relativ

Bron från Stockholm till föräldrahemmet. Det lägger sig dimma över ön och jag ser Orangeriet passera, vet att jag är nära den hemliga trädgården och äppelträden nu. Och jag vrider upp radion i bilen så högt att ljudet pressar trumhinnorna en halv centimeter in i huvudet. Mörkt är det, mörkt för att vi är i Skandinavien i Sverige utanför Stockholm i december. Dimma och mörker och åkrar och skogar. Marker som jag kan utantill efter alla tonårspromenader i ensamhet.
(Att hitta sin identitet eller bygga den, jag vet fortfarande inte vilket).

Nu en bil och jag är tjugo och känner stillheten avskiljdheten. Hur mycket jag än älskar neonblödande huvudstaden hur mycket tunnelbanepoesi som än skrivs, så är det här ute jag blir lugn.
Om jag nu någonsin blir lugn.
Min rastlöshet går så djupt att jag inte ens kan sitta stilla och se på tv med bröderna och deras vänner. Ice Age rullar och den är kul. Ändå cirklar jag mellan vardagsrummet, köket, och övervåningen. Ändå vill jag g ö r a något. Modern sa jag måste lära mig se charmen i det lilla. Jag stirrade på henne. Charmen i det lilla? Dr Phil skulle klappa händerna i förtjusning om han hörde henne. Jag sluter mig bara. Vänder ansiktet bort och uppfinner nya språk.

För att ha något att göra retar jag brors vän. Han tar illa vid sig men jag kan inte låta bli. Sedan designar jag pepparkakshus och efter det läser jag Per Hagman. Sen En midsommarnattsdröm. Och det blir svartare svartast utanför fönsterglasen, och jag önskar att något hände. (Ibland vill jag återuppbygga broarna jag bränt, men det fungerar inte längre.)
Jag bär runt katten som en vetesäck och hunden tassar undergivet bakom. Försöker bestämma mig för om jag är katt- eller hundmänniska. Kommer fram till vad jag är, men bestämmer mig för att inte prata om det eftersom katt&hund -frågan är känslig. Att etikettera människor utifrån deras värderingar är en så naturlig del av vår tillvaro att vi gör det utan att reflektera. Vi generaliserar för att underlätta för hjärnan, så man inte behöver "börja från noll" varje gång man träffar någon.
Men jag vill undervika onödig etikettering. Så jag är tyst. Och egentligen: Katt eller hund, det är sak samma. Djur som djur, same same but different.

När klockan passerat midnatt är fortfarande nästan alla vakna. Hittar ett fotografi på syster och blir sorgsen. Nio månader och sex dagar, saknaden borde ha mattats nu.
Sedan åker jag hem. Passerar bron. Vrider upp radion så mycket att högtalarna inte klarar trycket. Det pirrar i bröstet och surrar som humlor bakom naveln. Lycka, mänskligheten och dess meningslöshet till trots.
Som att vara salongsberusad trots att promillen är noll komma noll. Svindel och jag vänder ansiktet mot natten. Tycker att varje människa som bilen passerar är vacker och det fladdrar solfjädrar i solar plexus, och hjärtslagen och gatljusen speglas i fuktig asfalt. Allt - människorna främlingarna till och med en gammal dam i en skruttig vit Saab - allt känns vackert.

Varför och vad och hur undrar någon.
Paradoxer, alla mina sagor, om paradoxer:

På ön i nattskog finns lugnet och milda rastlösheten. Jag lämnar det, passerar bron. Skiljelinjen. Och med ens intensifieras rastlösheten, vrids upp skruvas snurrar. Som att den oroliga nattfjärilen som alltid cirklar planlöst mellan revbenen hetsar upp sig. Som att den trycker sig mot det artificiella ljuset, mot gatlyktorna mot skyltarna och reklamen.
Blir lycklig.


Och musiken pressar i högtalarna högre och högre det är onsdag och det är natt och jag vill dansa virvla flyga. Flyga flyga trycka mig mot det artificiella ljuset ända tills gryning kommer och jag utmattad sjunker in
i stillhet.