relativ

Butiken slutgiltigt stängd. Det här var min text och nu är den förbi. Det här var min blogg och nu gör den sorti. Efter det som hänt kan detta inte fortgå.


Jag avregistrerar inte min adress. relativ.blogg.se förblir Susannas. Ingen annans.








"Rörelse: allt annat är smärta"

                                                                                      - Steve Sem-Sandberg, Theres 1996

Tillbaka. Här är kaos. Någon är vingklippt men jag vet inte vem. Någon är vingklippt och jag har vingarna i handen. Måste säga till mig själv att; andas lilla hjärtat andas. Pumpa blod and pump it up, you've got to pump it up. Pumpar trasiga cykeldäck bakom en lada och gråter och snorar i armen, vill också åka till Norrtälje som Lilla Solstrålen och mamma. Eller är jag i fel tid nu? Desorienterad igen? Så svårt att skilja alla bilder åt, här är här är här är då. Det finns ingen tidsaxel i historien. Allt är nu, eller har redan varit. Indränkt i något antändbart.

Och jag är och förblir en smutsig historia, kan inte tvättas ren ens med T-sprit.


Då:
Det virkades inte små tofflor i gräddvitt garn, jag drogs inte i plyschklädd vagn, hade inte rosa dopklänning. Dopfunten, den heliga ceremonin, T-spriten att badda barnets huvud med. Luktar jag fortfarande kemikalier? Fortfarande ett desinficerat ansikte - kan du se om jag är kvinna eller man? Detta är den bevisade sanningen: Jag är ett laboratoriebarn, ett experiment med djuriska drifter och i total avsaknad av humant tänkande och kännande. En maskin med bandaggregat istället för fötter för att jag ska kunna ta mig fram smidigare i den här terrängen; betongen och kalhyggena. Efter Sylvia Plaths "Glaskupan" fruktar jag för mitt liv. Inte att jag ska göra slut på det, utan att det ska implodera, att jag ska förirra mig in i sinnessjukdomens labyrint, bli den vansinniga på bygden som stinker ljumma sopor och ruttnande tänder. Jag skulle kunna bli hon. Eller han. Jag skulle kunna bli vad som helst utom framgångsrik arrogant man.
   Och det är min största sorg.



Kan inte ta mig mannens rättigheter vill inte ha kvinnans skyldigheter. Hamnar i ett ingenmansland. Blir en varelse i metamorfos, en karnivor, raggig, ruggig, miserabel i sin självömkan och sitt självhat. Pälsen luktar skit och T-sprit. Hembränt och antänt. Något har brunnit men brinner inte mer.



