bokstavspotens
vi kan prata om det en annan gång.
lilla konstresan i stora världen.
är i småland avec le classe. äter onyttigt och cyklar mycket. vin på kvällarna och alldeles för mycket cigaretter om dagarna.
jag har skickat ansökan. jag lever fortfarande. men jag får inte veta förrän om ett långt långt tag om jag blivit antagen. Tucker Torpedo please love me or break my heart.
Men jag kallar honom riddar Kato (alltjämt).
Utpressning:
Jag blir nervös av antalet besökare på sidan. Alltså: tack tack för visat intresse men lämna en kommentar för fan eller läs inte. Att ha tjogvis med tigande ansiktslösa omkring sig är.. tja; psykande. Och det sätter värsta jobbiga pressen på mig liksom alltså va.
Utveckling:
Jag har sagt "den här novellen är inte finkultur" om min egen novell. Det gjorde ont. Å andra sidan kan jag ju inte ens med den bästa välvilja hävda att mitt senaste alster är mycket mer än en vacker dramaturgisk kurva och lite amerikansk brytning. Trots det otillfredsställande resultatet har texten kostat mig åtskilliga svettiga timmar vid tangentbordet.
Update:
Jag är lätt berusad. Jag är halvvägs igenom Martina Lowdens "Allt" och det lär ta ett år innan jag är klar. Jag har nästan räddat mina döende krukväxter. Nästan. Jag saknar någon jag inte borde sakna men låtsas inte om det och i sommar ska jag röka billiga cigaretter med människor som ritar makalösa kartor över månlandskap. Rymdresor, kometsvansar, Laika, ny mark under fötterna. 'Det lilla steget för människan och det stora för mänskligheten'.
Såna saker.
Underskattad:
Jag: Jag är underskattad.
(Trodde du på allvar att jag skulle skriva nåt annat namn?)
Under konstruktion:
Något större. Något växande. En text i fosterställning. Kroppsdelarna utvecklas i olika stadier och de vitala delarna är snart färdiga. Ge mig lite tid bara, ge mig lite tid och lite kärlek.
Utan pardon:
Vi pratade om vänners och bekantas död ikväll och jag vill förstås bara gråta. Å andra sidan: Jag lär mig, för varje klapprande steg och skratt satt i halsen. Det kommer inte alltid vara så här. Det kommer inte alltid vara så här. Snälla säg att det inte alltid kommer vara så här.
Utflykt:
Jag åker till Kolmården och skymningen sänker sig över parken. Kylan knäpper i lederna och det knarrar i skelettet när jag går mellan burarna. Parken stänger snart, det är inte många besökare ute. Jag kommer fram till det sista hägnet med den fjättrade Kattla. Ringer hem till mamma, säger
"Hej. Jag är bland djuren. Hälsa Tengil att jag blir sen till middan."
Lägger på luren. Lyssnar till odjurets ulkande och dess hasande rörelser i mörkret. Det finns säkert en enkel förklaring till det här, men jag känner inte till den.
blåsippor och blåljus SOS
och den här helgen har varit rullstolar och skratt och 'gapa större' och mata mera och Gärdets flacka grässlänter och klarblå himmel och högre och högre mot rymderna och Polismuseet och mjukglass i solen och 'gapa större' och smält glass på jackor och promenader vid vatten som blåglittrar och mera skratt och byta blöja och pizzabak och eldrivna rullstolar och elektriska stolar och skjutande poliser och polisbilar radiobilar och Ahlgrens bilar 'gapa större' och
och regnig söndag och Ronja Rövardotter och Ballerina-kex 'gapa större' och elrullstolar och skogsbarn och Birk Borkason och CP-skadad stadsflicka stadspojke spasmer och allting är möjligt ingenting är omöjligt och Ronja springer över vitsippor genom storskogen skriker sitt vårskrik och rullstolarna står i korridoren och jag skrattar och pratar skolor för alla kan bli vad som helst och ingenting är omöjligt sikta mot de fucking stjärnorna och köttbullarna 'gapa större' och
och rullstolar och avsked och tågfönster med telefonledningar rytmiskt guppande upp och ner utanför rutan och sedan hemkomst släppa väskan på hallgolvet och skrika rakt ut tills höghusen rämnar och stendammet stiger mot natten och skrika skrika skrika och gapa större tills mungiporna spricker och skrika skrika till polisen myndigheten Gud och alla högre makter att visa vad ni går för då, för i helvete visa vad ni går för ge alla mat för dagen och låt alla barn springa vilda över vidderna gör allting möjligt och ingenting omöjligt och gör så att blommorna blommar och gör hela kohagen grön och
och den här helgen har varit skratt och sol och Gärdet och ridande poliser och svällande luftballonger i flödande solljus stigande mot himlen och rymden och jag säger gång på gång att lilla barn, sikta mot stjärnorna och kometerna och ljusen, ja sikta mot ljusen sikta mot blåljusen och Polismuseet rullstolen och alla möjligheter och
bli inte bitter lilla vän nej bli inte bitter. minns att ingenting
är möjligt.
