OLJUD.
Som asfalt är jag. Han sladdar över mig och lämnar mörka märken efter bildäck över min hud. Skyddsräckena är trasiga, bilvraken ligger längs bergssluttningarna oigenkännliga, brända, våldsamt hopknycklade.
Och jag skriver för lite och känner för lite och tänker för lite. Underkastar mig för mycket.
Hör skriande däck. Känner värmen i ansiktet från explosioner utom synhåll. Klippiga bergen och alla porschar som faller fritt innan de krossas mot stenarna. Ibland tror jag att det är jag som faller. Ibland tror jag att det är jag som slungar andra utför kanten.
Ibland tror jag på kungsörnar och blåa rymder i munhålan.
Andra stunder tror jag inte på något alls. Det är frestande att vara sin egen gud, och jag frestar fler än mig själv. Jag är allas gud. Dom tror jag är enkel och sedan står vi där med ett brustet hjärta och ett fruset. Jag klarar inte av när någon kommer nära. Min rädsla som ett osynligt betsel i min mun och jag frustandes och stampandes i spiltan.
Sedan:
Hur jag ligger på rygg på en nattstrand någonstans i mörkret. Räknar stjärnbilder och satelliter medan jag kysser med öppna ögon.
Nej, det här är inte ett försök att göra poesi av något vackert. Det här är fult. Som så mycket annat. Men han vilar huvudet mot mitt bröst och närheten svider. Som om någon strödde salt i såren. När någon kommer så här nära påminns jag. Nervtrådar som sprakar längs ryggraden. Svidande och närvarande.
kolon:
En rymd att falla i. Spreja ner med stjärnstänk tills jag inte längre ser något för allt ljus. Min mun artikulerar utan ljud. Någon tycker det är vackert och ger mig en komet istället för en ros, men jag faller faller det är ensamt inte vackert alls. Min tillvaro fördrivs tidvis i stjärnvakuum, tidvis - i långa perioder - längs vidsträckta motorvägar. Möter inga andra bilar men hittar svarta spår över asfalten. Spår som slutar vid gapande hål i vägräcket.
Bilvraken långt nedanför. Bortanför.
---
sedan mikrokosmos:
hans bruna hundögon
lena tunga.
stjärnkartor istället för födelsemärken.
kring varje himlakropp en sfär av gas.
hur jag andas in gaserna, fyller lungorna till bredden som man fyller en hink med vatten.
att kvävas. vatten i lungsäcken eller giftig ånga - drunknad i min egen kropp. eller i hans.
somnar sedan.
drömmer om grizzlybjörnarna, storskogarna, vattenfallen.
vaknar med bitmärken från en rävsax över kroppen.
Nej man förstår inte mycket. Kan jag tala klarspråk någon gång liksom.
Ja. Fast inte nu. Jag skissar i mina block och lämnar bloggen som ett öppet sår. Operation kanske på tisdag (då detta inlägg förmodligen avlägsnas helt enkelt. Ingen ärrbildning)
Ta inte bort! Jag älskar att läsa din blogg.
ostrukturerat men sjukt vackert. förstår inte allt men vill aldrig sluta läsa. du äger babe
Grattis till ligget.
du är grymmast juh. kram på dej!
/calle
ta aldrig bort nåt. nånsin.
'förstå' är ett lite trist ord. jag tänker att jag förstår allt. kanske gör jag inte det, inte i ordets rätta bemärkelse. men att jag känner så, är livsviktigt. tänker jag. och det är inte alltid njutbart, inte alltid vackert, inte alltid icke-jobbigt. men fortfarande. det är livsviktigt.
tänker jag.
Ni gör mig alldeles lycklig, durrandet som ett surrande från bröstkorgen ut mot armarna och benen. Tack för era fina ord. Och till 'jag';
för att du säger det så får orden stå kvar. Tack för hjälpen. Jag måste lära mig att även såna här förvirrade inlägg kan få finnas till.
du är ett allt. vill ha ode av dig.
igen.
ja älskar sättet du beskriver saker på, ska klistra upp denna på väggen som så många andra av dina dikter:)
