relativ

Butiken slutgiltigt stängd. Det här var min text och nu är den förbi. Det här var min blogg och nu gör den sorti. Efter det som hänt kan detta inte fortgå.


Jag avregistrerar inte min adress. relativ.blogg.se förblir Susannas. Ingen annans.








"Rörelse: allt annat är smärta"

                                                                                      - Steve Sem-Sandberg, Theres 1996

Staden snurrar som en mynt någon kastar upp i luften. Klockan är natt mot söndag (tre dagar sedan) och jag har druckit en ofantlig mängd vin på mycket kort tid och upptäcker på dansgolvet att jag vill sova. Vad göra? Jag ser mig om, spanar in toaletterna som möjliga sovbås men kön är för lång och jag vill sova NU. Tar därför min kappa och väska och springer ut från lokalen. Inget farväl till de som står kvar på dansgolvet och tror att vi ska vara ute hela natten. Ingen slängkyss till Stridsberg som rör sig någonstans där inne i massan av kött och tyg och bar hud. Bara ett springande - och inte joggande utan springande i bemärkelsen kutande - ut från stället.
   Luften utomhus är kall och klar. Antingen är det en fantastisk stjärnhimmel eller så är det mina ögon alternativt vinet alternativt ett märkligt optiskt fenomen. Jag springer bort från vakterna och de rökande klubbgästerna och kappan har jag alltjämt hopknögglad i handen. Ropar någon efter mig? Kanske. Vänder jag mig om? Njaej. Leker jag Lejonet Elsa Born free? Eventuellt. Vad som rör sig i min hjärna under dessa minuter är svårt att i efterhand utröna. Jag har ett avgjort töntigt leende i ansiktet (speglar mig i ett skyltfönster medan jag springer och förstår inte förrän morgonen efter att det är min egen flinande spegelbild jag garvat åt) och det svider satans mycket om öronen och näsan i kölden. Så småningom kommer jag på att jag ju vill sova och inte springa. Jag stannar. Gatan ligger tyst, upplyst av gula lyktor och en röd ICA-skylt. Jag tänker (och jag minns speciellt min förtjusning över min tankeförmåga) att vattensängar är sköna men att det vore dåligt om det stod en här, för det är minusgrader ute och följaktligen skulle vattnet frysa. Och vem vill sova på en issäng. (Skrattade vid denna insikt rått och föraktfullt åt alla jeppar som önsketänker vattensängar på vintervägar.)
   I jakt på taxibilar att lifta med fortsätter jag långsamt längs gatan. Uppförsbacke, glittrande frost, fult gult ljus från gatlyktorna. Det river över kinderna; kylan som ett sandpapper gnuggat över huden. Så dyker det upp ett fascinerande lusthus i glas. Mitt på vägen. Jag går in i det - lusthuset alltså, inte vägen - och sätter mig på den enda existerande träbänken, fästad vid en av glasväggarna. Lutar huvudet bakåt och slumrar till.
   När jag vaknar är det för att något väser högt. Kisande tittar jag mot ljudet och upptäcker att det är en dörr. Jag lutar mig fram för att se bättre.
   "Ska du med eller?"
   Aha. I'm in a busskur.
   Jag kommer på bussen. Jag åker. Jag kommer av den. På rätt station dessutom. Jag ringer V och säger att jag är på väg hem och att jag älskar honom och att jag verkligen verkligen älskar honom (denna information är inhämtad i efterhand av V, samt här återgiven i ett avsevärt förkortat format). Jag lägger på och börjar gå i riktning mot hans lägenhet. Klackarna fastnar i kullerstenarna och alla gränder ser precis lika smala och sjuttonhundratalsaktiga ut. Jag går vilse. Ringer V och säger att jag är på väg hem och att jag älskar honom och att jag verkligen verkligen älskar honom (på mobilens lista för utgående samtal kan man avläsa att det förflöt tolv minuter mellan samtal ett och samtal två). Jag säger att jag har hittat en gata som jag känner igen lite och att jag troligen är hos honom om fem minuter.
   Det går några minuter och jag känner verkligen igen mig. Får syn på Vs port och kommer in med kod, (jag mindes koden. Repeat: Jag mindes koden) och går upp för trapporna. Jag stannar framför dörren med lingonkransen och glittret på, och eftersom jag anser mig vara en mycket ansvarstagande flickvän väljer jag att hitta mina egna nycklar till lägenheten och inte ringa på och väcka honom.

