relativ

Någon har gett mig en helg och jag reser till Stockholm och faller lite sönder bit för bit inför hans blick. När vi kommer tillbaka till lägenheten efter lördagens utflykt luktar det gas och spisen har läckt en hel dag. Vi rör oss i mörkret i hallen mycket försiktigt, som om våra rörelser riskerade att röra upp ljus eller gnistor. En överhängande explosion som aldrig blir av. Vi öppnar alla fönster ut mot natten och lägger oss sedan i sängen. Stockholm klapprar upp genom gränderna och håller mig vaken. Han somnar snabbt, det rycker omärkligt i hans ben och armar innan han blir stilla. Andningen jämn och regelbunden.

Gas.

Jag är vaken. Jag är tjugoett år gammal och känner att mitt liv är alldeles för litet för att rymma allt jag vill ska få plats. Jag är precis så mogen att jag inser att jag är ung, men ändå så pass omogen att jag tycker jag är för gammal för det mesta. Jag är övertygad om att det finns en större mening med mig än med alla andra, men är tillräckligt omdömesgill för att inse att det kanske bara handlar om ungdomlig hybris.
Och det irrationella: Jag är rhododendronblommor vid husknuten. Jag är svarta katten som nystan i knäet. Jag är rastlös. Jag är irrblosset som knarkar sig till Berlin och springer hög rätt in i en blank glasfasad så splittret yr i luften kring mig.
Ett finger.
Två fingrar.
      Jag kan aldrig bli en bra violinist med bara tre fingrar kvar.



Och genom de öppna fönstren strömmar gas in. Det är kanske inte spisen som läckt trots allt. Det knaske är ett fönster som vi lämnat på glänt när vi åkte i morse och nu har vi öppnat dem alla på vid gavel utan att inse att vi indirekt transformerar vårt boende till en gaskammare.
Jag går upp från sängen, tassar ljudlöst mellan rummen som en svart lynx, stänger fönstren ett i taget. När jag kommer tillbaka till sängen ställer jag mig vid fotändan och betraktar honom. Han ligger på mage, kroppen utsträckt som om han hängde på tork. Blåser jag på honom går vinden rakt igenom. Utan att tända taklampan lägger jag mig bredvid honom och tar upp en bok. Ser ingenting i mörkret men öppnar den och håller upp den framför mitt ansikte ändå. Stirrar trots att jag inte ens ser konturerna av den.



Det var en gång en helg. En flicka åkte in till Stockholm. Hon mötte en pojke. Det låg något överhängande i luften när de pratade. Som en explosion som aldrig riktigt small av. Det läckte gas i lägenheten och i alla olägligheter och förolämpningar. Hon tänkte på gaskammare, Tyskland, brödrostar, Autobahn. Hon försökte somna men drömde om Berlin och missbrukare så fort hon slöt ögonen. Så hon höll sig vaken. Drog djupa andetag av det explosiva och försökte läsa böcker hon inte förstod.
Allt var mörkt.
Det var en sådan natt till vilken man förlägger deckarhistoriens upplösning. Det blåste utanför de stora fönstren och ryckte och slet i stuprännorna och takplattorna.
Flickan tänkte på romaner. På relativiteter och trivialiteter. På ingenting: det var som tomt i hennes huvud. Som luft. Som gas.
Gas.
Som ett ingenting som bara växte och växte tills allt blev svart och hon inte såg något alls. Och då; ett omisskännligt skrapande ljud: En sticka mot ett tändsticksplån. För ett ögonblick en uppflammande gnista i mörkret, sedan
                                                                                                                                                                                                                bang