relativ

Jag är så rastlös att omgivningen börjar kännas tvådimensionell: Om jag lägger handen mot den kan jag inte känna några konturer.
Någonstans finns städer som känns.
Någonstans finns förändring.
Kentucky, Kapstaden, Knutby - jag bygger städer på K i bröstet och kan inte sluta fascineras av kartböcker. Spenderar två nätter i rad lutad över Centralafrika (s. 78). Biafrabukten, Kamerun, Gabon, Ekvatorialguinea. Någonstans någonstans
finns en förändring.

(Ja.
Jag är för omogen för att inse att förändringen finns inuti.
Letar istället i kartböcker läser tågtidtabeller tatuerar taksiluetter över hjärnbarken.)

Sedan lyssnar jag på Otis Redding och önskar att jag hade fått uppleva sextiotalet.


Och den gyllene bönsyrsan ringer från en annan kontinent och vi är systrarna som är alldeles för egensinniga. Men hon är den vackra, och jag är den explosiva. Båda två är vi undantag.


Så torsdagskväll, och konsten är aldrig vacker i dagsljus. Men ändå är mina glaskroppar genomlysta, ändå sprakar det när jag öppnar munnen.


Jag borde hålla mig till ämnet, eller till ett ämne vilket som helst. Men jag kastar guldkaskader omkring mig som fastnar i äppelblommen och de hädangångna årstiderna. Älska mig Messias! och jag ska bygga städer av våra trädkojor. Jag vet inte vad jag säger glöm det här blogginlägget jag ska lämna orden ifred och bli normal igen normal och lagom lagom.