[Jag vill så gärna ta mig ur det här, tala om något annat. Vill skriva om farmor, om det tunga blygrå ljuset som hängde över landskapet ett par timmar innan det åter blev mörkt, om hur jag satt i morse vid farmors bord och mätte upp linneservetter från artonhundratalet, skrev ner måtten på post-it-lappar och satte lapparna på travarna av tyg. Att jag fann mig i att vara lydiga barnbarnet, men med en air av asdjur eller asagud runt mig. Och klockan tickade, och i kylskåpet stod ost som gått ut för sju månader sedan, och farmor berättade att vargen tar sig upp till husen nu, in på gårdarna, att inga barn och hundar bör vistas ute efter mörkrets inbrott. Och jag fortsatte att plita centimetrar och linnetyp på lapparna - "dräll" för de fyrkantiga mönstren och "damast" för de snirkliga blommiga - och när jag tittade ut såg jag att det hade blåst norrifrån under hela natten; trädens stammar var vita av snö åt det hållet och barksvarta åt söderhållet. Och jag försökte tänka att det här är vad som gäller från och med nu, att det här ska vara min nya utgångspunkt. Ingen familjegård ingen familjegård ingen. Men ett hus med en farmor och tomma rum gamla möbler sextiotalsblommiga tapeter inne på toaletterna.] [Jag vill berätta att jag tänkte att; andas lilla hjärtat andas, det finns ingen jord att slå rot i, men här finns ju alltid himlen. Därför riktade jag blicken mot det vitgråa låga snöande utanför stugan, och sedan avskedet och farmor som förmanade fem tio gånger att "du kommer ju så sällan", "du måste komma oftare", och "du är så välkommen när du vill". Och jag sa ingenting om att det kostar och att jag inte tar lån, kramade henne istället farväl och började gå. En timme för att nå busstationen, och bussen hade jag måst ringa och beställa eftersom det bor så få människor däromkring att de inte kör regelbundet.] [Det är det jag hade velat skriva om här, om min vandring till bussen längs myren; myrmarken som inte fryser igen. När snön faller ner i vattnet är det tillräckligt kallt i luften för att vattnet ska frysa till, men myren är tillräckligt varm (nollgradig) för att isen ska reduceras till en kladdig gulgrå gröt, omöjlig att ta sig fram på. Så när vägen från farmors hus svängde av och fortsatte längs myrens utkant fortsatte jag i lugnt tempo för att hinna se och njuta av vyn; en blandning av vitt gult grått och svart. Lyssnade på "Like You Said" av Tiger Lou och försökte komma underfund med om det är den låten som är mitt soundtrack till platsen. Eller om det är The Knifes "Silent Shout". Kanske José González avskalade och tomma "Save your day". Jag var mitt inne i funderingarna, gick och sparkade i snön mitt på vägen, när jag i ögonvrån såg något besynnerligt kolsvart utåt myren till. Jag stannade tvärt, tog hörlurarna ur öronen. Ungefär tio femton meter ut i myren satt en liten svartvit katt på en stubbe som stack upp ur vattnet. Så fort jag tog ut musiken skar jamandet genomträngande in i hörselgångarna. För en stund stod jag handfallen. En katt. Fast i myren. I den gulgrå sörjan såg jag ett mörkt spår ut till stubben. Katten hade med andra ord simmat dit ut, och helt nyligen måste det ha varit, för tunga snöflingor vräkte över mig och simspåret ut till stubben var ännu inte igensnöat. "Lilla kisse" sa jag med flickröst och gulligull och satte mig på huk och tittade på den, "kooom då, ingen fara, kooom komkom." Om den tagit sig dit borde den ju rimligtvis kunna ta sig tillbaka och inte sitta där och skrika förtvivlat. "Kom söta du, kooo" började jag men kom helt av mig. Precis framför mig där jag satt på huk, bara en decimeter från min fot, fanns spår i snön. Och det var inte spår från katt. Det var från varg.
   Jag flög upp och snurrade runt, spejade in i grenverket på motsatta sidan vägen. Såg jag ögon glimma, en grå rygglinje avteckna sig mot vit snö? Spåren var inte igensnöade, och enbart sedan min avfärd från farmors stuga för fyrtiofem minuter sedan hade det snöat ett par centimeter. Alltså måste vargen ha varit här nyligen. Katten skrek hjärtskärande och jag vände mig åter mot den, tänkte att den förmodligen kastat sig ut i myren i ren skräck, att den flytt i panik för att undkomma vargen och nu inte vågade ta sig tillbaka. Villrådig spejade jag upp och ner längs vägen, kollade på mobilens klocka; trettio minuter till bussens avgång. En kvart till godo alltså, och kanske om jag tog av mig skinnstövlarna och vadade...
   Jag kastade av mig sportbagen och handväskan, drog av mig stövlarna, så strumporna. Ett par otvättade jeans fanns att byta till efteråt, jag hann tänka att de låg överst eller näst överst i bagen, medan jag barfota gick fram till vattenbrynet. Fötterna brände av kyla, sved som satan. Jag tog ett prövande steg ut i issmörjan och ett dovt 'klunk' ljöd när foten sjönk igenom och försvann. Vattnet var så kallt att jag instinktivt drog mig tillbaka innan jag ens hunnit nudda botten. Jag drog på mig stövlarna, utan strumpor, och hoppade på stället för att få upp värmen. Jag skulle inte klara det. Utan något att stödja på kunde jag försvinna upp till midjan, kanske ännu högre, och vattnet var några grader strax över noll och inom femton minuter skulle min buss gå. Jag slutade hoppa på stället och blev stilla, tittade ut på den lilla svartvita som satt hopkurad med snöflingor över den blöta, allt mer froststela pälsen. "Jag är ledsen" sa jag bara, tog mina väskor och gick vidare. Fort. Utan att bry mig om att sätta på mp3:n, bara framåt framåt inte tänka på vad jag gjorde ignorera jamandena som blev svagare och svagare för varje steg jag tog. Jag är ett laboratoriebarn, en maskin, driven av djuriska drifter och i total avsaknad av humant tänkande och kännande. Går ifrån en skrikande katt som håller på att frysa ihjäl i en myr och jag går och går ifrån och går till en busshållplats och står i snöfallet tom som ett bilvrak och stirrar ut i den tilltagande skymningen. Snöfall. Mörknande himmel. En bil drar förbi, men sen tyst, som om snön dämpade, isolerade i ett stort vitt och obebott hus. Där jag står i vardagsrummet. Har passivt tagit livet av en katt, är en robot med felkopplade elsladdar och obscent blinkande lysdioder och en kopp kaffe framdukad till gästerna i soffan, Lilla Solstrålen har pärlsocker över stickade tröjan och bullarna blänker på fatet.
   Vilket fat? Vilken soffa. Fel i tiden igen, ingen ordning, allt är idag är idag är igår. Men det fanns snö, det fanns en katt jag lämnade i myren, det fanns vargspår och jag frös om fötterna så jag skakade i hela kroppen och min tunna höstkappa var ett segel utan vind. Tog mig ingenstans. Därför stod jag där, vid bussen. Därför klev jag på bussen. Därför klev jag av vid tåget. Därför kom jag tillbaka till Stockholm och levde lycklig i alla mina dagar.]


