relativ

Jaja. Den här novellstarten har jag lagt upp förut. Men sånt har ju aldrig hindrat mig.





-----

Hennes bröst är stora som kojuver. Jag kan inte sluta titta på urringningen och det bleka dallrandet under nyckelbenen. Hon låtsas inte om min blick. Vant plockar hon fram de aktuella pappren och blanketterna, hennes händer arbetar som om de var fristående enheter. Lådorna dras omväxlande ut och stängs, det dunsar tungt när pappersbuntar bläddras igenom och faller tillbaka i facket för att inte rätt formulär hittats.

   Persiennerna är uppdragna. Jag kastar en snabb blick ut på den tomma parkeringen. Det börjar skymma. Mina handflator är kalla och kladdiga av svett. Jag torkar av dem på manchesterbyxorna men får inte huden torr. Manchester är inte ett vattenabsorberande tyg, alla mindre mängder vätska rinner av som vatten på en gås. Alla vätskor. Svett. Mjölk. Blod.

   Jag pillar på den levrade fläcken på låret med en lång nagel. Hon verkar ha hittat de nödvändiga dokumenten och sätter sig tillrätta på stolen. Mellan oss ligger nu ett tiotal ark utspridda. Hon låter blicken löpa över dem, som om hon prickade av dem i minnet.

   "Jaha..." säger hon, harklar sig.

   "Jaha" säger jag och slutar skrapa på byxorna. Hon blir, för första gången sedan vi kom in, stilla. Tittar på mig några sekunder med ett ansiktsuttryck jag inte kan tolka, tar sedan upp en penna och lägger ett blad framför sig.

   "Då får vi börja med namn." Hon klickar med kulspetspennan och sätter den mot pappret. Jag säger inget. "Ditt namn" förtydligar hon. Korridoren utanför är alldeles tyst. Dörren har ett stort fönster som ingen tittar in genom. Jag tittar ut. Vit strukturtapet och kanten på en inramad affisch med något grällt motiv. Jag kan inte se det, men jag vet att det sitter en polis i slutet av korridoren vid kaffeautomaterna, beredd att ingripa om jag skulle bli våldsam.

    "Namn" upprepar hon. Jag vänder blicken mot hennes bröst igen.

    "Jag har ju sagt att jag inte har något namn." Mina händer är kalla, jag korsar benen och kilar in nävarna mellan låren.

    "Nu måste du samarbeta. Vi är här för att hjälpa dig." Jag undrar varför hon pratar om sig själv som "vi". Det är en stor skillnad mellan "jag och du" och "vi och du". Det senare markerar att "du"et inte ingår i gruppen. Kanske är det det hon vill få mig att förstå. Att jag inte ingår i gemenskapen om jag är svår.

   "Jag har inget namn."

   Hon tittar på mig utan något tecken på att ha tagit till sig vad jag sagt.

   "Om du håller på så här för att du inte vill tillbaka hem, så kan jag säga att vi kommer få veta ditt namn förr eller senare i alla fall. Men det underlättar om du säger det nu." Hon lutar sig mot mig, men sänker inte rösten "Och om det är så att du har det jobbigt hemma så hjälper vi. Vi skickar ingen tillbaka till nåt man far illa av."

   Jag rätar ut benen. Mina händer kommer inte bli varma i vilket fall, och med korsade ben ser man rädd och ynklig ut. Hon tror att jag ljuger. Hon tror att jag kommer från ett hem med en misshandlande fader och kuvad moder, jag ser det på henne. Och allt talar egentligen för hennes teori. Katten och mina blåmärken och namnlösheten - allt talar för att hon har rätt.

   "Jag har inget namn, du kan kalla mig Kim." Hon suckar. Bröstet sväller för ett ögonblick. Jag tänker på deg.

   "Sluta fåna dig." Hennes ton är kärv.

   För ett ögonblick blundar jag, bryter igenom ytan. Ser stålet och städen, ugnarna som glödande hål i mörkret, Ps siluett i skuggorna. Sedan återvänder jag upp. Rummet är grönljust, hon granskar mig utan att luta huvudet åt sidan. "Då tar vi det från andra hållet." Hon rör sig inte. "Katten, varför dödade du katten?"

   "Jag dödade inte katten" säger jag lågt, låter huvudet sjunka längre ner mot bröstet. Hennes ansikte försvinner ur mitt synfält. "Den var redan död."

   "Kim", hon stannar upp ett ögonblick som om hon övervägde ett annat tilltalsnamn. "Kim. Det är ingen idé att förneka längre. Vi vet att du dödade katten." Hon pratar till mig som man pratar till någon otillräknelig. Som man pratar till någon som är galen. "Vi vet att du dödade den. Men varför?"

