relativ

 

Satt på huk på innergården i morse och la händerna mot stenbeläggningen. Den var kall. Som ett likstelt, dött djur.
Ändå satt jag kvar, alldeles stilla, med handflatorna mot kylan, och efter en stund kunde jag känna att stenplattorna rörde sig. En nästan omärklig skälvning. Upp, sedan ner. Upp, sedan ner.
Något låg där under och andades. Ihopkurad i fosterställning.
 
Jag ville tro att det var våren.
 
 
Men kanske inbillade jag mig bara.