Det hade jag velat skriva om. Men jag gör det inte, för det är natt, och jag är felprogrammerad och inte kompatibel med den här sortens skrivande. Måste ha mycket text på kort tid och stipendiet jag fick i somras tycks fortfarande vara mitt att utnyttja efter eget gottfinnande. Var är det satans gottfinnandet då. Jag borde spendera all min vakna tid åt skrivande men jag tycker att jag mest är vilsen och socialt skygg och gömmer mig i bibliotek och i böcker. Jag sitter artigt och nickar som en nickedocka och upprepar samma inövade ramsa till alla jag träffar; bekanta på tunnelbanan, främlingar på fester, släktingar på söndagsfikat, bekanta och bekantas bekanta på glöggfester: "Ja det är fantastiskt. Verkligen. En möjlighet jag uppskattar och tar tillvara på, ser som en spännande erfarenhet i livet. Det är givetvis en utmaning" (skratt här och kast med liten boll, dvs kvinnans vid barnsben inövade blotta-halsen-och-kast-med-håret-över-axeln-rörelse), "en utmaning som sagt. Jag har lärt mig ta ansvar och planera min tid, samtidigt som min fördjupning i litteratur ger mig en allmänbildning som jag kommer att ha nytta av hela livet."
   Och så där håller jag på. Olidligt så jag nästan mår illa av min egen röst tills jag läser av att mottagaren finaly är nöjd och vill prata om sig själv och sina erfarenheter. Det kan bli bra eller dåligt, personen ifråga tar nästan alltid upp antingen
a) skrivande. Jag fascineras själv över att jag inte tröttnar på att prata om det. Känns som att jag spenderar 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan åt att tröska, analysera metoder, tekniker, berättargrepp, genusaspekt i gestaltteckning, kulissbygge, montering, revolt i språk och i dramaturgi etc etc. Ändå kan jag inte få nog (hör min hurtiga teveshopsröst), vill veta allt om wannabe-Mankells romanidé.

   Eller så vill personen jag samtalar med ta upp
b) självförverkligande. Som om jag sitter på en ö i skärgården för att förverkliga mig själv. I så fall hade jag dragit till Kalifornien och surfat, alternativt Kanada och åkt snowboard. Inte placerat mig på en plats där jag sällan har mobilmottagning och aldrig kan äta en måltid utan att vara omgiven av femtio andra internatelever, där väggarna mellan rummen är tunna som papper och man hör om någon vänder sig i sängen, där det är kilometer till närmaste buss till civilisationen, och där bussen dessutom går praktiskt taget aldrig. Nej. Inte alls. Om någon mer ska lägga fram sin teori om att mitt agerande handlar om en djupt självgranskande process vill jag inte höra. Tack. Men nej tack.



Och nu är jag trött. Ska försöka bli bättre på att skriva här, men det skriver jag ju ofta, och inte blir det nån större förbättring inte. Hur som helst har jag läst Paul Austers "Illusionernas bok" och är djupt besviken. Det var det mest förutsägbara jag läst på månader. Språket var inte mycket att hänga i julgranen. Enligt K ska jag radera den här boken ur minnet och läsa New York-trilogin istället för att få "rätt bild av Auster". Tills dess jag lånat dem avråder jag alla från "Illusionernas bok".

Staden snurrar som en mynt någon kastar upp i luften. Klockan är natt mot söndag (tre dagar sedan) och jag har druckit en ofantlig mängd vin på mycket kort tid och upptäcker på dansgolvet att jag vill sova. Vad göra? Jag ser mig om, spanar in toaletterna som möjliga sovbås men kön är för lång och jag vill sova NU. Tar därför min kappa och väska och springer ut från lokalen. Inget farväl till de som står kvar på dansgolvet och tror att vi ska vara ute hela natten. Ingen slängkyss till Stridsberg som rör sig någonstans där inne i massan av kött och tyg och bar hud. Bara ett springande - och inte joggande utan springande i bemärkelsen kutande - ut från stället.
   Luften utomhus är kall och klar. Antingen är det en fantastisk stjärnhimmel eller så är det mina ögon alternativt vinet alternativt ett märkligt optiskt fenomen. Jag springer bort från vakterna och de rökande klubbgästerna och kappan har jag alltjämt hopknögglad i handen. Ropar någon efter mig? Kanske. Vänder jag mig om? Njaej. Leker jag Lejonet Elsa Born free? Eventuellt. Vad som rör sig i min hjärna under dessa minuter är svårt att i efterhand utröna. Jag har ett avgjort töntigt leende i ansiktet (speglar mig i ett skyltfönster medan jag springer och förstår inte förrän morgonen efter att det är min egen flinande spegelbild jag garvat åt) och det svider satans mycket om öronen och näsan i kölden. Så småningom kommer jag på att jag ju vill sova och inte springa. Jag stannar. Gatan ligger tyst, upplyst av gula lyktor och en röd ICA-skylt. Jag tänker (och jag minns speciellt min förtjusning över min tankeförmåga) att vattensängar är sköna men att det vore dåligt om det stod en här, för det är minusgrader ute och följaktligen skulle vattnet frysa. Och vem vill sova på en issäng. (Skrattade vid denna insikt rått och föraktfullt åt alla jeppar som önsketänker vattensängar på vintervägar.)
   I jakt på taxibilar att lifta med fortsätter jag långsamt längs gatan. Uppförsbacke, glittrande frost, fult gult ljus från gatlyktorna. Det river över kinderna; kylan som ett sandpapper gnuggat över huden. Så dyker det upp ett fascinerande lusthus i glas. Mitt på vägen. Jag går in i det - lusthuset alltså, inte vägen - och sätter mig på den enda existerande träbänken, fästad vid en av glasväggarna. Lutar huvudet bakåt och slumrar till.
   När jag vaknar är det för att något väser högt. Kisande tittar jag mot ljudet och upptäcker att det är en dörr. Jag lutar mig fram för att se bättre.
   "Ska du med eller?"
   Aha. I'm in a busskur.
   Jag kommer på bussen. Jag åker. Jag kommer av den. På rätt station dessutom. Jag ringer V och säger att jag är på väg hem och att jag älskar honom och att jag verkligen verkligen älskar honom (denna information är inhämtad i efterhand av V, samt här återgiven i ett avsevärt förkortat format). Jag lägger på och börjar gå i riktning mot hans lägenhet. Klackarna fastnar i kullerstenarna och alla gränder ser precis lika smala och sjuttonhundratalsaktiga ut. Jag går vilse. Ringer V och säger att jag är på väg hem och att jag älskar honom och att jag verkligen verkligen älskar honom (på mobilens lista för utgående samtal kan man avläsa att det förflöt tolv minuter mellan samtal ett och samtal två). Jag säger att jag har hittat en gata som jag känner igen lite och att jag troligen är hos honom om fem minuter.
   Det går några minuter och jag känner verkligen igen mig. Får syn på Vs port och kommer in med kod, (jag mindes koden. Repeat: Jag mindes koden) och går upp för trapporna. Jag stannar framför dörren med lingonkransen och glittret på, och eftersom jag anser mig vara en mycket ansvarstagande flickvän väljer jag att hitta mina egna nycklar till lägenheten och inte ringa på och väcka honom.