                

V lär ha hittat mig sovande utanför sin dörr några minuter senare. Jag ska enligt väl initierade källor ha lagt mig på sängens fotända och inte kunnat flyttas eller väckas. Under natten ska jag, med mina små anspråk och vänliga gester och min anspråkslösa uppenbarelse, ha önskat mig:
1 En huvudvärkstablett.
2 Rostade mackor med ost.
3 Fun Light med jordgubbsmak. Stort glas. Inte för starkt.
4 En huvudvärkstablett till.
5 En tredje macka. Rostad. Inte för bränd. Osten lagom smält.
6 Ännu en huvudvärkstablett.





Söndagen den första advent blev en dag för eftertanke och julefrid. De omvälvande insikter som under denna meditativa dag uppenbarades för mig är alldeles för djupa för att den stora massan någonsin ska kunna förstå dem. Jag överlåter åt trevliga juntor så som JV, Hare K, och Scientologerna att tills vidare sprida frälsningen.

                




Sex månader tillsammans och vi firar med att äta middag ute. Klockan är halv elva på tisdagskvällen och den enda restaurang i närheten som har öppet är Grill Ruby och jag är så hungrig att jag är gråtfärdig och eftersom V gett mig så fina presenter har jag bestämt mig för att det är jag som ska bjuda på middagen. Det är, bortsett från att vara ett av de godaste, även ett av de dyraste restaurangbesök som jag betalat själv. Oxfilé och olika små skålar med tillbehör - sötpotatisgratäng, kålsallad, spenat&parmesan, pommes frites, chilibearnaise. Sedan vinet till. Han envisas med att betala, åtminstone hälften, men jag är orubblig. Plånboken svider som om någon strött havssalt och andra kristalliserade mineraler i ett öppet sår. Hyran ska betalas och efter det kommer jag inte ha mer än fem hundra kronor att köpa julklappar för. Jag tar som bekant inga studielån. Jobbar och tar studiebidraget och får en liten mellansumma från min stockholmslägenhet som jag hyr ut i andra hand.

Vi kommer hem från Grill Ruby lätt berusade och lyckliga och tisdagen tynar bort i natten mot onsdag. Jag beslutar mig för att undvika internatskolan så länge jag kan. Ölivet står mig upp i halsen. Varken på onsdagen, torsdagen, fredagen, eller idag åker jag därför hem. Sitter på onsdagen förnöjd i Vs lägenhet och läser, tittar på tv. Går ut till julmarknaden runt hörnet och köper den första julklappen (honung med saffransmak till fadern min) men håller mig sedan inomhus, tycker att det är skrämmande att vistas ute efter mörkrets inbrott. Jag vet inte vad det beror på, denna plötsliga ängslan inför högljudda fulla ungdomar och alla vrålande bilar som växlar upp och drar förbi och försvinner in i något tindrande ljust och pulserande smutsigt. Jag som redan innan vurmade för allt som inte är stad - längtan har nu dragits ännu längre, till gränsmarkerna där plantorna är små och förtvinade och solpinade och sanden blåser ut mot något tomt och torrt och brännhett. Jag vill inte vara i de här anlagda parkerna, inte vistas bland denna skog av kala höghus, detta november som imploderar mot sig självt; ett mörker som tätnar, cirklar snabbare och snabbare för varje dygn, soluppgång lite senare än dagen innan.
   Om jag fick välja vart. Jag vill resa till. Som om inte.

Men huset säljs, föräldrarna är benhårda, jag kan inte prata med dem utan att hosta rök i deras ansikten. Lungsot eller bara sot från någon annan brand. Brända broar och brev. Har fotografier över husgavlarna och rabatterna utspridda på skrivbordet ute på ön (ytterligare ett skäl att inte åka tillbaka) och de här känslorna är solkade, sotiga, sorgliga.


