relativ

Neon speglad i blöt asfalt utanför klubben. Vi dansar och river höghusen, Söder rinner över sina brädder och musiken är vatten. Kallsup efter kallsup.
Sju tjejer eller fler, jag känner igen dem alla men känner dem ändå inte. Skratten, nyckelben i vackra vinklar, och det luktar vagt av krut. Jag vet inte vem som skjutits.
'Jag behöver mer än det här' tänker jag, ser mig om, letar efter något som kan fylla hålet det sugande badkarsvirvlande svarta hålet. I högtalarna 'alla som inte dansar är våldtäktsmän' och jag dansar, skriker, förirrar mig in i labyrinten av hagtorn och svårmod.

Sedan röker jag utanför och vill berusa mig in i det mörka. Hon, hon med klänningen som sitter bredvid, hon som jag kände en gång. Hon stirrar med ett höjt ögonbryn och tänker väl som jag att utbytet är lika med noll. Det fanns en resa när jag kallade henne vän. Nu är hon bortom kobbarna och de tomma vattnen. Jag fryser och fimpar cigaretten mot hennes hals.

Sedan går jag hem och vill rymma från mig själv och staden. Jag smsar någon och klockan är två på natten, han svarar och jag minns inte ens hur han ser ut. Det kallas tragik, men numera är jag resistent.

(SomnarMedEnaÖgatÖppet.IblandÄrJagFortfarandeRäddFörAttBliHittad.)

Någon viskar om poesi, jag ger henne fingret. Hennes blonda, hennes ironi, och när hon vänder sig bort kan jag plötsligt fyra nya ord.
Jag: Skoningslös och meningslös - en Ingen i staden som blöder ljus i mina tunna ådror. Jag virar ståltråd runt bröstkorgen. Önskar det fanns ett vackert anagram för hjärtslag.