                

V lär ha hittat mig sovande utanför sin dörr några minuter senare. Jag ska enligt väl initierade källor ha lagt mig på sängens fotända och inte kunnat flyttas eller väckas. Under natten ska jag, med mina små anspråk och vänliga gester och min anspråkslösa uppenbarelse, ha önskat mig:
1 En huvudvärkstablett.
2 Rostade mackor med ost.
3 Fun Light med jordgubbsmak. Stort glas. Inte för starkt.
4 En huvudvärkstablett till.
5 En tredje macka. Rostad. Inte för bränd. Osten lagom smält.
6 Ännu en huvudvärkstablett.





Söndagen den första advent blev en dag för eftertanke och julefrid. De omvälvande insikter som under denna meditativa dag uppenbarades för mig är alldeles för djupa för att den stora massan någonsin ska kunna förstå dem. Jag överlåter åt trevliga juntor så som JV, Hare K, och Scientologerna att tills vidare sprida frälsningen.

                




Sex månader tillsammans och vi firar med att äta middag ute. Klockan är halv elva på tisdagskvällen och den enda restaurang i närheten som har öppet är Grill Ruby och jag är så hungrig att jag är gråtfärdig och eftersom V gett mig så fina presenter har jag bestämt mig för att det är jag som ska bjuda på middagen. Det är, bortsett från att vara ett av de godaste, även ett av de dyraste restaurangbesök som jag betalat själv. Oxfilé och olika små skålar med tillbehör - sötpotatisgratäng, kålsallad, spenat&parmesan, pommes frites, chilibearnaise. Sedan vinet till. Han envisas med att betala, åtminstone hälften, men jag är orubblig. Plånboken svider som om någon strött havssalt och andra kristalliserade mineraler i ett öppet sår. Hyran ska betalas och efter det kommer jag inte ha mer än fem hundra kronor att köpa julklappar för. Jag tar som bekant inga studielån. Jobbar och tar studiebidraget och får en liten mellansumma från min stockholmslägenhet som jag hyr ut i andra hand.

Vi kommer hem från Grill Ruby lätt berusade och lyckliga och tisdagen tynar bort i natten mot onsdag. Jag beslutar mig för att undvika internatskolan så länge jag kan. Ölivet står mig upp i halsen. Varken på onsdagen, torsdagen, fredagen, eller idag åker jag därför hem. Sitter på onsdagen förnöjd i Vs lägenhet och läser, tittar på tv. Går ut till julmarknaden runt hörnet och köper den första julklappen (honung med saffransmak till fadern min) men håller mig sedan inomhus, tycker att det är skrämmande att vistas ute efter mörkrets inbrott. Jag vet inte vad det beror på, denna plötsliga ängslan inför högljudda fulla ungdomar och alla vrålande bilar som växlar upp och drar förbi och försvinner in i något tindrande ljust och pulserande smutsigt. Jag som redan innan vurmade för allt som inte är stad - längtan har nu dragits ännu längre, till gränsmarkerna där plantorna är små och förtvinade och solpinade och sanden blåser ut mot något tomt och torrt och brännhett. Jag vill inte vara i de här anlagda parkerna, inte vistas bland denna skog av kala höghus, detta november som imploderar mot sig självt; ett mörker som tätnar, cirklar snabbare och snabbare för varje dygn, soluppgång lite senare än dagen innan.
   Om jag fick välja vart. Jag vill resa till. Som om inte.

