relativ

   Så hade det kunnat vara. Det hade kunnat vara bakgrundshistorien om byltet vid vägkanten. Men det var egentligen min bil som dödat. Det var jag. Och det var inget rådjur.

   Det var ett barn."


O. En känsla av statisk elektricitet. Håret står rakt ut, svalorna flyger lågt, jag har ansiktet nedböjt mot marken trots att jag vet att jag borde lyfta blicken. Titta mot horisonten. Ovädret som nalkas.


P. Jag saknar Tomas. (Borde för formens skull stått på bokstaven "T") Och jag saknar Richard (borde stått på "R").
Patrik säger jag måste lära mig släppa taget.


Q. Det handlar om strävanden och suveränitet. Mina vita zeppelinare och kärleken jag slösar på handikappade barn. Jag tycker om mitt jobb. Om du såg ungdomarna och rullstolarna och höll skratten i din öppna handflata likt släta stenar från havet, då skulle du förstå.


R. Rastlöshet.


S. Jag är solen och albatrossarna och havet. Vågorna vinden och vattendjupen. Narcissisten.


T. Alltid denna rastlöshet.


U. Bellman hade thanatofobi. Han var rädd för döden.
Jag tycker om Bellman. Vi har mycket gemensamt.


V. "och i samma ögonblick

gick en skälvning genom jorden

meteorologerna skrek ut i etern

att nu hade stilla havet blivit vilt

nu hade tusen undervattensvulkaner exploderat

jordskorpan smälte som en smörklick som glömts kvar

på altanbordet en sommardag

och kontinenterna flöt runt som barkbåtar

som barkflarn över kokande djup

och kaskelotterna och vithajarna och sjögräset och

sjöjungfrurna och laxarna och bläckfiskarna

drev omkring som grå gelé på vågorna

och ångorna från de forna haven steg uppåt

brände alla fiskmåsar och tranor och småfåglar och

änglar och moln och luft och det regnade

det regnade fåglar på den torra jorden

på nyheterna sa de att till och med solen förångades

och jag skuggade med handen och höjde blicken uppåt

det stora blå var prickigt som mässlingen

som en klarblå flugsvamp som blinda fläcken över hela skyn

och jag räknade fräknarna på himlen och kom fram till

att det var halo upphöjt i nittiosju

men vad är siffror bra för när det regnar kolibris

när det ligger en blåval uppsköljd på strandpromenaden när

det sipprar lava från kökskranen

och nyhetsuppläsaren grät i dödsångest

skrek ut till spillrorna av mänskligheten att nu fanns inga dygn mer

nu fanns inga länder inget liv och ingen tid

bara kokande havsdjup och skälvningar som kommit helt plötsligt

ungefär i samma ögonblick

som du reste dig och gick"


W. andetag.


X. X-kromosomen. Jämställdhet, feminism, Valerie Solanas, prostitution, amerikanska öknen - jag vet inte alls var jag står i förhållande till det här.


Y. Y-kromosomen. Stephan Mendel-Enks "Med uppenbar känsla för stil - ett reportage om manlighet" och jag blir bitter. Jag borde blivit man.


Z. andetag.


Å. Det finns dagar när jag inte förstår meningen med världsordningen.


Ä. Det finns dagar när jag inte förstår meningen med tillvaron.


Ö. Det finns dagar när jag inte förstår något alls.

.

som kalla lakan alldeles
kritvita likt segel
spända för vinden

.

som döda fiskar så stora
att de måste hållas med båda händerna jag är så stor
att du måste hålla mig med båda händerna för att jag inte
ska slingra mig loss under din
kroppstyngd och fly in i minnena i skuggskeppen i de tomma gymnastiksalarna

.

som ribbstolarna och plintarna som
bockarna och
kåtbockarna, du vet
jag känner fortfarande lukten av gymnastiksalsgolven den instängda luften och
den skälvande
överväldigande
andedräkten

.

   och lukten av
   repen, lukten av
   Reeperbahn, jag känner lukten av
   repsnaror som ingen hängde i och
   repben
   eller
   revben långa nog
   att fäktas med

.

som hur du alltid
vet smaken
på mitt skratt;
som öl -
beskan
bitterheten
bärnstensfärgen, och
hur du vill att mina skuggdemoner ska gå över med tiden och skuggskeppen segla med tidvattnet
men hur jag alltid varit ebb; dragit mig längre och längre
tillbaka
tills de sjögrästäckta skeppsvraken
legat blottade
bakom mig

.

