relativ

Viktor Johanssons diktsamling "Kapslar" ger mig prestationsångest. Det kommer aldrig komma sådana ord över mina läppar när jag pratar lösgör sig svalor ur min mun de svävar lågt susar fram en meter över marken gråsvarta tunna det nalkas oväder regnet vinklar sig mot marken jag gapar mörker och mina svalor hukar sig mot stormen.

Och jag satt på tåget mot Malmö lät rälsen vrida sig regnvåt och blank som en daggmask genom södra Sverige jag ville bort härifrån. Nu är jag hemma igen. Sitter på huk i trädgårdslandet låter regnet dra grå draperier för färgerna. Pressar händerna mot jorden, karvar med bleka fingrar i myllan känner maskarna som mjuka fossiler där nere i djupet. När de dras upp, ligger blottade och krängande i regnet när de vrider sina feta kroppar och är kanelfärgat kött mot den svarta mullen, då gör jag nya landskap med spade och grep. Malmö. Jag odlar olika grönsaker i varje trädgårdslandskap. De röda växterna gror alltid längst bort. Söderfönster.

Jag odlar mig en identitet. Smaken av svart jord mot gommen. Rötterna förgrenande sig inåt, dom säger jag ska söka i historien för att hitta nuet. Släktträden med tyngande kronor, ekar urholkade inifrån. Jag bär tiden tryckt mot bröstet. Ber inte om att bli förstådd, men längtar efter det. Vänder ansiktet mot molnen. Växer förbi regnet, blir till en motsatt rörelse, en blixt vuxen ur marken. Han ser mig. Han ber om okomplicerade smaker. Nässelbladen i min handflata lämnar spår efter sig, när jag vidrör honom.






-------

måste sluta nu, fortsätter senare. om jag har lust.