relativ

(& låt mig få dra alla klyschorna låt mig få vara bara 20 år gammal och full av Kitty-böcker och trettonårsminnen och fånighet. jag är nästan bara barnet och vill åtminstone en vecka till leka att jag är en liten flicka med rosetter och tuggummi HubbaBubba rosa bubblor och lukten av billigt hårspray. någon gång kommer jag bli seriös som alla andra och skriva som Coetzee och vara ödmjuk och inte säga att jag skriver som Coetzee, någon gång kommer jag inte skrika 'se mig' till hela världen eller fylla lungorna med avgaser och lustgaser och andra extaser, för då kommer jag vara lite mognare, lite vuxnare, lite vackrare.
någon gång, någonstans.)



Söndagskväll. Lycka när novellen faller rätt. Lättnad som helium i kroppen, blanka ballonger sockervadd när han kysser och en längtan efter sextiotal och cirkustält. Jag säger inte att skrivkrampen sen i julas lättar eller att jag kan prata utan talsvårigheter. Men när jag nästannästan bestämmer mig för att ge upp skrivandet och döda alla vatten (svårförstådd formulering, jag vet, men det är ett internskämt utan humor med mig själv. Se det som något excentriskt och inte enbart konstigt. Se det som spännande. Jag gillar att ses som spännande.), och skjuta de nedsuttna hästarna på karusellerna och kapa bergochdalbanans skenor högst upp i loopen - när jag nästan är beredd att göra allt för att förstöra nöjesparken, så händer något. Bara något litet. Men ändå. Som att skratta till på papper, som att ljuda en ny vokal, som att låta ögonlocken bli paraplyer och fälla upp dom och fälla ner dom och fälla upp dom och fälla ner dom trots att det inte regnar, och fortsätta fälla upp och fälla ner tills främlingar tror att man flirtar med dem.
   Ungefär så. Ungefär precis så. Och det hände alldeles nyss. Känns som om jag skulle kunna skriva hela natten. Tack alla högre makter och makaker och homo sapiens och inspirationskällor och ordmonster under sängen. Och mest tack mig själv.
Tack Susanna.