entusiastisk som en tio-åring. Lillebror ger mig trollkarlen i födelsedagspresent och jag skriker av förtjusning när han trollar fram min teckning ur sin mun.


B. Middag i föräldrahemmet. Indisk mat och glutenfritt naanbröd. Jag iakttar familjen i hemlighet. En gång var jag en del av allt det här.


C. En bullig plasttermos från 70-talet, och mina skrivvanor förändras med ens radikalt. Behöver inte längre ta paus från datorn en gång i timmen för att koka vatten. Skriver skriver skriver. Dricker silverte och talar om ädelmetaller och gruvschakt och väntar på att blixtarna eller sommarovädren eller den trasiga tvåsamheten ska dåna i bröstet.
Väntar och väntar.
Någon gång ska det komma ikapp mig.


D. The Knifes "Silent Shout" på repeat tills jag kan en stämma utantill bestående av endast sjuor. Inte hälsosamt, eller väldigt hälsosamt. Om man jämför med förut: jag har åtminstone mer än halverat min alkoholkonsumtion.


E. Det är marskatter på innergården. De jamar sig igenom nätterna men jag har aldrig varit lättväckt.


F. Fönstren är stora, ljuset grått. Trottoarerna, gatorna, tunnelbanorna. Det våras i staden och jag letar utbildningar och utvägar och undergångar.


G. Existens och existensberättigande: Ifrågasättandet har blivit ett tillstånd, mitt 'status quo' twentyfour-seven. Jag önskar det fanns någon att dela det här med. Två steg fram, aldrig ett steg bak.
Aldrig ett steg bak.


H. Och jag läser som vanligt sex olika romaner samtidigt. Elisabeth Rynells "Hohaj", Martina Lowdens "Allt", Sara Stridsbergs "Drömfakulteten", Silke Scheuermanns "Timmen mellan hund och varg", och antologin "Sjutton". Har Georges Perec, Lotta Lotass, John le Carré, och Annika Korpi väntande utspridda i lägenheten.


I. Det finns dagar när jag inte förstår meningen med allt läsande.


J. Det finns dagar när jag inte förstår meningen med allt skrivande.


K. Det finns dagar när jag inte förstår någonting.


L. Det är tolv månader och elva dagar sedan jag såg syster. Vi pratar och rösterna raspar, rister och rusar över världshav och landgränser och öknar. Det blir många mil under varje ord.


M. Jag brukade göra manualer över allt - mitt tillstånd och världens tillstånd och Lhasa och aritmetik och Dalai Lama och psykologi och universalgenierna och världsironierna och exiliranierna och sjöodjuren.
Manualerna har ersatts av. Ja. Vad har de ersatts av?


N. "Vid vägrenen låg ett slaktat rådjur. Lastbilsdäck som knäckt de tändstickstunna benen och skrapat päls mot asfalt. Mörksvart blod smetat mot gummit. Därefter allt - ben, mule, vit stjärtspegel - slungat i dikesrenen och lämnat att kallna, medan lastbilsljusen blev mindre och mindre, och ett svartögdt rådjurskid låg någonstans med infällda ben i i högt gräs och väntade på mamma.

   Så hade det kunnat vara. Det hade kunnat vara bakgrundshistorien om byltet vid vägkanten. Men det var egentligen min bil som dödat. Det var jag. Och det var inget rådjur.

   Det var ett barn."


O. En känsla av statisk elektricitet. Håret står rakt ut, svalorna flyger lågt, jag har ansiktet nedböjt mot marken trots att jag vet att jag borde lyfta blicken. Titta mot horisonten. Ovädret som nalkas.


P. Jag saknar Tomas. (Borde för formens skull stått på bokstaven "T") Och jag saknar Richard (borde stått på "R").
Patrik säger jag måste lära mig släppa taget.


Q. Det handlar om strävanden och suveränitet. Mina vita zeppelinare och kärleken jag slösar på handikappade barn. Jag tycker om mitt jobb. Om du såg ungdomarna och rullstolarna och höll skratten i din öppna handflata likt släta stenar från havet, då skulle du förstå.


