relativ

jag är i ett miserabelt skick. förra veckan skrev jag ett brev till mig själv (bara det säger ju ganska mycket om hur sinnesförvirrad jag är) för att stötta mig själv i skrivprocessen, men det hjälper inte nämnvärt.
och idag: textsamtal.
igår: alkohol.
                                  --> summan av kardemumman eller bokstäverna blir alltså att jag inte hade skrivit en novell till idag. i vanliga fall hade det inte varit ett problem, eftersom vi lämnar in texterna redan på måndagarna. MEN JUST IDAG SKULLE MAN TA MED TEXTEN OCH HA SÅ KALLAT DIREKTSAMTAL.


om man alltså inte har skrivit något, och vaknar bakis, har man goda förutsättningar att misslyckas.
jag misslyckades.

kapitalt.


misstron som knippen av ljus ur handledarens ögon. (men varför ska handledarnas ord vara lag? varför kan inte MITT ord vara lag? det är ju för i helvete min text. jag säger att den är det bästa som hänt på den här skolan. då är den det bästa som hänt den här skolan.)







när det kommer till textprojektet om albinokaninerna och de brinnande dockorna och Coppélia vet jag inte om jag orkar sätta igång. det skulle kännas så irriterande om DEN ALLVETANDE HÄRSKAREN OCH TEXTHANDLEDAREN petade med rynkad näsa på min lilla texthög som om den var en överkörd åkersork.

vad har jag lärt mig här under de senaste fyra veckorna, på Nordens Författarskola? (slickar på fingret och sätter upp det i luften, känner av vindriktning och temperatur)
jag har lärt mig detta:

*det finns fin kultur. den fina kulturen kallas finkultur av snobbar. eftersom ingen här är snobbig (o nej) säger man inte finkultur. man bara ler och klappar händerna när något är fint nog att av snobbar benämnas finkultur.

*sedan finns den fula kulturen. den kallas inte fulkultur. den kallas inte för något alls, för språk är makt och att vägra benämna något är den ultimata makten.
ful och låg litteratur är förutom Liza Marklund, Denise Rudberg, Camilla Läckberg och kompani även:
   alla som skriver utan att ha läst Nietzsche
   alla som kallar sig för poeter utan att ha läst Stephane Mallarmé och utantill kan citera hans dikter (eftersom Mallarmé är den ABSOLUTA HÖJDPUNKTEN inom lyrik ska han givetvis läsas på originalspråket franska.)
   alla böcker som innehåller metaforer. det ska vara REN PROSA.
   alla böcker som är skrivna av a) såna som inte gått på biskops-arnö b) såna som inte läst litteraturvetenskap 200 poäng c) såna som inte uppskattar Beckett d) alla som ställer sig skeptiska till den undervisning vi erhåller och e) de som tror sig vara förmer än de är.




jag vet inte varför jag tror mig vara förmer än jag är, eller varför jag var tvungen att begåvas med detta briljanta sinne som kritiskt granskar sin omgivning. det vore så enkelt att bara gapa, svälja, torka sig om munnen och le som en duktig flicka.

bara undrar:



vem fan är hon.

Någon har gett mig en helg och jag reser till Stockholm och faller lite sönder bit för bit inför hans blick. När vi kommer tillbaka till lägenheten efter lördagens utflykt luktar det gas och spisen har läckt en hel dag. Vi rör oss i mörkret i hallen mycket försiktigt, som om våra rörelser riskerade att röra upp ljus eller gnistor. En överhängande explosion som aldrig blir av. Vi öppnar alla fönster ut mot natten och lägger oss sedan i sängen. Stockholm klapprar upp genom gränderna och håller mig vaken. Han somnar snabbt, det rycker omärkligt i hans ben och armar innan han blir stilla. Andningen jämn och regelbunden.

Gas.