Men huset säljs, föräldrarna är benhårda, jag kan inte prata med dem utan att hosta rök i deras ansikten. Lungsot eller bara sot från någon annan brand. Brända broar och brev. Har fotografier över husgavlarna och rabatterna utspridda på skrivbordet ute på ön (ytterligare ett skäl att inte åka tillbaka) och de här känslorna är solkade, sotiga, sorgliga.


På torsdagsmorgonen: Det stinker bränt gummi från däcken på skrotupplagen utanför stan. Det snöar, V kan ett ord jag aldrig hört förut och vi bygger kojor i soffan med alla täcken vi kan hitta. Den här ombonade lägenheten, de här ljusa rummen. Borde vara lätt att trivas bland flervåningshusen och gyttret av vinklade svarta tak och sneda skorstenar utanför fönstren. Men jag vill till Huset. Ingen annanstans än dit.
   Vid lunch träffar jag S vid Odenplan och vi tar oss till Rittorno och lektionen med M, A, och E. Sitter i fyra timmar och dricker kaffe och är bakis alla fem. Vi drar vidare till 'Judit och Bertils' och jag dricker vitt vin och väntar på att uppläsningen på Copacabana ska börja. Jag läser inte själv. Efter det hisnande framförandet i Biskopsköket ute på ön för två veckor sen vill jag ligga lågt. Det får inte bli så igen. Att vara utan hud på scen.

Stormig torsdagsnatt och någon säger att det är jag som stormar, min kropp som rister. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta nya; det passar mycket bra att införliva i mitt textprojekt men jag vill skriva fiktion, inte v a r a det.


Om oron: Det är ett tickande inifrån krokodilens mage men om det är en klocka eller en tidsinställd bomb  - det vet jag inte.Jag glömmer bort att blinka när jag läser, och ögonen är torra som klister. Om jag gråter blir det säkert bättre.
   När blev jag så orolig av mig? Har jag alltid varit det? Eller är det här något som utvecklats av min isolation? Vinden ligger på från öster och lukten från skogsbränderna och skrotupplagen letar sig in i staden, ligger som ett blåaktigt dis över gränderna och kullerstenarna här.


(som Jenny skrev) Flickor kallas också fåglar. (och som jag svarade) Fjädrarna brinner, lågar, fladdrar, blir till stoft och aska, dust and sun.

              

så här fint har jag det på internatet.
glöm inte bort att vattna krukväxterna, särskilt pelargonen i vardagsrummet är känslig för direkt solljus.
hälsa Kafka.
/S

Långt efter midnatt nu, jag sitter på balkongen i internatets bibliotek och det är svart utanför glasväggarna och nedsläckt och tyst här inne. Det har varit en uppfyllande och blåsig helg. Jag spatserade i min sjömansklänning på en maskerad i en lägenhet och det var fredagkväll och natt och jag märkte helt plötsligt att klockan var halv fem på morgonen och att alla hade gått hem eller somnat utspridda i lägenheten. Jag genomfors av en känsla av att jag missat partyt, att jag missat allting, stod med ett glas vatten i köket medan ankaret i svart tusch på min arm föll mot botten. Fästade mig i nuet eller drog mig ned i djupet - jag vet inte vilket. Jag tänkte att jag borde minnas kvällens händelser klarare, som om det varit kristall eller prismor, ljuset splittrat till regnbågsskalor över alla lägenhetens väggar. Somnade sedan med Hans ljudlösa andetag i nacken. Kanske kyssar i sömnen.

När jag vaknade var det förmiddag. Jag åkte till biblioteket alltjämt iklädd min minimala marina klänning och de vita stövlarna. Strövade i Akademibokhandeln i en timme vid Odenplan tills Statsbiblioteket öppnade vid lunch, och jag stod längst fram vid ingången när de klockan tolv slog upp dörrarna.
   Jag gick direkt till Galleri 2: balkongen högst upp i stora salen. Det vilar alltid ett lugn där uppe, inga andra än jag och tusentals böcker som är för gamla eller för olästa för att vistas på marknivån. I tystnad strövade jag längs hyllorna, tog ut läderinbundna böcker, valde avsiktligt de som jag trodde hade stått orörda under decennier. Bläddrade i dem, undrade vem som läst dem senast, undrade om någon fortfarande bar med sig minnet av någon av karaktärerna.
   Efter ett tag tog jag mig ned till de vanliga hyllorna med de böcker jag skulle låna, varav en var "Battle" av Sara Villius, trots att jag redan läst den och trots att jag så sent som för bara ett par blogginlägg sedan kastade fågelskit och diverse glåpord över den. Anledningen till detta plötsliga införskaffande är att vi måste läsa den i skolan och mitt eget exemplar ligger nedpackat i någon flyttlåda på en vind i Stockholm. Efter att ha läst om "Battle" nu får jag känslan av att boken var den nödvändiga skrivövning som Villius var tvungen att pracka på oss för att så småningom kunna skriva "Sex", som jag till skillnad från "Battle" tycker är magnifik i sin avskalade enkelhet och osentimentala gestaltning.