R. Rastlöshet.


S. Jag är solen och albatrossarna och havet. Vågorna vinden och vattendjupen. Narcissisten.


T. Alltid denna rastlöshet.


U. Bellman hade thanatofobi. Han var rädd för döden.
Jag tycker om Bellman. Vi har mycket gemensamt.


V. "och i samma ögonblick

gick en skälvning genom jorden

meteorologerna skrek ut i etern

att nu hade stilla havet blivit vilt

nu hade tusen undervattensvulkaner exploderat

jordskorpan smälte som en smörklick som glömts kvar

på altanbordet en sommardag

och kontinenterna flöt runt som barkbåtar

som barkflarn över kokande djup

och kaskelotterna och vithajarna och sjögräset och

sjöjungfrurna och laxarna och bläckfiskarna

drev omkring som grå gelé på vågorna

och ångorna från de forna haven steg uppåt

brände alla fiskmåsar och tranor och småfåglar och

änglar och moln och luft och det regnade

det regnade fåglar på den torra jorden

på nyheterna sa de att till och med solen förångades

och jag skuggade med handen och höjde blicken uppåt

det stora blå var prickigt som mässlingen

som en klarblå flugsvamp som blinda fläcken över hela skyn

och jag räknade fräknarna på himlen och kom fram till

att det var halo upphöjt i nittiosju

men vad är siffror bra för när det regnar kolibris

när det ligger en blåval uppsköljd på strandpromenaden när

det sipprar lava från kökskranen

och nyhetsuppläsaren grät i dödsångest

skrek ut till spillrorna av mänskligheten att nu fanns inga dygn mer

nu fanns inga länder inget liv och ingen tid

bara kokande havsdjup och skälvningar som kommit helt plötsligt

ungefär i samma ögonblick

som du reste dig och gick"


W. andetag.


X. X-kromosomen. Jämställdhet, feminism, Valerie Solanas, prostitution, amerikanska öknen - jag vet inte alls var jag står i förhållande till det här.


Y. Y-kromosomen. Stephan Mendel-Enks "Med uppenbar känsla för stil - ett reportage om manlighet" och jag blir bitter. Jag borde blivit man.


Z. andetag.


Å. Det finns dagar när jag inte förstår meningen med världsordningen.


Ä. Det finns dagar när jag inte förstår meningen med tillvaron.


Ö. Det finns dagar när jag inte förstår något alls.

Skrivkrampen sitter ungefär här (pekar).

Dagen före 21-årsdan och jag ligger med nästan 40 graders feber och blöder näsblod. Första gången jag bödde näsblod (någonsin): i onsdags. Senaste gången: i förmiddags.
Det finns hundratals saker jag borde göra. Ringa och skriva till människor som jag för stunden varken kan minnas namn eller ansikten på. Kolla upp distanskurser på GU för i höst. Skriva bilderbokstext till projektet och lämna in imorn. Och btw. Jag har läst två böcker under de senaste dagarna. "Kvinnor och äppelträd" av Moa Martinson och "Du har inte rätt att inte älska mig" av Peter Kihlgård.
Jag vet inte ens varför jag berättar att jag läst de böckerna, om fyra månader kommer jag inte komma ihåg vad de handlade om. På den nivån är det.
parentes: om det förekommer eventuella stavfel så beror det på mitt sinnestillstånd jag är sjuk som sagt men det var tack och lov inte lunghinneinflammation sa doktorn och jag borde väl säga Halleluja och praise the lord, men
jag vet ju inte ens om jag tror på gud så jag säger bara 'det var ju bra' och hoppas att jag slutat hosta upp lungorna och revbenen och trollsländorna tills imorgon slut på parentes


Kanske är det den annalkande födelsedagen som gjort mig sjuk. Jag har ju en sällsynt åldersskräck. Rynkor och död och åderbråck är en het potatis eller hur man säger det här i Arizona, eller, alltså; min rädsla för åldrande är så djupt rotad att jag till hälften är en Teletubbie. Jag föddes som jungfru men det är det ingen som kommer ihåg, allra minst jag själv.
Vad försöker jag säga? Jo;
här är erkännandet. Jag. Är. Rädd. För. Åldrande.
De flesta i min omgivning är givetvis redan medvetna om detta, men det är nog ingen som till fullo förstår vidden av min skräck.
Här borde det komma en utläggning som förklarar och reder ut och gör att alla får någon sorts aha-uppelevlse men jag är trött och behöver sova nu.
Och om drygt åtta timmar blir jag 21.