jag skulle rest nånstans men motorvägarna smälte i hettan och broarna brändes.
Jag sitter fast i Stockholms gatunät likt en insekt i ett spindelnät.
snöfall och högmodsfall.
Krig.
Av alla sätt att falla på, och jag gör det så här. Förlåt mig. Behöv mig. (Vinterljus och kalla fötter.) Det gör ont nu, den skenande pulsen och sedan tystnaden efteråt - håll mig hårt för det gör ont nu.
Det ligger snö i trädgården och bortom staketet ruvar åkrarna frusna och hårda. Jag hittar döda laxar i snödrivorna i trädgården. Stelnade mitt i en simrörelse, som om vattnets övergång till snö kom mycket plötslig och oförutsedd. Och jag tar in dem i köket, benar upp. Fiskrenset lämnar fläckar på bordduken och fjällen blänker och fastnar överallt. På mina händer, på låren, över ögonlocken - min hud täcks av kallt glimmer. Fisk eller sjöjungfru; jag vet inte längre. Det är så mycket jag inte vet längre.
Och klockan närmar sig ett. Jag har döda fiskar över hela köket - i diskhon, på träbänken, på den avstängda spisen. I hundens matskål och i kattens. På bordet och under bordet. I händerna och i hjärtat. Döda fiskar. Fula metaforer. Mitt språk har gälar. Kan inte leva på land.
Kapitulation.
Men utanför singlar dagen som snö mot marken. Jag andas. Försöker komma underfund med hur min kärlek till människoindivider kan existera jämte mitt förakt för människan. Kommer fram till att det inte går. Något måste bort. Eller så är det tvärtom något väsentligt som saknas.
Och jag återvänder till mina vinterlandskap. Snöfall, högmodsfall, fallna änglar. Let it snow let it snow let it snow. Ett milt och vackert vansinne. Förlåt mig. Behöv mig. Vinterljus och kalla fötter. Det gör ont nu, den rasande lavinen och sedan tystnaden efteråt - håll mig hårt för det gör ont nu. Det gör så outsägligt ont nu.
alkolås på huset.
Ikväll: festligheter. Föräldrarna i fjällen och villan fri att disponera efter eget gottfinnande.
Jag är en mycket ansvarsfull husvakt. Mycket.
koordinater
Skrivkrampen sitter ungefär här (pekar).
39,8 grader celsius
Dagen före 21-årsdan och jag ligger med nästan 40 graders feber och blöder näsblod. Första gången jag bödde näsblod (någonsin): i onsdags. Senaste gången: i förmiddags.
Det finns hundratals saker jag borde göra. Ringa och skriva till människor som jag för stunden varken kan minnas namn eller ansikten på. Kolla upp distanskurser på GU för i höst. Skriva bilderbokstext till projektet och lämna in imorn. Och btw. Jag har läst två böcker under de senaste dagarna. "Kvinnor och äppelträd" av Moa Martinson och "Du har inte rätt att inte älska mig" av Peter Kihlgård.
Jag vet inte ens varför jag berättar att jag läst de böckerna, om fyra månader kommer jag inte komma ihåg vad de handlade om. På den nivån är det.
parentes: om det förekommer eventuella stavfel så beror det på mitt sinnestillstånd jag är sjuk som sagt men det var tack och lov inte lunghinneinflammation sa doktorn och jag borde väl säga Halleluja och praise the lord, men
jag vet ju inte ens om jag tror på gud så jag säger bara 'det var ju bra' och hoppas att jag slutat hosta upp lungorna och revbenen och trollsländorna tills imorgon slut på parentes
Kanske är det den annalkande födelsedagen som gjort mig sjuk. Jag har ju en sällsynt åldersskräck. Rynkor och död och åderbråck är en het potatis eller hur man säger det här i Arizona, eller, alltså; min rädsla för åldrande är så djupt rotad att jag till hälften är en Teletubbie. Jag föddes som jungfru men det är det ingen som kommer ihåg, allra minst jag själv.