som kalla handflator som
är kladdiga av svett och
halkar över mina höfter när de försöker
få in mig i rätt rytm

.





   jag ser honom återskapas i dig






.

som att det är lättare att
skriva om flåsandet om repen om blodet på kaklet i duschen och
om skavsåren mellan benen än att faktiskt
prata om det och
hur rösten liksom tycks
krympa likt en kuk i kallt vatten
när någon ändå ber mig göra det

.

som att vapenstillestånd inte sluts utan istället
är stånd som trycks in i fel
öppningar och
som att minor placeras strax under ytan strax under
naveln strax över
smärtgränsen
hela
tiden

.



   och hur jag tror att du hör ihop med mitt förflutna, hur jag tror
   att jag valde dig för att jag visste att du kunde
   få mig att minnas och
   hur din kärlek gör lika ont som
   spräckta mödomshinnor och
   den allra renaste skärva
   av glas



.

som i
'ditt hjärta är vackert som kol och
precis lika mörkt och slocknande'
och hur jag lystrar till dina lockrop,
orienterar efter dem
i blindo,
hur jag följer tecknen över mörka vatten
så som fartyget
följer fyrens ljus

om natten

Hennes bröst är stora som kojuver. Jag kan inte sluta titta på urringningen och det bleka dallrandet under nyckelbenen. Hon låtsas inte om min blick. Vant plockar hon fram de aktuella pappren och blanketterna, hennes händer arbetar som om de var fristående enheter. Lådorna dras omväxlande ut och stängs, det dunsar tungt när pappersbuntar bläddras igenom och faller tillbaka i facket för att inte rätt formulär hittats.

   Persiennerna är uppdragna. Jag kastar en snabb blick ut på den tomma parkeringen. Det börjar skymma. Mina handflator är kalla och kladdiga av svett. Jag torkar av dem på manchesterbyxorna men får inte huden torr. Manchester är inte ett vattenabsorberande tyg, alla mindre mängder vätska rinner av som vatten på en gås. Alla vätskor. Svett. Mjölk. Blod.

   Jag pillar på den levrade fläcken med en lång nagel. Hon verkar ha hittat de nödvändiga dokumenten och sätter sig tillrätta på stolen. Mellan oss ligger nu ett tiotal ark utspridda. Hon låter blicken löpa över dem, som om hon prickade av dem i minnet.

   "Jaha..." säger hon, harklar sig.

   "Jaha." säger jag och slutar skrapa på byxorna. Hon blir, för första gången sedan vi kom in, stilla. Tittar på mig några sekunder med ett ansiktsuttryck jag inte kan tolka, tar sedan upp en penna och lägger ett blad framför sig.

   "Då får vi börja med namn" hon klickar med kulspetspennan och sätter den mot pappret. Jag säger inget. "Ditt namn" förtydligar hon. Korridoren utanför är alldeles tyst. Dörren har ett stort fönster som ingen tittar in genom. Jag tittar ut. Vit strukturtapet och kanten på en inramad affisch med något grällt motiv. Jag kan inte se det, men jag vet att det sitter en polis i slutet av korridoren vid kaffeautomaterna, beredd att ingripa om jag skulle bli våldsam. De tror fortfarande att jag är farlig.

    "Namn." upprepar hon. Jag vänder blicken mot hennes bröst igen.

    "Jag har ju sagt att jag inte har något namn." Mina händer är kalla, jag korsar benen och kilar in nävarna mellan låren.

    "Nu måste du samarbeta. Vi är här för att hjälpa dig." Jag undrar varför hon pratar om sig själv som "vi". Antingen syftar hon på kommunen, eller på sig själv och polisen. Eller så vill hon hålla distans. Det är en stor skillnad mellan "jag och du" och "vi och du". Det senare markerar att "du"et inte ingår i gruppen. Kanske är det det hon vill få mig att förstå. Att jag inte ingår i gemenskapen om jag är svår.

   "Jag har inget namn."

   Hon tittar på mig utan något tecken på att ha tagit till sig vad jag sagt.

   "Om du håller på så här för att du inte vill tillbaka hem, så kan jag säga att vi kommer få veta ditt namn förr eller senare i alla fall. Men det underlättar om du säger det nu." Hon lutar sig mot mig, men sänker inte rösten "Och om det är så att du har det jobbigt hemma så hjälper vi. Vi skickar ingen tillbaka till nåt man far illa av."