På torsdagsmorgonen: Det stinker bränt gummi från däcken på skrotupplagen utanför stan. Det snöar, V kan ett ord jag aldrig hört förut och vi bygger kojor i soffan med alla täcken vi kan hitta. Den här ombonade lägenheten, de här ljusa rummen. Borde vara lätt att trivas bland flervåningshusen och gyttret av vinklade svarta tak och sneda skorstenar utanför fönstren. Men jag vill till Huset. Ingen annanstans än dit.
   Vid lunch träffar jag S vid Odenplan och vi tar oss till Rittorno och lektionen med M, A, och E. Sitter i fyra timmar och dricker kaffe och är bakis alla fem. Vi drar vidare till 'Judit och Bertils' och jag dricker vitt vin och väntar på att uppläsningen på Copacabana ska börja. Jag läser inte själv. Efter det hisnande framförandet i Biskopsköket ute på ön för två veckor sen vill jag ligga lågt. Det får inte bli så igen. Att vara utan hud på scen.

Stormig torsdagsnatt och någon säger att det är jag som stormar, min kropp som rister. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta nya; det passar mycket bra att införliva i mitt textprojekt men jag vill skriva fiktion, inte v a r a det.


Om oron: Det är ett tickande inifrån krokodilens mage men om det är en klocka eller en tidsinställd bomb  - det vet jag inte.Jag glömmer bort att blinka när jag läser, och ögonen är torra som klister. Om jag gråter blir det säkert bättre.
   När blev jag så orolig av mig? Har jag alltid varit det? Eller är det här något som utvecklats av min isolation? Vinden ligger på från öster och lukten från skogsbränderna och skrotupplagen letar sig in i staden, ligger som ett blåaktigt dis över gränderna och kullerstenarna här.


(som Jenny skrev) Flickor kallas också fåglar. (och som jag svarade) Fjädrarna brinner, lågar, fladdrar, blir till stoft och aska, dust and sun.

              

så här fint har jag det på internatet.
glöm inte bort att vattna krukväxterna, särskilt pelargonen i vardagsrummet är känslig för direkt solljus.
hälsa Kafka.
/S

Nu sitter jag ensam i en lägenhet i Gamla stan och det är mörkt utanför och någonstans bortom alla glittrande vatten och statshustorn och broar sitter två av dem jag längtat mest efter under månaderna på B-A. Och de dricker vin och väntar på min ankomst och det finns en stad jag hade reserverat för oss inatt, men den är på fel sida om fönstren och frostrosor fortsätter slå ut över glasen och blomma och dofta och blomma. Jag fryser. Vansinnigt mycket. Är så trött på det här tillståndet. Så trött på den här kölden. Så trött på pillerburkar och brända björkar. Vita stammar mot mörk barrskog.

"Eterneller". Jag läser den och faller genom svarta tjärnar av rymdljus. Tyngdlöshet. Stjärnbestrött vatten som böljar kring min kropp, en vågrörelse innanför såväl som utanför huden.
Å.
Postapokalyptisk rymdberättelse. Helt vansinnigt och helt briljant. Jag vill läsa om och om igen. Vill skriva så själv, vill komma åt, komma nära, komma fram till något nytt. Plötsligt känns 'DMM' inte lika aktuellt längre, jag behöver en klar linje i mitt projekt, behöver mer än bara ett tema. Jag vill spränga gränserna. Lämna jorden för att det är jorden som befäster linjerna och avgränsningarna. Out in space.






Jag har köpt en ny skrivbok, 129 kronor på Akademi bokhandeln. Jag hade inte råd egentligen men den är luddigt mjuk som sammet och mörkt ceriserosa med spretiga tunna teckningar på.
Och jag har även FÅTT GRATIS ungdomsböckerna "Dansar Elias? Nej!" och "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket" för att läsa, analysera och arbeta med. Har iofs redan läst "Jag behöver dig mer än..." två gånger och har ett exemplar sen innan, men gratis är gott. Eller åtminstone läsbart.





"Det är ingen ljus barnröst som ropar på mig. Utan dov. Ljudet av någon som blåser i en tom glasflaska. Mörkgrönt glas, skuggan bakom en jordkällare, nässlor."

