relativ

Långt efter midnatt nu, jag sitter på balkongen i internatets bibliotek och det är svart utanför glasväggarna och nedsläckt och tyst här inne. Det har varit en uppfyllande och blåsig helg. Jag spatserade i min sjömansklänning på en maskerad i en lägenhet och det var fredagkväll och natt och jag märkte helt plötsligt att klockan var halv fem på morgonen och att alla hade gått hem eller somnat utspridda i lägenheten. Jag genomfors av en känsla av att jag missat partyt, att jag missat allting, stod med ett glas vatten i köket medan ankaret i svart tusch på min arm föll mot botten. Fästade mig i nuet eller drog mig ned i djupet - jag vet inte vilket. Jag tänkte att jag borde minnas kvällens händelser klarare, som om det varit kristall eller prismor, ljuset splittrat till regnbågsskalor över alla lägenhetens väggar. Somnade sedan med Hans ljudlösa andetag i nacken. Kanske kyssar i sömnen.

När jag vaknade var det förmiddag. Jag åkte till biblioteket alltjämt iklädd min minimala marina klänning och de vita stövlarna. Strövade i Akademibokhandeln i en timme vid Odenplan tills Statsbiblioteket öppnade vid lunch, och jag stod längst fram vid ingången när de klockan tolv slog upp dörrarna.
   Jag gick direkt till Galleri 2: balkongen högst upp i stora salen. Det vilar alltid ett lugn där uppe, inga andra än jag och tusentals böcker som är för gamla eller för olästa för att vistas på marknivån. I tystnad strövade jag längs hyllorna, tog ut läderinbundna böcker, valde avsiktligt de som jag trodde hade stått orörda under decennier. Bläddrade i dem, undrade vem som läst dem senast, undrade om någon fortfarande bar med sig minnet av någon av karaktärerna.
   Efter ett tag tog jag mig ned till de vanliga hyllorna med de böcker jag skulle låna, varav en var "Battle" av Sara Villius, trots att jag redan läst den och trots att jag så sent som för bara ett par blogginlägg sedan kastade fågelskit och diverse glåpord över den. Anledningen till detta plötsliga införskaffande är att vi måste läsa den i skolan och mitt eget exemplar ligger nedpackat i någon flyttlåda på en vind i Stockholm. Efter att ha läst om "Battle" nu får jag känslan av att boken var den nödvändiga skrivövning som Villius var tvungen att pracka på oss för att så småningom kunna skriva "Sex", som jag till skillnad från "Battle" tycker är magnifik i sin avskalade enkelhet och osentimentala gestaltning.


Begav mig efter Statsbiblioteket till mina föräldrars hus, som jag så omtänksamt åtagit mig att sköta under deras frånvaro. Sov några timmar och begav mig till nästa tillställning.
   Söder. Jag ville inte att kvällen skulle ta slut, önskade att jag alltid skulle få sitta i vindsvåningen med det höga taket och dricka vin och äta ostar och prata med människor som jag under de senaste månaderna stundtals saknat så att det gjort ont.
   Det var ett vackert mörker utanför fönstren, nästan hela Stockholm gnistrade med gatlyktor och glasfasader och satelliter och bilar och ögon vända mot himlen. Jag tänkte på träet i en åldrad blank cello. Jag tänkte att det vibrerade inom mig på just den sortens vackra dova sätt. Jag tänkte att kvällen inte fick passera så fort, jag kom dit halv sju och plötsligt var klockan halv nio, halv tio, blev halv elva, halv tolv blev halv ett, halv två, vid halv fyra tog jag sista bussen från Brommaplan.
   Det hade inte börjat ljusna när jag gick och la mig, men jag drömde ändå oroligt hela natten, obehaget som flackande skuggor i drömmarna.

Söndag. Det som tyngde i huvudet hade inte med vinet att göra. Det var något annat, något som satt under huvudet, under strupen, under solar plexus. Ett ankare i magsäcken. Tyngden av järn och saltvatten.
   Kallas också tårar.
   Munnen smakade sjögräs. Jag gapade mot hallspegeln och lutade mig nära glaset, granskade tungan noga. Den blänkte i förmiddagsljuset, fjällen glimmade i matt silver.
   Smackade med tungan.
   Kände hur fenan klatschade mot gommen.


Fiskar har inga ögonlock. Kan inte blinka.



Jag har glömt hur man gör sånt här.





Timmar senare:
Hur mina gälar kippar efter luft på väg tillbaka till internatet. Först pendeln från centralen och sedan fyrtio minuters väntan på bussen vid slutstationen. Spöregn. Dämpat i mig hördes klangen från metall som slog mot metall. Ankaret i magen och alla de svalda guldmynten.
   Sedan bussresan. Mörkret och kilometrarna från busstationen till ön. Mina fyra väskor och den svarta axelremsväskan med alla papper och anteckningar. Tyngden. Tyngden. Alla väskor och dragget och skattkistan. Jag är mörkrädd men jag pratar aldrig om det. När jag rundade sista kröken löpte branten ner mot vattnet. På motsatta stranden lyste skolbyggnaderna och herrgården med mildgula ljus. Gjorde mörkret runtomkring så mycket påtagligare.





Det är svårt att gestalta den här resan. Jag vet inte om den egentligen är geografisk.






Även när vi hittar djur likstela med uppspärrade gap i skogarna häromkring:
Jag är här nu. Jag är hemma nu. Jag har sen igår läst ut "Eterneller" (Viktor Johansson), "Nattens skogar" (Djuna Barnes), "Battle" (Sara Villius), "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket" (Gunnar Ardelius), samt skrivit klart novellen till veckans textsamtal och påbörjat läsningen av diktsamlingen "Det är bara gudarna som är nya" (Johannes Anyuru), och "Större än så här" (skapad av Teater Lacrimosa).

Och jag saknar Honom. Ringer klockan tio på måndagskvällen och kan låta bli att gråta, men gör det inte. Gråter lågt, tårarna rinnande i ett delta över kinderna.
   När det kommer till att prata om det här vet jag inte vilka ord jag ska använda.
   Jag vet inte hur man pratar om något som går sönder.






Givetvis går vi inte sönder. Givetvis är det bra nu. Givetvis är jag medveten om radioaktiviteten i mina hårsäckar, och ljuset växer sakta som mitt hår. Mina ögon står vidöppna under bandagen. Som om jag inte var rädd för det som finns på andra sidan.
   Som om sönderfallet inte gick att beräkna matematiskt.