Innan allting tar slut
Och orden värker i mig. Blickar och omfamningar, lukter som dröjer sig kvar men inte kan överföras på papper. Arken förblir tomma. Jag viker digitala pappersflygplan och önskar att jag orkade bry mig. Men det gör jag inte, och looparna bildar förvirrade meningar i skrivstil över himlen. Jag läser dem. Jag bespottar dem. Jag skriker och skriker och skriker och tuggar fradga. Tycker du inte det är en vacker bild? Pappersplan i cirklar över Riddarfjärden och mina huggtänder som suger blod ur min egen hals. Det är det här som är att vara livegen. Att vara sin egen jävla vampyr och skapa sitt destruktiva beteende men på samma gång hämta kraft ur det.
Jag suger ut stan på kraft, suger i mig all energi men elektriciteten är kall och gul och inte levande inte levande.
Jag suger av och sliter vingarna från min änglapojke. Han är så vacker när han faller och mina lögner passar så bra i våran saga. Novembersägner, rimfrost över kyssta läppar, utsikt från Västerbron, könsord och fulhet som är vacker. Jag förstår varför man hoppar säger jag klockan två, natten mot söndag när vi går över Västerbron med Stockholm som en gnistrande matta nedanför och bortanför och utanför synfältet.
Jag förstår varför man hoppar säger jag, för aldrig är ensamheten större än här. Tusen ljus och man vet att inte ett enda är levande. Inga levande ljus, inga levande ljus, Stockholm är en kallnande stad.
Han säger inte ens mitt namn. Stirrar mig i ögonen en sekund eller hundra innan han svingar sig över räcket. Och jag står kvar. Ett par avslitna änglavingar i händerna. Och sedan skriker jag skriker jag skriker jag tills jag inte vaknar mer.
