relativ

Och det är annandag och jag cirklar i trakterna som en vintertung geting. Slår vingarna lealöst i luften runt mig och vet inte riktigt vad målet är. Det är fem dagar kvar och jag undrar om det här året var mitt.

På det förra tolvslaget befann jag mig i en etagevåning på Kungsholmen. Jag jobbade. Från matsalen jubelskrek de tolv middagsgästerna, och i köket stod kocken och jag och den andra servitrisen. Fönstret på glänt och jag satt i fönsterkarmen, kocken skojade om epilepsianfall för att det var så mycket fyrverkerier och lägenheten låg högt så högt upp, den nästan gled över staden och där nedanför glödde plåttaken i skenet från raketerna. Jag rättade till förklädet, drack Gula Änkan, hade en timme kvar på tolvtimmarspasset.
   Sedan var efterrätten klar och det blev kaffe med avec, och fruarna ville att jag och Mimmi öppnade de sista flaskorna Chablis. Miljonärsmännen gick upp på övervåningen och tände dyra cigarrer, som ville de till fullo efterleva klyshorna. En av dem kom tillbaka ner för trappan, in till mig i köket, la en arm om mina axlar. Hans händer var rödmjälliga och han hade en mycket subtil men uppenbart dyr parfym. Så flåsade han champagnesaliv i mitt öra och sa sötnos och jag stirrade mot dörren och kocken var någon annanstans och Mimmi var ute hos damerna hos fruarna och mjälliga händerna sa snygging en liten puss kan man väl få på nyår och allt och jag lösgjorde mig försiktigt, medveten om att hans slips var värd mer än vad jag skulle tjäna på hela kvällen och jag sa
    nej jag tror inte det är nån bra idé och jag gick runt köksön så att vi hade ett barbord emellan oss och jag hällde upp två fingrar maltwhisky utan att han bett om det.
   Is sa han kort och jag släppte ner kuberna och räckte honom det tunga glaset. Ljuset reflekterades i den räfflade ytan och han svepte utan att ta blicken från mig. Sen räckte han glaset tillbaka och jag tog emot det slog bort blicken och sneglade mot dörren. En till sa han och jag fyllde whisky och is och ljuset glimmade vackert i glasmönstret och jag räckte det till honom och han svajade vagt från sida till sida som en mast på ett övergivet skepp och köksön var ingen ö utan hav och han var ensam han stirrade på mig luktade på whiskyn och sa det här är fina grejer. Ja sa jag, och tittade honom i ögonen. Du är ensam
   sa jag inte, för där stod han där svajade han, där smuttade han på whiskyn, och jag kunde inte förolämpa honom utan att bli avskedad. En sorts prostitution, men mild
   och mellan oss var havet, avståndet, och whiskyflaskan på bardisken. Bortifrån långt bortifrån kom ljuden från matsalen, strök sig längs nacken.
   Så äntligen kom kocken. Mjälliga händerna harklade sig och verkade vakna till liv. Ja tack för whiskyn sa han högt och plötsligt vinglade han inte alls. Kocken log mot honom och sa hjärtligt tack själv, och sen var mjälliga händerna borta.
   Gott nytt år.

Efter arbetet drog jag och Mimmi ut på stan med fyra flaskor vin som vi hade smusslat undan under middan. Vi träffade Julia och allt spårade ur men det var okej för det var nyårsafton och högklackat och en huvudstad med krossat glas på gatorna.

Nu är det fem dagar kvar till nästa nya år och jag är den vinterslöa getingen som ligger i fönsterkarmen och domnar lite mer för varje förlorad plusgrad. Och jag undrar om det här året var mitt, och inser i samma stund att en sån fråga tekniskt sett inte kan ställas. Förklaringen är logisk; eftersom varje år tillhör den person som upplever det, blir svaret på frågan "var det här året mitt?" alltid ett ja.
    Alltid.
    Och en fråga med endast ett svar existerar inte, eftersom själva principen med frågor är (minst två) svarsalternativ.

Så därför. Det här året var mitt. Precis som alla de övriga 20,9 åren. Det jag istället borde fråga är hur det här året var i jämförelse med de andra. Men en annan gång.
   Inte nu.
   Nu finns bara nattstad utanför fönstret. Och längtan. Och ord. Och vingslag i mörkret.












(lyfter.
error.)