Begav mig efter Statsbiblioteket till mina föräldrars hus, som jag så omtänksamt åtagit mig att sköta under deras frånvaro. Sov några timmar och begav mig till nästa tillställning.
   Söder. Jag ville inte att kvällen skulle ta slut, önskade att jag alltid skulle få sitta i vindsvåningen med det höga taket och dricka vin och äta ostar och prata med människor som jag under de senaste månaderna stundtals saknat så att det gjort ont.
   Det var ett vackert mörker utanför fönstren, nästan hela Stockholm gnistrade med gatlyktor och glasfasader och satelliter och bilar och ögon vända mot himlen. Jag tänkte på träet i en åldrad blank cello. Jag tänkte att det vibrerade inom mig på just den sortens vackra dova sätt. Jag tänkte att kvällen inte fick passera så fort, jag kom dit halv sju och plötsligt var klockan halv nio, halv tio, blev halv elva, halv tolv blev halv ett, halv två, vid halv fyra tog jag sista bussen från Brommaplan.
   Det hade inte börjat ljusna när jag gick och la mig, men jag drömde ändå oroligt hela natten, obehaget som flackande skuggor i drömmarna.

Söndag. Det som tyngde i huvudet hade inte med vinet att göra. Det var något annat, något som satt under huvudet, under strupen, under solar plexus. Ett ankare i magsäcken. Tyngden av järn och saltvatten.
   Kallas också tårar.
   Munnen smakade sjögräs. Jag gapade mot hallspegeln och lutade mig nära glaset, granskade tungan noga. Den blänkte i förmiddagsljuset, fjällen glimmade i matt silver.
   Smackade med tungan.
   Kände hur fenan klatschade mot gommen.


Fiskar har inga ögonlock. Kan inte blinka.



Jag har glömt hur man gör sånt här.





Timmar senare:
Hur mina gälar kippar efter luft på väg tillbaka till internatet. Först pendeln från centralen och sedan fyrtio minuters väntan på bussen vid slutstationen. Spöregn. Dämpat i mig hördes klangen från metall som slog mot metall. Ankaret i magen och alla de svalda guldmynten.
   Sedan bussresan. Mörkret och kilometrarna från busstationen till ön. Mina fyra väskor och den svarta axelremsväskan med alla papper och anteckningar. Tyngden. Tyngden. Alla väskor och dragget och skattkistan. Jag är mörkrädd men jag pratar aldrig om det. När jag rundade sista kröken löpte branten ner mot vattnet. På motsatta stranden lyste skolbyggnaderna och herrgården med mildgula ljus. Gjorde mörkret runtomkring så mycket påtagligare.





Det är svårt att gestalta den här resan. Jag vet inte om den egentligen är geografisk.






Även när vi hittar djur likstela med uppspärrade gap i skogarna häromkring:
Jag är här nu. Jag är hemma nu. Jag har sen igår läst ut "Eterneller" (Viktor Johansson), "Nattens skogar" (Djuna Barnes), "Battle" (Sara Villius), "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket" (Gunnar Ardelius), samt skrivit klart novellen till veckans textsamtal och påbörjat läsningen av diktsamlingen "Det är bara gudarna som är nya" (Johannes Anyuru), och "Större än så här" (skapad av Teater Lacrimosa).

Och jag saknar Honom. Ringer klockan tio på måndagskvällen och kan låta bli att gråta, men gör det inte. Gråter lågt, tårarna rinnande i ett delta över kinderna.
   När det kommer till att prata om det här vet jag inte vilka ord jag ska använda.
   Jag vet inte hur man pratar om något som går sönder.






Givetvis går vi inte sönder. Givetvis är det bra nu. Givetvis är jag medveten om radioaktiviteten i mina hårsäckar, och ljuset växer sakta som mitt hår. Mina ögon står vidöppna under bandagen. Som om jag inte var rädd för det som finns på andra sidan.
   Som om sönderfallet inte gick att beräkna matematiskt.

Det är texten. Den ylar om natten och jag tassar upp och sätter mig på fönsterbrädet och tittar mot månen. Varulvar är delvis vargar, men vargar jagar i flock. Det här är en ensam text, jagar mig tills jag svettas blank som vita pappersark.
   Varulven; mer än ett djur - en myt. Jag vet inte hur den ska infångas och behärskas, om den ens ska behärskas. Ska den härja fritt med orden, slita sig lös, vara på gränsen så att ingen läsare kan säga om det är ett vilddjur eller ett odjur.
   Kan den ens finnas till? Eller är det en fantasi som aldrig kan bli verklig, oavsett de konstruktioner som görs i dunklet på dammiga museivindar med ståltråd och päls från kaniner och lämlar, under arbetsrubriken: "Hade varulvar existerat så hade deras anatomi varit denna."

Med andra ord: En text som inte med säkerhet är berättigad en existens.


Är detta den texten?



Jag bor isolerad på ön för att ges vägledning i hur man tar sig an sånt här, men jag vet i nuläget ingenting. Texten är mer tekniskt avancerad än något jag hitintills skrivit, och själva historien komplex och komplicerad: Det finns ingenting att ankra i, ingenstans där jag kan placera mitt båtskrov och börja skriva. Lägger nät men får bara upp skelett från döda sjöfåglar och ruttnande fiskar.


