relativ

läs den pyttelilla pocketboken med den jättelånga titeln "jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket" av Gunnar Ardelius (född 1981). debutboken från förra året som han blev Augustprisnominerad och belönad med Slangbellan för.
den är så bra att det gör ont.
& jag läser den & tänk att skriva så & jag nästangråter (nej det ska inte vara särskrivning) & Morris och Betty i boken är så nära & alla dom där konstiga sakerna som dom säger och gör dom har ju jag också tänkt på & jag vet att Morris och Betty är konstiga & då förstår jag ju att jag också är konstig & då känns allt så omöjligt &

& jag tänker att på nyårsfesten ska jag skriva "behöv mig mer än du älskar mig och älska mig medvetslös" över mina skulderblad fast då kommer ju alla tro att jag ber om att bli våldtagen & det är ju inte direkt vad jag vill få fram.

så istället kommer jag knyta nyårslöften kring min midja & strö glitter i lockarna & bita någon i armen för att jag tycker om att bita folk jag inte känner i armen & sen kommer jag inse att jag ju inte har bitit så många i armen så det kanske mer handlar om att jag gillar att bita somliga i armen inte varenda kotte på nyårspartyt.

& så kommer det liksom falla små stjärnor i ögonen på honom på killen jag pratar med & givetvis kommer jag inte tänka på att det har med vinet att göra utan jag kommer tro att det handlar om riktiga fallande stjärnor om meteorer som brinner på sin väg mot mark & då när jag tror att det rör sig om ozonlager och brinnande stenar kommer jag att se på honom med förnyat intresse för att jag antingen 1 tror att han är expert på stenar och att det verkligen är alla sorters stenar han är bra på så som till exempel urinsten och hösten, eller 2 jag kommer tro att stjärnorna är en spegling av mig och mitt ego och att fallande stjärnor i så fall betyder att jag faller.
för honom.
alternativt kommer jag att 3, tro att han kan nåt om hålet i ozonlagret och att han bryr sig om isbjörnar som går igenom den alldeles för tunna isen på antarktis och drunknar medan den månadsgamla ungen sitter vid sidan av vaken och ser på med stora blanka ögon, och när jag tror att han bryr sig om det då kommer jag tänka att 'nämen naaaw, vicken gullig kille va vicken söt och fin och äkta kille liksom så himla speciell'

& när något av de där alternativen har skramlat på plats så kommer jag känna att jag nog ska skriva nåt över skulderbladen i alla fall & jag får tag i en spritpenna alternativt i sprit och en penna & jag kommer på den geniala idén att skriva över hans skulderblad, inte mina & jag drar lite smidigt av honom skjortan & han har vid det här laget - vid kvart-i-tolv-laget - sett samma fallande stjärnor i mina ögon som jag sett i hans & därför sliter han gladeligen skjortan i två stycken (fast det där om att skjortor slits av och blir till två svårmodiga bitar är en filmmyt, i själva verket förblir den ett enda tygstycke, dock med trasig knäppning och lite naggad kant)

& hej vilka diktepos som skrivs över kropparna & vilka sanningar som viskas & 'det här är en illusion' kommer någon del av mig - förmodligen den delen som inte bryr sig så mycket om isbjörnar och därför inte är så impad av killen-utan-skjorta - att tänka & då kommer jag plötsligt bli stel när det är tre minuter kvar till tolvslaget & han kommer fråga 'vad är det sonia?' & jag kommer fräsa 'jag heter inte sonia' & han kommer se lite vilsen ut och då kommer jag lägga till 'pucko' på slutet som en grande finale & sen kommer jag börja skratta och han kommer väl skratta han också och rodna lite & viskfråga 'men' och så paus 'vad heter du då?' & sen kommer han pussa & lägga till 'förlåt' & det är då jag blir en hondjävul med glittrigt hår eller glittriga horn och säger att 'tyvärr lilla gubben' och reser mig upp & så ler jag med blottade tänder och hugger kniven i ryggen på honom med: 'och det är ju lilla gubben ser jag'

(aj, den gör ont)

& sen är jag den kanske ondaste kvinnan i Stockholm om det inte rentav är den kanske ondaste kvinnan i Mellansverige & jag tar ett litet trippande steg över den trasiga skjortan som ligger där på fiskbensparketten och ser ynklig ut & tio nio åtta sju sex fem fyra tre två ett GOTT NYTT ÅR från vardagsrummet & jag går ner för trappan mot jublet & genom ett fönster kan jag ana hur den svarta himlen pulserar av rött och grönt (fast det ser jag ju inte eftersom jag är färgblind, jag snarare låtsas att det är rött och grönt för att det ska vara rött och grönt)

& fyrverkerierna genom fönstret är gnistregn och fortfarande går jag ner för trappan & jag hinner undra 'är det det här som gör mig lycklig?' & sedan är jag nära trappavsatsen och samlar mig & jag når ner jag når ner och trappan leder rakt in i festen & jag torkar bort läppstiftet i mungipan & ler mitt allra bredaste leende mot absolut ingen särskild.