(första anteckningen i mitt nya block)






Och Walter Ljungquists novell "Jan, Gunilla och hästarna".
(!)
Har läst klart hans debutroman "Ombyte av tåg" från 1933 och den var simpel och antisemitisk (häpnadsväckande att den fick ges ut, men så var det också under ett årtionde när det var accepterat att framställa judar så som han gör det), men trots den dåliga första romanen är den här novellen fantastisk. Så om du är intresserad av mjuk och ljus och magisk sommarnattspoesi; läs. Vet inte vilken antologi den finns i, men den är värd att leta upp, vika ihop, och spara i kassaskåpet.




          [sprängde alla höghusen, som insekter flög peruker och morgonrockar genom luften.]






uppdatering:
Jag har inte skrivit på "DMM"-texterna på senaste tiden. Det pågår alltför mycket runtomkring. Skrev i förra veckan till en person i Berlin och hoppades på att kunna fly dit över en helg i vår. Sedan vände vinden och jag fick skjuts till Stockholm från internatskolan i tisdags av en andraårselev som pratade förtroligt om skaparkris och värkande processer. Det var som att allt han sa handlade om mig och om var jag befinner mig i skrivandet just nu. Nytändning: Jag ska vänta till mars (då han sa att första inre islossningen ägde rum) och sedan se vad som händer i maj (då han sa att kreativiteten exploderade och han kunde dra nytta av allt han lärt sig och producera stor mängd kvalitativa ting).

Och så igår onsdag köpte jag som sagt den ceriserosa lena skrivboken. Skrev tätt och jämnt och förvarade den sedan jämte dagbok och tre romaner ("A clock without hands", "Nattens skogar", "Dansar Elias? Nej!") i handväskan. Så nu är det ett mindre styrketräningspass att gå på stan.


mer uppdatering:
Mitt hår börjar växa ut igen. Från kortkort i maj till axellångt. Jag önskar jag kunde säga att det inte påverkar min kvinnlighet det minsta, men det gör det.
Indien-resan närmar sig. December Januari snödrivor sandslott glittrande istäcke eller långgrunt turkost vatten. Letar bikini och har helt annan smak än Aslan som är fascinerad av prickiga små saker.



och nu börjar det bli ont om tid, jag kastar ur mig ord och hinner inte läsa igenom röran mmåste dra iväg för att vaccinera mig.

Innan jag lämnade skolan klottrade jag 'Susanna was here' på mitt skrivbord och lämnade ett avskedsbrev fyllt med nonsensverser och streckgubbar. Jag har inte skrivkramp, tillståndet kan snarare beskrivas som i 'jag har ingen lust att skriva och därför tänker jag inte göra det.'
Vad hände med de två enormt ambitiösa men icke desto mindre briljanta och fullkomligt sensationella och blivande bästsäljande romanprojekten som jag hade i somras? Plötsligt kan inget utom poeten V Johanssons roman "Eterneller" alstra den allra minsta elektricitet i fingrarna. Bröstet ett batteri att koppla till den döda fågelkroppen. Orden och poesin och intertextualiteten:

Insikt:

Om jag någonsin skriver en roman ska den vara allt utom en roman (viljan att bryta de litterära reglerna) och den ska innehålla en fyrtio sidor lång förteckning över alla litterära verk och mjölkpaketsbaksidestexter jag hämtat inspiration ifrån eller snott citat ur. Ingenting jag skriver kan skrivas bättre av någon annan än mig (jantelagare och lagspelare som jag är), men det förändrar inte det faktum att allt jag skriver är beroende av de texter människo rdjur platser lukter motljus som jag kommit i kontakt med under mitt liv.
Det är jag som komponerar, inte uppfinner, musiken.


"De skar upp den första och den andra hyacinten."
(Hanna Nordenhök, "Hiatus")




Jag befinner mig med andra ord i Stockholm. Behöver upplysta gallerior och höghus och glasfasader och asfalt. Om jag hade stannat på internatet hade metamorfosen fortgått och vips hade jag suttit med stramt uppsatt hår och alternativ sned lugg och rött läppstift och intelligenta glasögon och diskuterat Nietschze med låg kontrollerad röst.
Skolan är en turbin; tar energin ur flödet.
Eller så är det här den nödvändiga processen.