   Kanske vill hon att jag lyfter huvudet och möter hennes blick. Jag fortsätter titta på brösten, hur de gungar knappt synbart efter varje rörelse hon gör. Som om minnet av aktivitet inte vill lämna henne helt.

   "Jamade den för högt? Tyckte du att den var ful? Var det så, var den äcklig?"

   Det mörknar snabbt ute. En rund lykta står vid ena kortändan av parkeringsplatsen och lyser upp den närliggande asfalten. Fortfarande inga bilar. Jag undrar hur hon tar sig till och från jobbet. Kanske med buss. Att ta bilen så här års när snön kommer vilken dag som helst, det är en risk man inte gärna tar om man bor utanför samhället, där plogbilen sällan kommer förrän efter ett par dagar. Då tar man buss. Alltså bor hon utanför, bortanför.

   "Du bor i skogen" säger jag och tittar åter på den spända bomullströjan över hennes byst.

   "Ja." Hon stannar upp, tror kanske att det är en öppning att prata om skogen. "Bor du också så, i torp?"

   "Jag har bott på många ställen."

   Hon pressar ut luften mellan tänderna.

   "Du försvårar bara för dig själv," hon klickar med pennan, "varför dödade du katten? Varför plågade du den? Är det nån som visat dig hur man gör sånt?"

   Då lyfter jag blicken. Hakar i den i hennes och viker inte undan.

   "Det var min katt" säger jag och ser för ett ögonblick trasslet av päls och kvistar och taggtråd. "Det var min katt, och dom dödade den."

   "Nej" hugger hon av, "det var Mikael Björks katt. Den hade halsband, det var Mikaels katt, inte din."

   "Har han identifierat den?"

   "Du vet mycket väl att det inte går att identifiera den i det tillståndet." Det rycker lite under hennes ena öga. "Det finns inget kvar. Kim, det du gjort är fruktansvärt. Du behöver hjälp, och vi ska ge dig den hjälpen. Men det kräver att du hjälper oss. Vem är du?"

   "Någon måste satt hans katthalsband på min katt"

   "Jag menar allvar", den återhållna vreden darrar knappt hörbart bakom orden, "om du inte hjälper till nu, slutar vi här. Du får sova i häktet och så fortsätter vi imorn."

   "Det är lördag imorgon."

   "Det spelar ingen roll. Vi sitter här tills du berättar vad du heter och var du kommer ifrån."

   "Jag kommer inifrån" säger jag, böjer huvudet uppåt, blundar mot taket. Genast känns smaken av järn på tungan. Kolbitar slocknande i mörkret. Ässjan. Ps höjda arm och lukten av  jord. Allt blir nära. Jag fortsätter blunda, försöker hålla kvar hammarslagen och jamandet.

   "Det räcker!" Hon lägger ner pennan med en smäll. Jag öppnar ögonen och hon reser sig upp, går runt skrivbordet. När hon lämnar rummet låser hon inte dörren efter sig. Jag skulle kunna springa nu. Polismannen skulle förmodligen inte hinna reagera förrän jag var ute på parkeringen, och när han nådde dit skulle jag vara uppslukad av mörkret.

   Jag reser mig upp. Telefonen ringer. Jag rycker till men innan jag hinner sträcka ut armen för att tysta den, är hon tillbaka vid dörren. Brösten mullrar ljudlöst från sida till sida när hon tvärt stannar i dörröppningen. Jag står orörlig och stirrar tillbaka. Telefonen ringer. Hon kommer fram bredvid mig och lyfter luren. Är noga med att inte röra vid min tröja.

   "Ja?" Hon tittar på klockan på väggen och jag följer hennes blick. Kvart över sex. Är det därför hon inte svarar med namn? "Ja det är jag. Vad?" Hon vänder sig mot mig, granskar mitt ansikte medan hon lyssnar på rösten. Hon ser förvånad ut, kanske drar även ett stråk av misstro över hennes ansikte. "Är du säker? Helt säker?" För ett ögonblick tycker jag mig skymta en glimt av rädsla i ögonen. "Men h...". Hon sluter ansiktet innan hon talat klart. "Jag kan tyvärr inte prata nu, jag ringer imorgon förmiddag. Ja. Precis. Detsamma."

   Hon lägger på, låter handen ligga kvar på luren. Ansiktet nedböjt och utom synhåll.

   "Det var Björk" säger hon och drar efter andan. "Katten är tillbaka."

   "Jag sa ju att det var min katt som dog" säger jag stillsamt. Det blir tyst. Jag kan inte se vad hon tänker, hennes ansikte är fortfarande dolt bakom håret.