relativ

Ingen kommer någonsin älska mig som han gör. Detta är kärlek. Det är
olja, det är
olja, det är blåsvart, det är trögflytande, det är farligt antändbart.













                                  inne










                                                                   bränd.









Oljan blåsvart och utspilld över min kropp. Jag brinner som starkast när han för läpparna över min glödande bröstkorg. Jag ligger på rygg och revbenen en eldstad där glöden rasslande faller inåt. Oljan kladdar över mina händer som
bläck som
olja som
bläck. Jag skriver inga brev men har adresser klottrade över hela rummet. Adresser till alla städer jag någonsin besökt och önskat jag kunde stanna i.






Städerna. Höghusen och glasfasaderna och oljan över gatorna. Blåsvart, speglande himlen och molnen och

molnen sjunker mot marken så som torpeder tungt sjunker mot havsbottnen.







   Något kommer sprängas.







Städer. Jag går över övergångsställen, drar upp cigg ur jackfickan, ärmarnas slitna skinn ger mina rörelser ett svischande ljud. Tänder en Camel och drar ett djupt bloss, röken river med vita naglar i strupen, jag kastar tändstickan ifrån mig, fortsätter gå över övergångsstället.
Lågorna flammar upp i samma ögonblick som stickan når det blåsvarta simmande. Och staden brinner.



Staden brinner.









Ingen kommer någonsin älska mig som han gör. Detta är kärlek. Det är olja, det är olja, det är svartblått, det är trögflytande, det är farligt antändbart och sällsamt blänkande lent över min kropp mina vader min länd bröstkorg mina nyckelben mitt ansikte mina händer. Jag gör avtryck på vita sjukhusväggar och skriker i isoleringscellen.
Och de vita måsarna som cirklar i sjukhustaket. Låga loopar och vingpennor jag vill slita av och doppa i bläck så svart som olja. Eller olja så svart som bläck.
En vitklädd sjuksköterska tittar in genom det cirkelformade glasfönstret. Jag kastar mig mot dörren, skriker och skriker alltmedan oljan droppar dovt mot golvet. Måsarna runt runt i taket, vingpennor att skriva brev med och adresser klottrade över alla väggarna. Sköterskans ansikte en skyltdockas. Orörligt leende. Aldrig blinkande.








                                                innebränd.








Jag brinner som starkast när han för läpparna över min bröstkorg. Glöden faller rasslande mot hjärtat och oljan kladdar över mina ljumskar. Olja som bläck som olja som bläck. Jag skulle kunna skriva kärleksbrev, eller skicka mjältbrand eller andra sorters anlagda bränder. Till alla städer jag någonsin besökt och önskat jag kunde stanna i.









Eldstäder. Och jag springer brinnande längs tomma boulevarder. Himlen. Moln. En ocean av olja, svartblå, blank, trögflytande. När jag sjunker mot bottnen med öppna ögon kan jag se fiskarna och skeppsvraken.