När jag vill vara som allra mest optimistisk intalar jag mig att oavsett om jag lyckas eller inte så kommer det i vilket fall inte tas väl emot. "En roman om en man ses som allmängiltig, en roman om en kvinna gör det inte."



"Vi vill inte beblanda oss med denna kvasivetenskap."

Nu sitter jag ensam i en lägenhet i Gamla stan och det är mörkt utanför och någonstans bortom alla glittrande vatten och statshustorn och broar sitter två av dem jag längtat mest efter under månaderna på B-A. Och de dricker vin och väntar på min ankomst och det finns en stad jag hade reserverat för oss inatt, men den är på fel sida om fönstren och frostrosor fortsätter slå ut över glasen och blomma och dofta och blomma. Jag fryser. Vansinnigt mycket. Är så trött på det här tillståndet. Så trött på den här kölden. Så trött på pillerburkar och brända björkar. Vita stammar mot mörk barrskog.

"Eterneller". Jag läser den och faller genom svarta tjärnar av rymdljus. Tyngdlöshet. Stjärnbestrött vatten som böljar kring min kropp, en vågrörelse innanför såväl som utanför huden.
Å.
Postapokalyptisk rymdberättelse. Helt vansinnigt och helt briljant. Jag vill läsa om och om igen. Vill skriva så själv, vill komma åt, komma nära, komma fram till något nytt. Plötsligt känns 'DMM' inte lika aktuellt längre, jag behöver en klar linje i mitt projekt, behöver mer än bara ett tema. Jag vill spränga gränserna. Lämna jorden för att det är jorden som befäster linjerna och avgränsningarna. Out in space.






Jag har köpt en ny skrivbok, 129 kronor på Akademi bokhandeln. Jag hade inte råd egentligen men den är luddigt mjuk som sammet och mörkt ceriserosa med spretiga tunna teckningar på.
Och jag har även FÅTT GRATIS ungdomsböckerna "Dansar Elias? Nej!" och "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket" för att läsa, analysera och arbeta med. Har iofs redan läst "Jag behöver dig mer än..." två gånger och har ett exemplar sen innan, men gratis är gott. Eller åtminstone läsbart.





"Det är ingen ljus barnröst som ropar på mig. Utan dov. Ljudet av någon som blåser i en tom glasflaska. Mörkgrönt glas, skuggan bakom en jordkällare, nässlor."

(första anteckningen i mitt nya block)






Och Walter Ljungquists novell "Jan, Gunilla och hästarna".
(!)
Har läst klart hans debutroman "Ombyte av tåg" från 1933 och den var simpel och antisemitisk (häpnadsväckande att den fick ges ut, men så var det också under ett årtionde när det var accepterat att framställa judar så som han gör det), men trots den dåliga första romanen är den här novellen fantastisk. Så om du är intresserad av mjuk och ljus och magisk sommarnattspoesi; läs. Vet inte vilken antologi den finns i, men den är värd att leta upp, vika ihop, och spara i kassaskåpet.




          [sprängde alla höghusen, som insekter flög peruker och morgonrockar genom luften.]






uppdatering:
Jag har inte skrivit på "DMM"-texterna på senaste tiden. Det pågår alltför mycket runtomkring. Skrev i förra veckan till en person i Berlin och hoppades på att kunna fly dit över en helg i vår. Sedan vände vinden och jag fick skjuts till Stockholm från internatskolan i tisdags av en andraårselev som pratade förtroligt om skaparkris och värkande processer. Det var som att allt han sa handlade om mig och om var jag befinner mig i skrivandet just nu. Nytändning: Jag ska vänta till mars (då han sa att första inre islossningen ägde rum) och sedan se vad som händer i maj (då han sa att kreativiteten exploderade och han kunde dra nytta av allt han lärt sig och producera stor mängd kvalitativa ting).

Och så igår onsdag köpte jag som sagt den ceriserosa lena skrivboken. Skrev tätt och jämnt och förvarade den sedan jämte dagbok och tre romaner ("A clock without hands", "Nattens skogar", "Dansar Elias? Nej!") i handväskan. Så nu är det ett mindre styrketräningspass att gå på stan.


mer uppdatering:
Mitt hår börjar växa ut igen. Från kortkort i maj till axellångt. Jag önskar jag kunde säga att det inte påverkar min kvinnlighet det minsta, men det gör det.
Indien-resan närmar sig. December Januari snödrivor sandslott glittrande istäcke eller långgrunt turkost vatten. Letar bikini och har helt annan smak än Aslan som är fascinerad av prickiga små saker.



och nu börjar det bli ont om tid, jag kastar ur mig ord och hinner inte läsa igenom röran mmåste dra iväg för att vaccinera mig.