Shoot me, Angelo.


Before I do it.







och ett litet p.s. sådär i förbifarten; tja... jag orkar egnetligen inte skriva nåt ps men det såg så fint utnär ajg skrev det. d.s.

Jag till och med saknar honom.



Lägre än så kan jag knappast sjunka.

(& låt mig få dra alla klyschorna låt mig få vara bara 20 år gammal och full av Kitty-böcker och trettonårsminnen och fånighet. jag är nästan bara barnet och vill åtminstone en vecka till leka att jag är en liten flicka med rosetter och tuggummi HubbaBubba rosa bubblor och lukten av billigt hårspray. någon gång kommer jag bli seriös som alla andra och skriva som Coetzee och vara ödmjuk och inte säga att jag skriver som Coetzee, någon gång kommer jag inte skrika 'se mig' till hela världen eller fylla lungorna med avgaser och lustgaser och andra extaser, för då kommer jag vara lite mognare, lite vuxnare, lite vackrare.
någon gång, någonstans.)



Söndagskväll. Lycka när novellen faller rätt. Lättnad som helium i kroppen, blanka ballonger sockervadd när han kysser och en längtan efter sextiotal och cirkustält. Jag säger inte att skrivkrampen sen i julas lättar eller att jag kan prata utan talsvårigheter. Men när jag nästannästan bestämmer mig för att ge upp skrivandet och döda alla vatten (svårförstådd formulering, jag vet, men det är ett internskämt utan humor med mig själv. Se det som något excentriskt och inte enbart konstigt. Se det som spännande. Jag gillar att ses som spännande.), och skjuta de nedsuttna hästarna på karusellerna och kapa bergochdalbanans skenor högst upp i loopen - när jag nästan är beredd att göra allt för att förstöra nöjesparken, så händer något. Bara något litet. Men ändå. Som att skratta till på papper, som att ljuda en ny vokal, som att låta ögonlocken bli paraplyer och fälla upp dom och fälla ner dom och fälla upp dom och fälla ner dom trots att det inte regnar, och fortsätta fälla upp och fälla ner tills främlingar tror att man flirtar med dem.
   Ungefär så. Ungefär precis så. Och det hände alldeles nyss. Känns som om jag skulle kunna skriva hela natten. Tack alla högre makter och makaker och homo sapiens och inspirationskällor och ordmonster under sängen. Och mest tack mig själv.
Tack Susanna.

Viktor Johanssons diktsamling "Kapslar" ger mig prestationsångest. Det kommer aldrig komma sådana ord över mina läppar när jag pratar lösgör sig svalor ur min mun de svävar lågt susar fram en meter över marken gråsvarta tunna det nalkas oväder regnet vinklar sig mot marken jag gapar mörker och mina svalor hukar sig mot stormen.

Och jag satt på tåget mot Malmö lät rälsen vrida sig regnvåt och blank som en daggmask genom södra Sverige jag ville bort härifrån. Nu är jag hemma igen. Sitter på huk i trädgårdslandet låter regnet dra grå draperier för färgerna. Pressar händerna mot jorden, karvar med bleka fingrar i myllan känner maskarna som mjuka fossiler där nere i djupet. När de dras upp, ligger blottade och krängande i regnet när de vrider sina feta kroppar och är kanelfärgat kött mot den svarta mullen, då gör jag nya landskap med spade och grep. Malmö. Jag odlar olika grönsaker i varje trädgårdslandskap. De röda växterna gror alltid längst bort. Söderfönster.

Jag odlar mig en identitet. Smaken av svart jord mot gommen. Rötterna förgrenande sig inåt, dom säger jag ska söka i historien för att hitta nuet. Släktträden med tyngande kronor, ekar urholkade inifrån. Jag bär tiden tryckt mot bröstet. Ber inte om att bli förstådd, men längtar efter det. Vänder ansiktet mot molnen. Växer förbi regnet, blir till en motsatt rörelse, en blixt vuxen ur marken. Han ser mig. Han ber om okomplicerade smaker. Nässelbladen i min handflata lämnar spår efter sig, när jag vidrör honom.






-------

måste sluta nu, fortsätter senare. om jag har lust.