relativ

Innan jag lämnade skolan klottrade jag 'Susanna was here' på mitt skrivbord och lämnade ett avskedsbrev fyllt med nonsensverser och streckgubbar. Jag har inte skrivkramp, tillståndet kan snarare beskrivas som i 'jag har ingen lust att skriva och därför tänker jag inte göra det.'
Vad hände med de två enormt ambitiösa men icke desto mindre briljanta och fullkomligt sensationella och blivande bästsäljande romanprojekten som jag hade i somras? Plötsligt kan inget utom poeten V Johanssons roman "Eterneller" alstra den allra minsta elektricitet i fingrarna. Bröstet ett batteri att koppla till den döda fågelkroppen. Orden och poesin och intertextualiteten:

Insikt:

Om jag någonsin skriver en roman ska den vara allt utom en roman (viljan att bryta de litterära reglerna) och den ska innehålla en fyrtio sidor lång förteckning över alla litterära verk och mjölkpaketsbaksidestexter jag hämtat inspiration ifrån eller snott citat ur. Ingenting jag skriver kan skrivas bättre av någon annan än mig (jantelagare och lagspelare som jag är), men det förändrar inte det faktum att allt jag skriver är beroende av de texter människo rdjur platser lukter motljus som jag kommit i kontakt med under mitt liv.
Det är jag som komponerar, inte uppfinner, musiken.


"De skar upp den första och den andra hyacinten."
(Hanna Nordenhök, "Hiatus")




Jag befinner mig med andra ord i Stockholm. Behöver upplysta gallerior och höghus och glasfasader och asfalt. Om jag hade stannat på internatet hade metamorfosen fortgått och vips hade jag suttit med stramt uppsatt hår och alternativ sned lugg och rött läppstift och intelligenta glasögon och diskuterat Nietschze med låg kontrollerad röst.
Skolan är en turbin; tar energin ur flödet.
Eller så är det här den nödvändiga processen.









"Ljuset växer sakta som vårt hår."
(Tomas Tranströmer)











Att jag är med i både skolans kursråd och styrelse har ingenting med någonting att göra. Verkligen inte. Bara för att understryka eller överstryka.
Stryka mothårs.