Innan jag lämnade skolan klottrade jag 'Susanna was here' på mitt skrivbord och lämnade ett avskedsbrev fyllt med nonsensverser och streckgubbar. Jag har inte skrivkramp, tillståndet kan snarare beskrivas som i 'jag har ingen lust att skriva och därför tänker jag inte göra det.'
Vad hände med de två enormt ambitiösa men icke desto mindre briljanta och fullkomligt sensationella och blivande bästsäljande romanprojekten som jag hade i somras? Plötsligt kan inget utom poeten V Johanssons roman "Eterneller" alstra den allra minsta elektricitet i fingrarna. Bröstet ett batteri att koppla till den döda fågelkroppen. Orden och poesin och intertextualiteten:

Insikt:

Om jag någonsin skriver en roman ska den vara allt utom en roman (viljan att bryta de litterära reglerna) och den ska innehålla en fyrtio sidor lång förteckning över alla litterära verk och mjölkpaketsbaksidestexter jag hämtat inspiration ifrån eller snott citat ur. Ingenting jag skriver kan skrivas bättre av någon annan än mig (jantelagare och lagspelare som jag är), men det förändrar inte det faktum att allt jag skriver är beroende av de texter människo rdjur platser lukter motljus som jag kommit i kontakt med under mitt liv.
Det är jag som komponerar, inte uppfinner, musiken.


"De skar upp den första och den andra hyacinten."
(Hanna Nordenhök, "Hiatus")




Jag befinner mig med andra ord i Stockholm. Behöver upplysta gallerior och höghus och glasfasader och asfalt. Om jag hade stannat på internatet hade metamorfosen fortgått och vips hade jag suttit med stramt uppsatt hår och alternativ sned lugg och rött läppstift och intelligenta glasögon och diskuterat Nietschze med låg kontrollerad röst.
Skolan är en turbin; tar energin ur flödet.
Eller så är det här den nödvändiga processen.









"Ljuset växer sakta som vårt hår."
(Tomas Tranströmer)











Att jag är med i både skolans kursråd och styrelse har ingenting med någonting att göra. Verkligen inte. Bara för att understryka eller överstryka.
Stryka mothårs.

jag tackar aldrig för kommentarerna. till alla som säger något här: tack. jag blir oerhört glad. verkligen.

(här märks tydligt hur blödig jag är. jag behöver det kommande lovet. en hel vecka i Stockholm och ett månadsskifte som gör mig förtjust, hur amerikaniserat det än har blivit. jag ska oavsett vad som anses lämpligt för någon i min ålder göra en pumpa. gå till kyrkogården och tända ljus och stå tätt ihop med andra och värma händerna i någons nacke. sedan fackeltågen.
natthimlarna.
frostmarker och kalla diamanter.)




tack igen.

jag äter tretton olika mediciner om dan. utan överdrifter (första omgången kl 07.15; 5 olika, andra klockan 11.45: 2 olika, tredje kl ca 19.00: 2 olika, sista innan sänggående: 4 st olika)
är så trött på att vara sjuk.
är så trött på att foga mig efter en litterär interiör. bära blommigt bara för att matcha tapeterna.



det finaste just nu är att jag fått Cortázars samlade noveller, 2 volymer om totalt 1100 sidor. läser utöver dem även Djuna Barnes "Nattens skogar" från 1936, "Ombyte av tåg" av Walter Ljungquist från 1933, och "A clock without hands" av Guy Burt från 1999.
och jag har blivit omvänd ifråga om Sara Villius. hon är den skyldiga till boken Battle (som jag dock INTE ändrar åsikt om; den är dålig. d å l i g) men hennes senaste "Sex" är mycket skickligt skriven. gör ont och gör ont och gör allting lite outhärdligare.



förövrigt uppskattar jag brev mer än nånsin. vill du (just du som läser det här oavsett vem du är) skicka ett är det bara att kunna stava till mitt för- och efternamn samt kolla upp skolans adress på hemsidan. postutdelning här varje vardag klockan 14. jag väntar på bläckfläckade dystopier och utopier. eller bara texter, skrivna till hela världen och inte till mig specifikt.
reklam undanbedes dock.

tack.




(nu börjar nästa lektion)

Positivt besked: Jag kanske inte är glutenintolerant. Alltså får jag så sakteliga börja treva mig fram med mjölvita händer. (det är meningen att jag ska bli glad)

Negativt besked: Min kropp har tydligen tagit skada av alla månaders pencillinätande och jag måste 'renas' (medicinmannen vidhåller att detta inte är en religiös ceremoni men jag är mycket, mycket skeptisk). Rening innebär att allt socker är förbjudet de närmaste månaderna, och förutom att utesluta godis, bakverk, glass, är jag även förbjuden att äta:

*sylt/marmelad
*popcorn (är gjort av majs och majs innehåller alldeles för mycket socker)
*alla, observera ALLA, typer av frukter
*de sötaste rotfrukterna
*sötat bröd
*lussebullar, pepparkakor, glögg, allt annat som gör julen speciell
samt
*ALL ALKOHOL utom torrt vitt vin


jag gråter nästan blod. faktiskt. och målet är att jag frivilligt ska avstå från större mängder socker för resten av mitt liv.
frågan är hur långt ett sånt liv blir. (drama queen? who, me?)


kaffe. jag behöver kaffe kokain och kokoschoklad. nu.