"Ljuset växer sakta som vårt hår."
(Tomas Tranströmer)











Att jag är med i både skolans kursråd och styrelse har ingenting med någonting att göra. Verkligen inte. Bara för att understryka eller överstryka.
Stryka mothårs.

jag tackar aldrig för kommentarerna. till alla som säger något här: tack. jag blir oerhört glad. verkligen.

(här märks tydligt hur blödig jag är. jag behöver det kommande lovet. en hel vecka i Stockholm och ett månadsskifte som gör mig förtjust, hur amerikaniserat det än har blivit. jag ska oavsett vad som anses lämpligt för någon i min ålder göra en pumpa. gå till kyrkogården och tända ljus och stå tätt ihop med andra och värma händerna i någons nacke. sedan fackeltågen.
natthimlarna.
frostmarker och kalla diamanter.)




tack igen.

jag äter tretton olika mediciner om dan. utan överdrifter (första omgången kl 07.15; 5 olika, andra klockan 11.45: 2 olika, tredje kl ca 19.00: 2 olika, sista innan sänggående: 4 st olika)
är så trött på att vara sjuk.
är så trött på att foga mig efter en litterär interiör. bära blommigt bara för att matcha tapeterna.



det finaste just nu är att jag fått Cortázars samlade noveller, 2 volymer om totalt 1100 sidor. läser utöver dem även Djuna Barnes "Nattens skogar" från 1936, "Ombyte av tåg" av Walter Ljungquist från 1933, och "A clock without hands" av Guy Burt från 1999.
och jag har blivit omvänd ifråga om Sara Villius. hon är den skyldiga till boken Battle (som jag dock INTE ändrar åsikt om; den är dålig. d å l i g) men hennes senaste "Sex" är mycket skickligt skriven. gör ont och gör ont och gör allting lite outhärdligare.



förövrigt uppskattar jag brev mer än nånsin. vill du (just du som läser det här oavsett vem du är) skicka ett är det bara att kunna stava till mitt för- och efternamn samt kolla upp skolans adress på hemsidan. postutdelning här varje vardag klockan 14. jag väntar på bläckfläckade dystopier och utopier. eller bara texter, skrivna till hela världen och inte till mig specifikt.
reklam undanbedes dock.

tack.




(nu börjar nästa lektion)

Positivt besked: Jag kanske inte är glutenintolerant. Alltså får jag så sakteliga börja treva mig fram med mjölvita händer. (det är meningen att jag ska bli glad)

Negativt besked: Min kropp har tydligen tagit skada av alla månaders pencillinätande och jag måste 'renas' (medicinmannen vidhåller att detta inte är en religiös ceremoni men jag är mycket, mycket skeptisk). Rening innebär att allt socker är förbjudet de närmaste månaderna, och förutom att utesluta godis, bakverk, glass, är jag även förbjuden att äta:

*sylt/marmelad
*popcorn (är gjort av majs och majs innehåller alldeles för mycket socker)
*alla, observera ALLA, typer av frukter
*de sötaste rotfrukterna
*sötat bröd
*lussebullar, pepparkakor, glögg, allt annat som gör julen speciell
samt
*ALL ALKOHOL utom torrt vitt vin


jag gråter nästan blod. faktiskt. och målet är att jag frivilligt ska avstå från större mängder socker för resten av mitt liv.
frågan är hur långt ett sånt liv blir. (drama queen? who, me?)


kaffe. jag behöver kaffe kokain och kokoschoklad. nu.

bara undrar:



vem fan är hon.

jag är framme nu. den blonde mannen skjutsade hit mig och från mitt öppna fönster luktar nyklippt gräs och fallande löv och brinnande färger.

jag är rädd men kanske också lycklig.


det finns så mycket ljus i de här skogarna.

Ingen kommer någonsin älska mig som han gör. Detta är kärlek. Det är
olja, det är
olja, det är blåsvart, det är trögflytande, det är farligt antändbart.













                                  inne










                                                                   bränd.









Oljan blåsvart och utspilld över min kropp. Jag brinner som starkast när han för läpparna över min glödande bröstkorg. Jag ligger på rygg och revbenen en eldstad där glöden rasslande faller inåt. Oljan kladdar över mina händer som
bläck som
olja som
bläck. Jag skriver inga brev men har adresser klottrade över hela rummet. Adresser till alla städer jag någonsin besökt och önskat jag kunde stanna i.






