relativ

Klockan ett påbörjar planet nedstigningen. Vi bryter igenom molnen och jag trycker näsan mot fönsterglaset i förundran, har aldrig sett en så svart rymd som nedanför mig. Det finns ingen jord, det finns inget land, det finns inget Arlanda med ödsliga upplysta landningsbanor. Det finns bara ett fullkomligt mörker, en så tät svärta att jag för ett ögonblick är övertygad om att vi flyger rakt ut i rymden.
   Sedan: En glittrande punkt. Ett smycke glimmande djupt i den svarta sammeten. Och under de följande sekunderna tänds stjärna efter stjärna nedanför mig. Stjärnstoftsstäder. Det slår lock för öronen och fler och fler ljus tänds där ute. Hela flygplanet är nedsläckt för att vi passagerare ska kunna njuta av utsikten och av insikten:

   vi dör, vi är på väg rakt upp mot natthimlen i ett fallande plan; en paradox så vacker som hastigher och svindel och bråddjup



När planet tar mark lösgör sig en skugga ur cockpiten, det tar några darrande långa sekunder innan passagerarna på raderna längst fram märker det. De kommer av sig i talet. Tystnaden sprider sig bakåt i planet som en svallvåg.
   Jag kan inte röra mig. Jag kan inte andas, inte tänka, inte blinka. Ögonen torkar och svider men inga kroppsfunktioner fungerar längre. Bara stirrandet, det ljudlösa andlösa stirrandet.
   Planet skakar och kränger på landningsbanan, sänker inte farten. Han står helt stilla. Trots att det inte blåser rör sig tygerna kring hans ben, böljar tyngdlöst som om han befann sig på mycket djupt vatten. Kylan sprider sig liksom tystnaden bakåt i planet, rad för rad, ansikte efter ansikte står öppet och avskalat. Bara lysande ögonvitor i dunklet och munnarnas svarta brunnar.
   Det viner utanför rutan, planets hjul gnisslar och skriker, bromsarna pressar hundratals ton stål tillbaka utan framgång, det skär i öronen som om jag befann mig mitt i en storm eller motor. Taket måste vara högre nu än innan, det välver sig flera meter över heltäckningsmattan och han snuddar nästan vid det där uppe, står rak och vänd mot oss.
   jag kan inte andas jag kan inte andas inga kroppsfunktioner fungerar per automatik längre måste tänka hjärtslag tänka puls tänka liv i allt detta kalla kött måste tänka fram det tänk då tänk blodflöde och andning tänk hjärtslag och puls tänk andning tänk något för i helvete något annat än























                                                                                                                                                                      ingenting




















Efteråt får jag ut min väska på rullbandet och jag lämnar ankomsthallen med väskan på en väskvagn och bakom min rygg står glasväggarna höga och genomskinliga ut mot natten. Hangarerna brinner. Lågorna slår ut genom inrasade tak och nya flygplan fortsätter köra rätt in i dem.
   Jag skulle kunna vända mig om. Men jag tar en taxi till Svampen. Ställer mig inne på McDonalds och väntar och mannen med de bruna ögonen och stora händerna dyker upp tillslut. Som avtalat. Och vi har inte sett varandra på två veckor och han kysser mig med kloakerna porlande under huden och jag skrattar och köper mat och vi går till hans våning och han ramlar i trappan på väg upp i lägenheten och sluddrar när han säger att han saknar mig mer än han saknar sig själv. Låser upp dörrens tre olika lås och vinglar in i hallen och tänder och jag flämtar till, över hela golvet ligger otvättade t-shirts och fotbollskläder och soffkuddar och vrakdelar från flygplan och säkerhetsbälten som brunnit upp och solkiga vinglas och böcker.
   "Jag har verkligen shhaknat dig. Verkligen." Han står mitt i havet av saker och gungar omärligt från sida till sida. Hallampan är för stark, ljuset för vitt. "Som om du liksom alltid borde vara här... med mig..." Och han slår lamt ut med armarna mot rummet.
   Jag böjer mig ner och tar upp ett litet föremål i handen. Det är mörkt ockrafärgat och mycket lent. Stryker med fingret över det. Tittar inte upp när jag svarar honom.
   "Av alla resor jag hade kunnat göra var det du som blev slutdestinationen." Jag känner den vaga värmen som utstrålas från föremålet i handen. "Och jag har rest och rest och rest till dig utan att en enda gång komma fram helskinnad."
   Han blinkar mot mig, ler med tänderna, armarna alltjämt utsträckta mot rummet. Han står som en sjösjuk. Lampan i taket lyser alldeles för starkt.