relativ

.andetag.



   Jag minns:

Sidenklänning från NK i mörkt rosa, tre glas vin till fyrarätters-middagen, en sittning med över fyrahundra gäster. Hur killen mittemot har en backslick som blänker likt en polerad motorhuv. Hur han lutar sig mot mig och med nasala 'a'n säger
   "Alltså, jag har sånt här... vad heter det.. asså, sånt här.. Absolut gehör!".
   Hans nöjda leende efter tillkännagivandet, blinkningen, hur han stoppar in en bit filé och tar en klunk rött medan han tuggar.
   Hur jag inte kommer mig för att svara. Hur jag kramar linneservetten i knäet och letar mig ut genom fönstret med blicken, flyr bort över golfbanorna utanför. Det är försommarskymning, nytt millenium, och jag kan fortfarande inte tilltala äldre män utan att stamma.
   Backslicken har tuggat klart, inleder nästa monolog med mitt namn, hela namnet, både för- och efternamn, så att adelstiteln ska få klinga mot kristallglasen. Han pratar men det rinner mjölk i mina öron. Vitt, lätt, kallt. Ingenting når in, jag iakttar hans läppars rörelser och nickar när jag förväntas nicka. På min tallrik ligger en död älg och runt mig sitter hundratals ansiktslösa. Jag undrar om jag kommer kvävas i korsetten. Någon håller ett tal. Jag skär mig med kniven i handflatan bara för att känna om jag fortfarande lever.



.andetag.



   Jag minns:

Ett torp. Plankorna doftar som från en annan sommar. Han håller min hand. Jag tar upp en porrtidning och han är helt ogenerad. Tittar mig i ögonen och kysser mjukare än silver. Jag är förälskad. Jag stammar inte. Det ligger solkatter och spinner på trasmattan, i fönstret slungar flugor tungt sina kroppar mot glaset.
   Han vet vad jag heter. Men bara förnamnet. Jag vågar inte berätta om adelskalendern om herrgårdarna om resorna. Jag är tyst mot hans andetag och det är varmt om man inte har dörren på glänt. Utanför finns juli. Utanför har jag blivit myndig och är rädd för sista året på gymnasiet. Han vet ingenting om det där. Han frågar inte. Jag berättar inte. Ibland häller jag vatten över hans ansikte bara för att iaktta hur strömmarna väljer att gå, över kinderna eller längs näsan. Han har punktering på sin cykel och en död bror. Han har alla kvinnors avtryck i sin säng.
   Jag faller utan skyddsnät.



.andetag.



   Jag minns:

Hennes rygg framme vid tavlan. Hur formlerna är ett chiffer jag inte kan knäcka, och plötsligt är läkarplanerna inte längre aktuella. Vi är äldst i skolan och vi är treor och vi får göra vad vi vill. Jag vill allt och ingenting.
   I februari går jag upp om nätterna, sätter på mig snowboardbyxorna och går ut. Mina fotspår i snön längs skolallén, upp till skolan jag gick i som barn. Under flera nätter sitter jag där på skolgården och går igenom minnena. Jag borde vara rädd. För snöänglarna, AK-4or, och bondage. För clowner som blottar sig och för ballonger fyllda med samma gas som dom använde i gaskamrarna.
   Sedan mars och jag har ett rum jag vägrar sova i, det är för kallt och jag tror att någon ska klättra upp på balkongen och bryta sig in för att straffa mig. Hur fadern är tyst. Hur modern gråter bakom stängda dörrar. Hur jag injicerar tungmetaller i blodomloppet.
   (Jag har inte glömt.)
   Hur jag på fem månader hinner resa till Kina, Tyskland, Frankrike, Italien, Norge, Dominikanska Republiken. Våren är en storm. Diana försvinner för första gången, och jag kallar mig för lilla soldathoran när jag krigar mot tiden. Jag avslutar grundskolan med alla mvg utom fyra och efter mottagningen öppnar jag inte betygsdokumentet en enda gång.
   (Alla sätt är bra sätt, alla historier är sanna om man läser dem med förbundna ögon.)
   Det blir juni, första dagen på sommarlovet. Jag går med Birgitta ner till bryggan och det är skugga över plankorna. Syster vill att jag tar av mig masken, men jag dränker henne i vassen. Sedan går jag min väg. Lämnar kroppen skvalpande vid strandkanten.