relativ

Hur jag förstår att språket rinner mellan mina fingrar.



Läser 'Fiktioner' av Borges och inser att det finns svindlande många ord i svenska språket jag inte kan. Efter 'Lolita' av Nabokov trodde jag i ett ögonblick av hybris att jag lärt mig nästan alla   -ismer och -ologier som fanns. Nu inser jag att det var fel. Mitt ordförråd är försvinnande litet.

Fortfarande hoppas jag på att lyckas lära mig tillräckligt många ord för att på ett exakt sätt kunna uttrycka varje existerande (och icke-existerande) företeelse och känsla. Men även om min önskan infriades, så skulle jag stå handfallen inför det faktum att ord har olika betydelse för varje människa. Exempel: min definition av ordet "gedigen" skiljer sig - om än hårfint - från din definition. Denna diskrepans är det oöverstigliga hinder som gör att kommunikation är, och förblir, en illusion. Vi kan aldrig, aldrig, mötas i ord. Det handlar inte om att tala samma språk.

Det handlar om att tala samma tystnad.

Tolvslaget.
Jag står på en cykelväg i ett radhusområde strax utanför Stockholm. I ena handen ett champagneglas, i den andra en cigarett. Vi är drygt 20 stycken, och ingen vet exakt när tolvslaget äger rum. Istället tittar vi på himlen och tidsorienterar efter mängden fyrverkerier.
   Jag är inte särskilt berusad än, men ler och tittar upp i mörkret, iakttar hur det svarta dras sönder, hur det bildas revor av ljus.
   Så snärtar det till över vänster pekfinger, jag tappar cigaretten och vet inte vad som hänt. För ett ögonblick tror jag att jag blivit träffad av en smällare, men huden är fortfarande slät trots smärtan.
   "Sara!" skriker jag och viftar med fingret i luften. "Jag blev träffad av..." jag kisar framför mig på asfalten. Något vitt rullar över trottoaren och stannar tveksamt vid gräskanten. "Jag blev träffad av en champagnekork!" skriker jag förvånat och snurrar runt för att se vem i sällskapet som ägnar sig åt prickskytte. En kille med blå täckjacka står bredbent fyra meter ifrån och sprutar champagne i luften för allt vad han är värd. Han ser ut som en rodeoryttare, använder flaskan som ett lasso som han svingar med båda händerna i en cirkel snett ovanför sitt huvud.
   "Korken är ett omen" säger Sara olycksbådande, och jag ska just öppna munnen för att säga att det kan vara ett gott omen, när någon kastar sig mot min rygg. Jag hinner inte ens uppfatta att jag tappar glaset. Det är först när det krasande ljudet når mig och jag ser att champagnekorken är täckt av glaskross, som jag inser vad som hänt.
   "Förlåt förlåt" frustar killen som plogat in i mig. Han är tre gånger så stor som jag och minst tre gånger så berusad. "Men Fredde sprutade champagne" och så nickar han mot rodeokillen som vid det här laget har börjat haja att hans bubbelorgie fått konsekvenser.
   Det ursäktas åt flera håll, sen är tolvslaget över och gruppen drar sig tillbaka mot huset. På fyra andra platser i Stockholm har några tonårskillar just fått ansiktena bortsprängda av fyrverkerier, men det vet jag inte än. Jag fimpar min andra cigarett, torkar skorna på dörrmattan. Öppnar därefter dörren och går oberörd in till festen.


Kl 02.någonting
Jag springer från vardagsrummet till köket. Glömmer bort att jag har nylonstumpor på mig och att alla blanka golvytor därför är högriskområden. När jag når dörrkarmen halkar jag. Pang. Det gör ont. Jag skrattar och stönar och hoppas att det går över fort.
   "Vad gööör du?" fnissar Emelie och fortsätter hångla med Walter. Charlies flickvän pysslar om. Hon bestämmer sig för att adoptera mig, för att jag är alldeles för förvirrad.
   "Det är okej" skrattar jag och blir dragen upp på fötter. Jag inser att det är sånt här man gör när man är full. Slutsatsen är alltså att jag är full. Ändå känns allt så klart och rent, ingenting snurrar eller bleknar. Jag känner mig nykter. Sedan tycker jag att köket är varmt, och återvänder till vardagsrummet och fortsätter dansa. Skrattar, snurrar, låtsas som att knäet fungerar. Någon lägger en hand på min bara rygg.


Kl ca 04.00
Jag har en halvtimme tidigare släpat Sara tillbaka till festen för att säga hejdå ordentligt. Festen vill inte ta slut och Charlies flickvän tar sitt fulla (...) ansvar som adoptivmor. Tydligen ger jag ett mycket disträ intryck.
   Sedan ska jag vidare ensam till en efterfest i närheten. Alla säger att jag hinner till bussen om jag springer. Så jag springer. Och hinner inte.


Kl. 05.14
Jag kommer hem till lägenheten. Smsar den jag tror är Emelie, säger att hon är underbar och att jag glömt benvärmare, fingervantar, och tjocktröja på festen. Undrar om hon kan ta hand om dem så länge.
   Smset skickat 05.14.
   Mottagare: Inte Emelie.


Kl 06.45 och resten av första januari
När jag vaknar första gången är jag törstig. Jag mår inte illa och har inte ont i huvudet, det enda som skvallrar om nattens händelser är vänsterknäets koboltblå halvmåne. Om det inte gjorde så ont skulle jag tycka att det var imponerande, men som det är nu vill jag bara att det försvinner.
   Förmiddag följs av eftermiddag, så som förmiddagar tusentals gånger tidigare har följts av eftermiddagar. Det är ett nytt år som är precis som alla andra nya år. Ingenting är annorlunda. Utanför fönstret gråljusnar det ett par timmar innan det åter blir vintersvart, och jag läser "Aprilhäxan" och gråter, och när jag väl har börjat gråta kan jag lika gärna fortsätta.
   Ibland ringer telefonen och folk önskar gott nytt år, men efter klockan fem svarar jag inte. Gör soppa och läser ut "Aprilhäxan", sedan blir kvällen natt och jag lägger mig på rygg i sängen, alldeles stilla. Något faller inuti, en sten lossnar och sätter igång lavinen, och det som jag hela dagen har vetat skulle komma, kommer slutligen. Jag blundar och ligger stilla så stilla som vatten, vet att det inte är lönt att kämpa emot. När första krampen sätter in gör jag därför inget motstånd. Det är så här. Jag är så här. Som en inre epileptiker, och det går över fortare om jag låter stormen rasa fritt.
   Midnatt passerar. Det flimrar bilder för ögonen, jag försöker få luft, vet att allt går över bara jag låter det vara.


Efteråt.
Klockan halv tre bedarrar stormen. Lägenheten är helt tyst, som om inget hänt. Kroppen är matt och tung, jag dricker vatten och försöker bli varm. Det här förekommer så sällan numera att jag trodde att det hade försvunnit helt. Att lägga ansvaret på en person som försvann ur mitt liv för mer än fyra år sedan känns enkelt, men det gör det inte mer hanterbart.
   Sedan ligger jag under täcket och blir lugn. Tänker att eftersom det här händer högst två gånger per år, så är det redan så gott som överstökat för år 2008.
    Halleluja liksom.
    Och sedan somnar jag. Andas utan järnband över bröstet. Drömmer om drakar som ljudlöst lyfter mot natten.