Vad försöker jag säga? Jo;
här är erkännandet. Jag. Är. Rädd. För. Åldrande.
De flesta i min omgivning är givetvis redan medvetna om detta, men det är nog ingen som till fullo förstår vidden av min skräck.
Här borde det komma en utläggning som förklarar och reder ut och gör att alla får någon sorts aha-uppelevlse men jag är trött och behöver sova nu.
Och om drygt åtta timmar blir jag 21.
Shoot me, Angelo.
Before I do it.
och ett litet p.s. sådär i förbifarten; tja... jag orkar egnetligen inte skriva nåt ps men det såg så fint utnär ajg skrev det. d.s.
tillfälligt avbrott
Jag till och med saknar honom.
Lägre än så kan jag knappast sjunka.
and he was driving a Tucker Torpedo
(& låt mig få dra alla klyschorna låt mig få vara bara 20 år gammal och full av Kitty-böcker och trettonårsminnen och fånighet. jag är nästan bara barnet och vill åtminstone en vecka till leka att jag är en liten flicka med rosetter och tuggummi HubbaBubba rosa bubblor och lukten av billigt hårspray. någon gång kommer jag bli seriös som alla andra och skriva som Coetzee och vara ödmjuk och inte säga att jag skriver som Coetzee, någon gång kommer jag inte skrika 'se mig' till hela världen eller fylla lungorna med avgaser och lustgaser och andra extaser, för då kommer jag vara lite mognare, lite vuxnare, lite vackrare.
någon gång, någonstans.)
Söndagskväll. Lycka när novellen faller rätt. Lättnad som helium i kroppen, blanka ballonger sockervadd när han kysser och en längtan efter sextiotal och cirkustält. Jag säger inte att skrivkrampen sen i julas lättar eller att jag kan prata utan talsvårigheter. Men när jag nästannästan bestämmer mig för att ge upp skrivandet och döda alla vatten (svårförstådd formulering, jag vet, men det är ett internskämt utan humor med mig själv. Se det som något excentriskt och inte enbart konstigt. Se det som spännande. Jag gillar att ses som spännande.), och skjuta de nedsuttna hästarna på karusellerna och kapa bergochdalbanans skenor högst upp i loopen - när jag nästan är beredd att göra allt för att förstöra nöjesparken, så händer något. Bara något litet. Men ändå. Som att skratta till på papper, som att ljuda en ny vokal, som att låta ögonlocken bli paraplyer och fälla upp dom och fälla ner dom och fälla upp dom och fälla ner dom trots att det inte regnar, och fortsätta fälla upp och fälla ner tills främlingar tror att man flirtar med dem.
Ungefär så. Ungefär precis så. Och det hände alldeles nyss. Känns som om jag skulle kunna skriva hela natten. Tack alla högre makter och makaker och homo sapiens och inspirationskällor och ordmonster under sängen. Och mest tack mig själv.
Tack Susanna.
Ge mig gröna fingrar
Viktor Johanssons diktsamling "Kapslar" ger mig prestationsångest. Det kommer aldrig komma sådana ord över mina läppar när jag pratar lösgör sig svalor ur min mun de svävar lågt susar fram en meter över marken gråsvarta tunna det nalkas oväder regnet vinklar sig mot marken jag gapar mörker och mina svalor hukar sig mot stormen.
Och jag satt på tåget mot Malmö lät rälsen vrida sig regnvåt och blank som en daggmask genom södra Sverige jag ville bort härifrån. Nu är jag hemma igen. Sitter på huk i trädgårdslandet låter regnet dra grå draperier för färgerna. Pressar händerna mot jorden, karvar med bleka fingrar i myllan känner maskarna som mjuka fossiler där nere i djupet. När de dras upp, ligger blottade och krängande i regnet när de vrider sina feta kroppar och är kanelfärgat kött mot den svarta mullen, då gör jag nya landskap med spade och grep. Malmö. Jag odlar olika grönsaker i varje trädgårdslandskap. De röda växterna gror alltid längst bort. Söderfönster.