Jag är vaken. Jag är tjugoett år gammal och känner att mitt liv är alldeles för litet för att rymma allt jag vill ska få plats. Jag är precis så mogen att jag inser att jag är ung, men ändå så pass omogen att jag tycker jag är för gammal för det mesta. Jag är övertygad om att det finns en större mening med mig än med alla andra, men är tillräckligt omdömesgill för att inse att det kanske bara handlar om ungdomlig hybris.
Och det irrationella: Jag är rhododendronblommor vid husknuten. Jag är svarta katten som nystan i knäet. Jag är rastlös. Jag är irrblosset som knarkar sig till Berlin och springer hög rätt in i en blank glasfasad så splittret yr i luften kring mig.
Ett finger.
Två fingrar.
      Jag kan aldrig bli en bra violinist med bara tre fingrar kvar.



Och genom de öppna fönstren strömmar gas in. Det är kanske inte spisen som läckt trots allt. Det knaske är ett fönster som vi lämnat på glänt när vi åkte i morse och nu har vi öppnat dem alla på vid gavel utan att inse att vi indirekt transformerar vårt boende till en gaskammare.
Jag går upp från sängen, tassar ljudlöst mellan rummen som en svart lynx, stänger fönstren ett i taget. När jag kommer tillbaka till sängen ställer jag mig vid fotändan och betraktar honom. Han ligger på mage, kroppen utsträckt som om han hängde på tork. Blåser jag på honom går vinden rakt igenom. Utan att tända taklampan lägger jag mig bredvid honom och tar upp en bok. Ser ingenting i mörkret men öppnar den och håller upp den framför mitt ansikte ändå. Stirrar trots att jag inte ens ser konturerna av den.



Det var en gång en helg. En flicka åkte in till Stockholm. Hon mötte en pojke. Det låg något överhängande i luften när de pratade. Som en explosion som aldrig riktigt small av. Det läckte gas i lägenheten och i alla olägligheter och förolämpningar. Hon tänkte på gaskammare, Tyskland, brödrostar, Autobahn. Hon försökte somna men drömde om Berlin och missbrukare så fort hon slöt ögonen. Så hon höll sig vaken. Drog djupa andetag av det explosiva och försökte läsa böcker hon inte förstod.
Allt var mörkt.
Det var en sådan natt till vilken man förlägger deckarhistoriens upplösning. Det blåste utanför de stora fönstren och ryckte och slet i stuprännorna och takplattorna.
Flickan tänkte på romaner. På relativiteter och trivialiteter. På ingenting: det var som tomt i hennes huvud. Som luft. Som gas.
Gas.
Som ett ingenting som bara växte och växte tills allt blev svart och hon inte såg något alls. Och då; ett omisskännligt skrapande ljud: En sticka mot ett tändsticksplån. För ett ögonblick en uppflammande gnista i mörkret, sedan
                                                                                                                                                                                                                bang

idag lossnar det. som stora isflak om våren. skrivandet, gemenskapen, molnen över skogen; allt rör sig framåt. jag har en pojke mjuk som sammet i stockholm och jag är tacksam för mitt liv. jag är verkligen tacksam.


de tre som jag bor med är vind genom kläderna och skratt klingande i hög klar höstluft. vi har varsitt eget rum med handfat, och delar på dusch och ett litet sällskapsrum med kokplatta och kyl. skolan lagar alla måltider och biblioteket är öppet dygnet runt. det är som allt jag någonsin önskat. jag vill aldrig lämna det här.



så får vi listan över texthandledare det här året. Stridsbergs namn blinkar som ett fyrljus mot mig från pappret. alla pratar i mun på varandra, av arton elever är tolv kvinnor, och av tolv kvinnor tycks merparten ha läst Stridsberg, ser henne som 'sin' författare, sin husgud, sin ledsagarinna. läraren pratar vördnadsfullt om hennes författarskap och sedan om Gunnar Ardelius, om att han skrivit sina böcker under sina två år här, en bok varje år.
jag borde känna någon form av prestationsångest, men det är bara de här strömmarna av virvlande genomlyst vårvatten i mig och höstlöven som faller uppåt och flugsvamparna som lyser som lyktor längs skogsstigen ner mot sjön.
jag vill stanna här.