relativ

Det är bra att vara driven, men allt kan bli fel om man driver saker till sin spets. Balettskorna och buketterna av syren i mitt kök. Lila, rosa, aprikos, och ingenting vissnar utom rosorna på hans kinder.

Som asfalt är jag. Han sladdar över mig och lämnar mörka märken efter bildäck över min hud. Skyddsräckena är trasiga, bilvraken ligger längs bergssluttningarna oigenkännliga, brända, våldsamt hopknycklade.

Och jag skriver för lite och känner för lite och tänker för lite. Underkastar mig för mycket.
Hör skriande däck. Känner värmen i ansiktet från explosioner utom synhåll. Klippiga bergen och alla porschar som faller fritt innan de krossas mot stenarna. Ibland tror jag att det är jag som faller. Ibland tror jag att det är jag som slungar andra utför kanten.
Ibland tror jag på kungsörnar och blåa rymder i munhålan.






Andra stunder tror jag inte på något alls. Det är frestande att vara sin egen gud, och jag frestar fler än mig själv. Jag är allas gud. Dom tror jag är enkel och sedan står vi där med ett brustet hjärta och ett fruset. Jag klarar inte av när någon kommer nära. Min rädsla som ett osynligt betsel i min mun och jag frustandes och stampandes i spiltan.
Sedan:
Hur jag ligger på rygg på en nattstrand någonstans i mörkret. Räknar stjärnbilder och satelliter medan jag kysser med öppna ögon.

Nej, det här är inte ett försök att göra poesi av något vackert. Det här är fult. Som så mycket annat. Men han vilar huvudet mot mitt bröst och närheten svider. Som om någon strödde salt i såren. När någon kommer så här nära påminns jag. Nervtrådar som sprakar längs ryggraden. Svidande och närvarande.




kolon:


En rymd att falla i. Spreja ner med stjärnstänk tills jag inte längre ser något för allt ljus. Min mun artikulerar utan ljud. Någon tycker det är vackert och ger mig en komet istället för en ros, men jag faller faller det är ensamt inte vackert alls. Min tillvaro fördrivs tidvis i stjärnvakuum, tidvis - i långa perioder - längs vidsträckta motorvägar. Möter inga andra bilar men hittar svarta spår över asfalten. Spår som slutar vid gapande hål i vägräcket.
Bilvraken långt nedanför. Bortanför.





---


sedan mikrokosmos:
hans bruna hundögon
lena tunga.

stjärnkartor istället för födelsemärken.
kring varje himlakropp en sfär av gas.
hur jag andas in gaserna, fyller lungorna till bredden som man fyller en hink med vatten.
att kvävas. vatten i lungsäcken eller giftig ånga - drunknad i min egen kropp. eller i hans.
somnar sedan.
drömmer om grizzlybjörnarna, storskogarna, vattenfallen.

vaknar med bitmärken från en rävsax över kroppen.

Hur regnet når huvudstaden men aldrig mina händer. Jag vill två dem. Jag vill tvätta bort sotet, askan. Mina kläder luktar bensin. Något har brunnit och sedan slocknat men jag vet inte vad.



(ja vi kan prata om det snart, snart
kan vi prata om det jag måste bara
brinna ut som ljusen som

mörkret måste jag bli, jag måste
brinna ut bli mörk och sedan
kan vi prata om det vi kan
prata om mörkret om alla
olika nyanser av natt. jag önskar

att det funnes någon värdighet i allt det här)

vi kan prata om det en annan gång.

Vi sträcker oss efter elstängslen så som blommor sträcker sig mot ljuset.
Elektriciteten tar form, blir materia, någonting att röra vid. Tusentals volt
genom kroppen tills det sprakar när du öppnar munnen. Minns ljuset mellan oss.
Din tunga en elektrisk ål som piskar upp vattnet omkring sig, läpparna artikulerar
högvoltsstängsel. Utan att stänga ögonen sätter jag händerna för öronen.
Iakttar din urladdning som en stumfilm.








Sedan sömnen:
Hur den tänder glödlampor bakom dina stängda ögonlock.
Upplysta rum, salar, valv -
utrymmen jag inte kan nå.

   Och i dörrspringan mellan mörka ögonfransar faller en strimma av ljus ut över mörka golv.