relativ

                




Sex månader tillsammans och vi firar med att äta middag ute. Klockan är halv elva på tisdagskvällen och den enda restaurang i närheten som har öppet är Grill Ruby och jag är så hungrig att jag är gråtfärdig och eftersom V gett mig så fina presenter har jag bestämt mig för att det är jag som ska bjuda på middagen. Det är, bortsett från att vara ett av de godaste, även ett av de dyraste restaurangbesök som jag betalat själv. Oxfilé och olika små skålar med tillbehör - sötpotatisgratäng, kålsallad, spenat&parmesan, pommes frites, chilibearnaise. Sedan vinet till. Han envisas med att betala, åtminstone hälften, men jag är orubblig. Plånboken svider som om någon strött havssalt och andra kristalliserade mineraler i ett öppet sår. Hyran ska betalas och efter det kommer jag inte ha mer än fem hundra kronor att köpa julklappar för. Jag tar som bekant inga studielån. Jobbar och tar studiebidraget och får en liten mellansumma från min stockholmslägenhet som jag hyr ut i andra hand.

Vi kommer hem från Grill Ruby lätt berusade och lyckliga och tisdagen tynar bort i natten mot onsdag. Jag beslutar mig för att undvika internatskolan så länge jag kan. Ölivet står mig upp i halsen. Varken på onsdagen, torsdagen, fredagen, eller idag åker jag därför hem. Sitter på onsdagen förnöjd i Vs lägenhet och läser, tittar på tv. Går ut till julmarknaden runt hörnet och köper den första julklappen (honung med saffransmak till fadern min) men håller mig sedan inomhus, tycker att det är skrämmande att vistas ute efter mörkrets inbrott. Jag vet inte vad det beror på, denna plötsliga ängslan inför högljudda fulla ungdomar och alla vrålande bilar som växlar upp och drar förbi och försvinner in i något tindrande ljust och pulserande smutsigt. Jag som redan innan vurmade för allt som inte är stad - längtan har nu dragits ännu längre, till gränsmarkerna där plantorna är små och förtvinade och solpinade och sanden blåser ut mot något tomt och torrt och brännhett. Jag vill inte vara i de här anlagda parkerna, inte vistas bland denna skog av kala höghus, detta november som imploderar mot sig självt; ett mörker som tätnar, cirklar snabbare och snabbare för varje dygn, soluppgång lite senare än dagen innan.
   Om jag fick välja vart. Jag vill resa till. Som om inte.

Men huset säljs, föräldrarna är benhårda, jag kan inte prata med dem utan att hosta rök i deras ansikten. Lungsot eller bara sot från någon annan brand. Brända broar och brev. Har fotografier över husgavlarna och rabatterna utspridda på skrivbordet ute på ön (ytterligare ett skäl att inte åka tillbaka) och de här känslorna är solkade, sotiga, sorgliga.


På torsdagsmorgonen: Det stinker bränt gummi från däcken på skrotupplagen utanför stan. Det snöar, V kan ett ord jag aldrig hört förut och vi bygger kojor i soffan med alla täcken vi kan hitta. Den här ombonade lägenheten, de här ljusa rummen. Borde vara lätt att trivas bland flervåningshusen och gyttret av vinklade svarta tak och sneda skorstenar utanför fönstren. Men jag vill till Huset. Ingen annanstans än dit.
   Vid lunch träffar jag S vid Odenplan och vi tar oss till Rittorno och lektionen med M, A, och E. Sitter i fyra timmar och dricker kaffe och är bakis alla fem. Vi drar vidare till 'Judit och Bertils' och jag dricker vitt vin och väntar på att uppläsningen på Copacabana ska börja. Jag läser inte själv. Efter det hisnande framförandet i Biskopsköket ute på ön för två veckor sen vill jag ligga lågt. Det får inte bli så igen. Att vara utan hud på scen.

Stormig torsdagsnatt och någon säger att det är jag som stormar, min kropp som rister. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta nya; det passar mycket bra att införliva i mitt textprojekt men jag vill skriva fiktion, inte v a r a det.


Om oron: Det är ett tickande inifrån krokodilens mage men om det är en klocka eller en tidsinställd bomb  - det vet jag inte.Jag glömmer bort att blinka när jag läser, och ögonen är torra som klister. Om jag gråter blir det säkert bättre.
   När blev jag så orolig av mig? Har jag alltid varit det? Eller är det här något som utvecklats av min isolation? Vinden ligger på från öster och lukten från skogsbränderna och skrotupplagen letar sig in i staden, ligger som ett blåaktigt dis över gränderna och kullerstenarna här.


(som Jenny skrev) Flickor kallas också fåglar. (och som jag svarade) Fjädrarna brinner, lågar, fladdrar, blir till stoft och aska, dust and sun.