relativ

Krig.


Av alla sätt att falla på, och jag gör det så här. Förlåt mig. Behöv mig. (Vinterljus och kalla fötter.) Det gör ont nu, den skenande pulsen och sedan tystnaden efteråt - håll mig hårt för det gör ont nu.

Det ligger snö i trädgården och bortom staketet ruvar åkrarna frusna och hårda. Jag hittar döda laxar i snödrivorna i trädgården. Stelnade mitt i en simrörelse, som om vattnets övergång till snö kom mycket plötslig och oförutsedd. Och jag tar in dem i köket, benar upp. Fiskrenset lämnar fläckar på bordduken och fjällen blänker och fastnar överallt. På mina händer, på låren, över ögonlocken - min hud täcks av kallt glimmer. Fisk eller sjöjungfru; jag vet inte längre. Det är så mycket jag inte vet längre.

Och klockan närmar sig ett. Jag har döda fiskar över hela köket - i diskhon, på träbänken, på den avstängda spisen. I hundens matskål och i kattens. På bordet och under bordet. I händerna och i hjärtat. Döda fiskar. Fula metaforer. Mitt språk har gälar. Kan inte leva på land.




Kapitulation.

Men utanför singlar dagen som snö mot marken. Jag andas. Försöker komma underfund med hur min kärlek till människoindivider kan existera jämte mitt förakt för människan. Kommer fram till att det inte går. Något måste bort. Eller så är det tvärtom något väsentligt som saknas.

Och jag återvänder till mina vinterlandskap. Snöfall, högmodsfall, fallna änglar. Let it snow let it snow let it snow. Ett milt och vackert vansinne. Förlåt mig. Behöv mig. Vinterljus och kalla fötter. Det gör ont nu, den rasande lavinen och sedan tystnaden efteråt - håll mig hårt för det gör ont nu. Det gör så outsägligt ont nu.