relativ

Hur jag förstår att språket rinner mellan mina fingrar.



Läser 'Fiktioner' av Borges och inser att det finns svindlande många ord i svenska språket jag inte kan. Efter 'Lolita' av Nabokov trodde jag i ett ögonblick av hybris att jag lärt mig nästan alla   -ismer och -ologier som fanns. Nu inser jag att det var fel. Mitt ordförråd är försvinnande litet.

Fortfarande hoppas jag på att lyckas lära mig tillräckligt många ord för att på ett exakt sätt kunna uttrycka varje existerande (och icke-existerande) företeelse och känsla. Men även om min önskan infriades, så skulle jag stå handfallen inför det faktum att ord har olika betydelse för varje människa. Exempel: min definition av ordet "gedigen" skiljer sig - om än hårfint - från din definition. Denna diskrepans är det oöverstigliga hinder som gör att kommunikation är, och förblir, en illusion. Vi kan aldrig, aldrig, mötas i ord. Det handlar inte om att tala samma språk.

Det handlar om att tala samma tystnad.