Jag odlar mig en identitet. Smaken av svart jord mot gommen. Rötterna förgrenande sig inåt, dom säger jag ska söka i historien för att hitta nuet. Släktträden med tyngande kronor, ekar urholkade inifrån. Jag bär tiden tryckt mot bröstet. Ber inte om att bli förstådd, men längtar efter det. Vänder ansiktet mot molnen. Växer förbi regnet, blir till en motsatt rörelse, en blixt vuxen ur marken. Han ser mig. Han ber om okomplicerade smaker. Nässelbladen i min handflata lämnar spår efter sig, när jag vidrör honom.
-------
måste sluta nu, fortsätter senare. om jag har lust.
bryter ner mig bit för bit
Viktor Johansson fick Borås Tidnings Debutantpris i fredags. Jag behöver hans poesi ikväll. Jag behöver ödsligheten han skapar och flykten som ges.
Om tolv timmar: Malmö, men om jag kunde skulle jag byta det mot lövhögar och brinnande rådjurskid. Ge mig resor till platser där ingen annan finns. En kal trädgård och marken täckt av fjolårslöv. Inte en ny stad, inte ett nytt gytter av människor, inte fel årstid i hans ögon. Jag vill ha lugn. Önskar en enda sak så innerligt att det bränner bakom ögonlocken: befria mig från rastlösheten. Bara det. Bara. Det.
Feberdrömd eller feberdömd.
De senaste nätterna - feberdrömmar. Jag vrider mig varv efter varv tills jag vaknar intrasslad i lakanen. Slår upp ögonen, känner nattmörkret rinna som vatten mot hornhinnorna. Försöker hjälplöst hålla fast vid vetskapen att detta egentligen handlar om knappt två grader celsius. Mitt kött hettas upp. Någon namnger fenomenet kallar det feber, och det rinner en bergsbäck alldeles vid min huvudkudde om jag blundar kan jag höra porlandet och hur porlandet omärkligt förvandlas till en regelbundet smattrande rytm som visar sig vara k-pistar på avstånd jag hör ljudet närma sig gata för gata snart är automatgevären på innergården jag försöker resa mig men kroppen är som vatten; rinner åt alla håll utom mot mittpunkten, hjärtat ligger ensamt kvar på det blöta lakanet och dunkar. Dunkar dunkar som kängor marscherande längs gränderna dunkar som grova sulor mot marken och mot nakna fågelungar på trottoaren dunkar dunkar tills de fjäderlösa klumparna bara finns kvar som en vag kontur mot stenplattorna utstampade och det dunkar dunkar dunkar jag är törstig men kan inte röra mig mot köket kan inte röra mig bort från vapnen kan inte röra mig kan inte röra mig kan inte röra mig. Stundtals leker någon rysk roulett och avlossar skott mot min tinning, jag blundar väntar på att få huvudet avblåst och klick - överlevd - klick - överlevd - klick - överlevd när jag blinkar känns mörkret som vatten i pupillen det porlar och rinner och skvalpar vid kudden och avlägset hörs k-pistarnas smatter det dunkar högre dunkar högre klampet växer i styrka och så klick - överlevd - klick - överlevd - klick - överlevd jag vrider mig i sängen hör alldeles tydligt ljudet av mjukt krasande när fågelungar smetas mot armékängors sulor och det dånar i staden i hjärtat någon leker rysk roulett jag är klick -överlevd - klick -överlevd - k
smussla ansiktet som rodnar
Igår funktionerade jag på en av allsvenskans volleymatcher (herrar). Jag kan torrt konstatera att de äger. Fan fan fan vad bra de är. Efter deras match (3-2 i set, Falköping-Bromma) spelades kvaltrean (damer). Lite aningens kanske bara pyttelite skillnad i spel. Jag blev deprimerad för att det var så dåligt.
Sen på kvällen blev det "Disturbia" och "Borat" med Peter och Love, och jag började läsa "1984" (George Orwell) utan att egentligen ha så stor lust.
För övrigt ser mina knän ut som om någon gått fram med en hammare över dem. Kanske - men bara kanske - kan skadorna ha uppkommit i fredags natt när internatarna introducerade "hinderbanestafett i gymnastiksalen". Frånsett att mitt lag förlorade och att jag var beredd att slåss om saken så var det galet roligt. Alkohol och tävling är en glimrande kombination.
---
Och i Malmö regnar det. Om åtta dagar är jag där.
