relativ

Staden snurrar som en mynt någon kastar upp i luften. Klockan är natt mot söndag (tre dagar sedan) och jag har druckit en ofantlig mängd vin på mycket kort tid och upptäcker på dansgolvet att jag vill sova. Vad göra? Jag ser mig om, spanar in toaletterna som möjliga sovbås men kön är för lång och jag vill sova NU. Tar därför min kappa och väska och springer ut från lokalen. Inget farväl till de som står kvar på dansgolvet och tror att vi ska vara ute hela natten. Ingen slängkyss till Stridsberg som rör sig någonstans där inne i massan av kött och tyg och bar hud. Bara ett springande - och inte joggande utan springande i bemärkelsen kutande - ut från stället.
   Luften utomhus är kall och klar. Antingen är det en fantastisk stjärnhimmel eller så är det mina ögon alternativt vinet alternativt ett märkligt optiskt fenomen. Jag springer bort från vakterna och de rökande klubbgästerna och kappan har jag alltjämt hopknögglad i handen. Ropar någon efter mig? Kanske. Vänder jag mig om? Njaej. Leker jag Lejonet Elsa Born free? Eventuellt. Vad som rör sig i min hjärna under dessa minuter är svårt att i efterhand utröna. Jag har ett avgjort töntigt leende i ansiktet (speglar mig i ett skyltfönster medan jag springer och förstår inte förrän morgonen efter att det är min egen flinande spegelbild jag garvat åt) och det svider satans mycket om öronen och näsan i kölden. Så småningom kommer jag på att jag ju vill sova och inte springa. Jag stannar. Gatan ligger tyst, upplyst av gula lyktor och en röd ICA-skylt. Jag tänker (och jag minns speciellt min förtjusning över min tankeförmåga) att vattensängar är sköna men att det vore dåligt om det stod en här, för det är minusgrader ute och följaktligen skulle vattnet frysa. Och vem vill sova på en issäng. (Skrattade vid denna insikt rått och föraktfullt åt alla jeppar som önsketänker vattensängar på vintervägar.)
   I jakt på taxibilar att lifta med fortsätter jag långsamt längs gatan. Uppförsbacke, glittrande frost, fult gult ljus från gatlyktorna. Det river över kinderna; kylan som ett sandpapper gnuggat över huden. Så dyker det upp ett fascinerande lusthus i glas. Mitt på vägen. Jag går in i det - lusthuset alltså, inte vägen - och sätter mig på den enda existerande träbänken, fästad vid en av glasväggarna. Lutar huvudet bakåt och slumrar till.
   När jag vaknar är det för att något väser högt. Kisande tittar jag mot ljudet och upptäcker att det är en dörr. Jag lutar mig fram för att se bättre.
   "Ska du med eller?"
   Aha. I'm in a busskur.
   Jag kommer på bussen. Jag åker. Jag kommer av den. På rätt station dessutom. Jag ringer V och säger att jag är på väg hem och att jag älskar honom och att jag verkligen verkligen älskar honom (denna information är inhämtad i efterhand av V, samt här återgiven i ett avsevärt förkortat format). Jag lägger på och börjar gå i riktning mot hans lägenhet. Klackarna fastnar i kullerstenarna och alla gränder ser precis lika smala och sjuttonhundratalsaktiga ut. Jag går vilse. Ringer V och säger att jag är på väg hem och att jag älskar honom och att jag verkligen verkligen älskar honom (på mobilens lista för utgående samtal kan man avläsa att det förflöt tolv minuter mellan samtal ett och samtal två). Jag säger att jag har hittat en gata som jag känner igen lite och att jag troligen är hos honom om fem minuter.
   Det går några minuter och jag känner verkligen igen mig. Får syn på Vs port och kommer in med kod, (jag mindes koden. Repeat: Jag mindes koden) och går upp för trapporna. Jag stannar framför dörren med lingonkransen och glittret på, och eftersom jag anser mig vara en mycket ansvarstagande flickvän väljer jag att hitta mina egna nycklar till lägenheten och inte ringa på och väcka honom.

                

V lär ha hittat mig sovande utanför sin dörr några minuter senare. Jag ska enligt väl initierade källor ha lagt mig på sängens fotända och inte kunnat flyttas eller väckas. Under natten ska jag, med mina små anspråk och vänliga gester och min anspråkslösa uppenbarelse, ha önskat mig:
1 En huvudvärkstablett.
2 Rostade mackor med ost.
3 Fun Light med jordgubbsmak. Stort glas. Inte för starkt.
4 En huvudvärkstablett till.
5 En tredje macka. Rostad. Inte för bränd. Osten lagom smält.
6 Ännu en huvudvärkstablett.





Söndagen den första advent blev en dag för eftertanke och julefrid. De omvälvande insikter som under denna meditativa dag uppenbarades för mig är alldeles för djupa för att den stora massan någonsin ska kunna förstå dem. Jag överlåter åt trevliga juntor så som JV, Hare K, och Scientologerna att tills vidare sprida frälsningen.