relativ

Saknad och
staden är alldeles för liten. Jag känner mig fångad. I det här - i stavelserna. Han sover i en annan del av vintergatan och jag tror inte på kommunikation. Kommunikation är den största lögnen av dem alla. Men, skrattar jag torrt, ändå spenderar jag all min tid med just ord.

Utanför fönstret stryker nattmörker och jag har hundratals sidor text men inget att berätta. Dricker te och begrundar hans konst. Det finns så mycket begåvning och
så många brända broar.
Hans, allt det här, är hans. Färgerna stafflit och de avklippta vingarna. Han vilar huvudet mot min mage och vi kommer inte ses igen. Jag tycker hans händer är vackra och letar efter spår av färg under naglarna. Utanför ljusnar det. Han tänder en till cigg och kastar med håret, och när jag beundrar konsten skakar han avvärjande på huvudet. Tavlorna? Du menar tidsfördrivet?
Ja. Jag menar tidsfördrivet.

Sedan slösar jag timmar och blöder utan att veta varför. Någonting är fel. Någonting med fondväggen och persiennerna. Någonting med hans trötta rörelser och stela osäkerhet. Jag känner honom som man känner en dåtid. Minnen av att som barn ha smugit ut i hönsgården och plockat ägg. Som solvarma klippor i handen han
är som en solvarm klippa under handen. Ryggrader som är lösa och blir
ryggradslösa. Jag vet inte vem av oss som ljuger och vem som flyr.

Och när jag sedan reser mig upp. När jag sedan tar väskan och öppnar dörren. Då vet jag att det är definitivt. Som jag visste med Simon. Som jag alltid vet. Och jag går genom gråa kvarter och önskar att det inte var ett avsked. Vill inte vill inte vill inte stänga dörrar. Vill inte klippa band.
Ändå gör jag det,
gång
på gång
på gång.

Bakom de neddragna persiennerna står stafflit kvar står tavlan och den trasiga gitarren. För varje steg längs gatan bleknar hans konturer, tills avtrycken av solvarm hud knappt finns i mina handflator.
Tar ett tåg. Andas. Och om någon frågar mig
om var jag varit eller vad jag gjort, så vet jag vad jag svarar,

Tidsfördriv,
allt
handlar om
tidsfördriv.