Städerna. Höghusen och glasfasaderna och oljan över gatorna. Blåsvart, speglande himlen och molnen och

molnen sjunker mot marken så som torpeder tungt sjunker mot havsbottnen.







   Något kommer sprängas.







Städer. Jag går över övergångsställen, drar upp cigg ur jackfickan, ärmarnas slitna skinn ger mina rörelser ett svischande ljud. Tänder en Camel och drar ett djupt bloss, röken river med vita naglar i strupen, jag kastar tändstickan ifrån mig, fortsätter gå över övergångsstället.
Lågorna flammar upp i samma ögonblick som stickan når det blåsvarta simmande. Och staden brinner.



Staden brinner.









Ingen kommer någonsin älska mig som han gör. Detta är kärlek. Det är olja, det är olja, det är svartblått, det är trögflytande, det är farligt antändbart och sällsamt blänkande lent över min kropp mina vader min länd bröstkorg mina nyckelben mitt ansikte mina händer. Jag gör avtryck på vita sjukhusväggar och skriker i isoleringscellen.
Och de vita måsarna som cirklar i sjukhustaket. Låga loopar och vingpennor jag vill slita av och doppa i bläck så svart som olja. Eller olja så svart som bläck.
En vitklädd sjuksköterska tittar in genom det cirkelformade glasfönstret. Jag kastar mig mot dörren, skriker och skriker alltmedan oljan droppar dovt mot golvet. Måsarna runt runt i taket, vingpennor att skriva brev med och adresser klottrade över alla väggarna. Sköterskans ansikte en skyltdockas. Orörligt leende. Aldrig blinkande.








                                                innebränd.








Jag brinner som starkast när han för läpparna över min bröstkorg. Glöden faller rasslande mot hjärtat och oljan kladdar över mina ljumskar. Olja som bläck som olja som bläck. Jag skulle kunna skriva kärleksbrev, eller skicka mjältbrand eller andra sorters anlagda bränder. Till alla städer jag någonsin besökt och önskat jag kunde stanna i.









Eldstäder. Och jag springer brinnande längs tomma boulevarder. Himlen. Moln. En ocean av olja, svartblå, blank, trögflytande. När jag sjunker mot bottnen med öppna ögon kan jag se fiskarna och skeppsvraken.

Jag håller upp händerna framför mitt ansikte när jag ska sova och det är mörkt som svart sammet i rummet och utanför fönstret och i bröstkorgen. Ja det är mörkt och jag håller händerna framför mig och ser hur de är vagt genomlysta. Kan ana konturerna av skelettet som en mörk spindel, följa venernas och ådrornas finmaskiga spindelnät.
De är mörkt aprikosfärgade, jag vänder på dem, riktar handflatorna mot mitt ansikte för att se varifrån ljuset kommer.

Det dunkla skenet förblir oförändrat.


Något lyser inifrån.

Det regnade svavel idag. Mossorna fräste och spottade, lavarna i Rålambshovsparken missfärgades ytterligare.
Vi kommer dö av de här föroreningarna.
Våra barn kommer stelna i fosterställning i magarna och krystas ut dödfödda på lasaretten.
Lungorna; våra lungor, blir sönderfrätta köttklumpar. Som om någon karvat i dem.
Och när du rör vid mig, lämnar dina händer mörka märken efter sig på min hud. pH 1.3:
   vi dör bara av att slicka på varandras halsar.

Det är bra att vara driven, men allt kan bli fel om man driver saker till sin spets. Balettskorna och buketterna av syren i mitt kök. Lila, rosa, aprikos, och ingenting vissnar utom rosorna på hans kinder.

Hur regnet når huvudstaden men aldrig mina händer. Jag vill två dem. Jag vill tvätta bort sotet, askan. Mina kläder luktar bensin. Något har brunnit och sedan slocknat men jag vet inte vad.



(ja vi kan prata om det snart, snart
kan vi prata om det jag måste bara
brinna ut som ljusen som

mörkret måste jag bli, jag måste
brinna ut bli mörk och sedan
kan vi prata om det vi kan
prata om mörkret om alla
olika nyanser av natt. jag önskar

att det funnes någon värdighet i allt det här)