relativ

idag lossnar det. som stora isflak om våren. skrivandet, gemenskapen, molnen över skogen; allt rör sig framåt. jag har en pojke mjuk som sammet i stockholm och jag är tacksam för mitt liv. jag är verkligen tacksam.


de tre som jag bor med är vind genom kläderna och skratt klingande i hög klar höstluft. vi har varsitt eget rum med handfat, och delar på dusch och ett litet sällskapsrum med kokplatta och kyl. skolan lagar alla måltider och biblioteket är öppet dygnet runt. det är som allt jag någonsin önskat. jag vill aldrig lämna det här.



så får vi listan över texthandledare det här året. Stridsbergs namn blinkar som ett fyrljus mot mig från pappret. alla pratar i mun på varandra, av arton elever är tolv kvinnor, och av tolv kvinnor tycks merparten ha läst Stridsberg, ser henne som 'sin' författare, sin husgud, sin ledsagarinna. läraren pratar vördnadsfullt om hennes författarskap och sedan om Gunnar Ardelius, om att han skrivit sina böcker under sina två år här, en bok varje år.
jag borde känna någon form av prestationsångest, men det är bara de här strömmarna av virvlande genomlyst vårvatten i mig och höstlöven som faller uppåt och flugsvamparna som lyser som lyktor längs skogsstigen ner mot sjön.
jag vill stanna här.