Lagom lagom.
Jag är så rastlös att omgivningen börjar kännas tvådimensionell: Om jag lägger handen mot den kan jag inte känna några konturer.
Någonstans finns städer som känns.
Någonstans finns förändring.
Kentucky, Kapstaden, Knutby - jag bygger städer på K i bröstet och kan inte sluta fascineras av kartböcker. Spenderar två nätter i rad lutad över Centralafrika (s. 78). Biafrabukten, Kamerun, Gabon, Ekvatorialguinea. Någonstans någonstans
finns en förändring.
(Ja.
Jag är för omogen för att inse att förändringen finns inuti.
Letar istället i kartböcker läser tågtidtabeller tatuerar taksiluetter över hjärnbarken.)
Sedan lyssnar jag på Otis Redding och önskar att jag hade fått uppleva sextiotalet.
Och den gyllene bönsyrsan ringer från en annan kontinent och vi är systrarna som är alldeles för egensinniga. Men hon är den vackra, och jag är den explosiva. Båda två är vi undantag.
Så torsdagskväll, och konsten är aldrig vacker i dagsljus. Men ändå är mina glaskroppar genomlysta, ändå sprakar det när jag öppnar munnen.
Jag borde hålla mig till ämnet, eller till ett ämne vilket som helst. Men jag kastar guldkaskader omkring mig som fastnar i äppelblommen och de hädangångna årstiderna. Älska mig Messias! och jag ska bygga städer av våra trädkojor. Jag vet inte vad jag säger glöm det här blogginlägget jag ska lämna orden ifred och bli normal igen normal och lagom lagom.
in i dimman
På 2 dygn ska jag jobba 25.5 timmar. Vi ses på måndag. Om jag överlever.
som jag längtar.
Satt på huk på innergården i morse och la händerna mot stenbeläggningen. Den var kall. Som ett likstelt, dött djur.
Ändå satt jag kvar, alldeles stilla, med handflatorna mot kylan, och efter en stund kunde jag känna att stenplattorna rörde sig. En nästan omärklig skälvning. Upp, sedan ner. Upp, sedan ner.
Något låg där under och andades. Ihopkurad i fosterställning.
Jag ville tro att det var våren.
Men kanske inbillade jag mig bara.
Berlinmuren är min största klyscha.
Igår hos Palle:
Vin, drinkar, kaffe, cigaretter, mer vin.
Och jag var enda singeln. Yey. Det kallas mod, eller idioti, att utsätta sig för det. Jag gick tidigt, medan tjejerna sjöng Singstar för glatta livet och killarna pratade fotboll.
Jag ska också stadga mig. Någon gång. Det verkar ju så spännande.
(nej jag är inte bitter)
Jonathan får gärna lämna sin tjej nu. Jag ska gå i högklackat dygnet runt och aldrig flirta
eller kyssa eller ha sex med hans kompisar. Jag lovar.
(nej jag vill inte prata om det)
Igår hos Palle:
Vi kom på att vi känt varandra i snart nio år. Det är väldigt, väldigt lång tid. Väldigt.
Och vi rökte lite mer. Drack mer vin. Singstar åkte fram och jag åkte hem.
Sedan gick jag sönder lite inuti, lät mitt trasiga hjärta bli en installation för allmän beskådan, och fick fantastiskt fina recensioner av kritikerna.
Snälla,
jag vill inte sova ensam inatt.
"Innan du går"
"innan du går innan du går
kan du väl stanna
du kan väl stanna ett tag innan
du drar igen dörren
efter dej efter dej kommer
ingen, ingen kommer hit
solen når inte in, stjärnorna ligger
gömda i en hattask
längst in i garderoben
glöder som ännu varmt kol
innan du stannar kan du väl gå
kan du väl gå så att skillnaden
märks och märks upp
paketeras och läggs fram
till granskning och andakt
innan du går kan du väl andas
en stund här inne så att
ensamheten inte blir för tung
blir för tung att bära
innan du går kan du väl
öppna fönstret öppna fönstret
så att kolibrierna får en chans
att fläkta mej
fläkta mej med sina vingslag
fläkta mej en stund och kyl mej
innan du går du kan väl
stanna en stund och varsamt
vänja varsamt vänja
min kropp vid vattnet
vid luften och vid jorden
innan du går"
/Alex Nyström
(innerligt tack)