   Jag rätar ut benen. Mina händer kommer inte bli varma i vilket fall, och med korsade ben ser man rädd och ynklig ut. Hon tror att jag ljuger. Hon tror att jag kommer från ett hem med en misshandlande fader och kuvad moder, jag ser det på henne. Och allt talar egentligen för hennes teori. Katten och mina blåmärken och namnlösheten - allt talar för att hon har rätt.

   "Jag har inget namn, men du kan kalla mig Kim." Hon suckar. Bröstet sväller för ett ögonblick. Jag tänker på deg.

   "Sluta fåna dig." Hennes ton är kärv.
   För ett ögonblick blundar jag, bryter igenom ytan. Ser stålet och städen, ugnarna som glödande hål i mörkret, Ps siluett i skuggorna. Sedan återvänder jag upp. Rummet är grönljust, hon granskar mig utan att luta huvudet åt sidan. "Då tar vi det från andra hållet," hon rör sig inte "katten. Varför dödade du katten?"

   "Jag dödade inte katten" säger jag lågt, låter huvudet sjunka längre ner mot bröstet. Hennes ansikte försvinner ur mitt synfält. "Den var redan död."

   "Kim" hon stannar upp ett ögonblick som om hon övervägde ett annat tilltalsnamn "Kim. Det är ingen idé att förneka längre. Vi vet att du dödade katten." Hon pratar till mig som man pratar till någon otillräknelig. Som man pratar till någon som är galen. "Vi vet att du dödade den. Men varför?"

   Kanske vill hon att jag lyfter huvudet och möter hennes blick. Jag fortsätter titta på brösten, hur de gungar knappt synbart efter varje rörelse hon gör. Som om minnet av aktivitet inte vill lämna henne helt.

   "Jamade den för högt? Tyckte du att den var ful? Var det så, var den äcklig?"

   Det mörknar snabbt ute. En rund lykta står vid ena kortändan av parkeringsplatsen och lyser upp den närliggande asfalten. Fortfarande inga bilar. Jag undrar hur hon tar sig till och från jobbet. Kanske med buss. Att ta bilen så här års när snön kommer vilken dag som helst, det är en risk man inte gärna tar om man bor utanför samhället, där plogbilen sällan kommer förrän efter ett par dagar. Då tar man buss. Alltså bor hon utanför, bortanför.

   "Du bor i skogen." säger jag och tittar åter på den spända bomullströjan över hennes byst.

   "Ja" hon stannar upp, tror kanske att det är en öppning att prata om skogen "bor du också så, i torp?"

   "Jag har bott på många ställen."

   Hon pressar ut luften mellan tänderna.

   "Du försvårar bara för dig själv," andetag "varför dödade du katten? Varför plågade du den? Är det nån som brukar göra så, som visat dig hur man gör sånt?"

   Då lyfter jag blicken. Hakar i den i hennes och viker inte undan.

   "Det var min katt" säger jag och ser för ett ögonblick trasslet av päls och kvistar och taggtråd. "Det var min katt, och dom dödade den."

   "Nej" hugger hon av "det var Mikael Björks katt. Den hade halsband, det var Mikaels katt, inte din."

   "Har han identifierat den?"

   "Du vet mycket väl att det inte går att identifiera den i det tillståndet." Det rycker lite under hennes ena öga. "Det finns inget kvar. Kim, det du gjort är fruktansvärt. Du behöver hjälp, och vi ska ge dig den hjälpen. Men det kräver att du hjälper oss. Vem är du?"

   "Någon måste satt hans katthalsband på min katt"

   "Jag menar allvar," den återhållna vreden darrar knappt hörbart bakom orden "om du inte hjälper till nu, slutar vi här. Du får sova i häktet och så fortsätter vi imorn."

   "Det är lördag imorgon."

   "Det spelar ingen roll. Vi sitter här tills du berättar vad du heter och var du kommer ifrån."

   "Jag kommer inifrån." säger jag, böjer huvudet uppåt, blundar mot taket. Genast känns smaken av järn på tungan. Kolbitar slocknande i mörkret. Ässjan. Allt blir nära. Jag fortsätter blunda, försöker hålla kvar jamandet och hammarslagen.

   "Det räcker" hon lägger ner pennan med en smäll. Jag öppnar ögonen och hon reser sig upp, går runt skrivbordet. När hon lämnar rummet låser hon inte dörren efter sig. Jag skulle kunna springa nu. Polismannen skulle förmodligen inte hinna reagera förrän jag var ute på parkeringen, och när han nådde dit skulle jag vara uppslukad av mörkret.

   Jag reser mig upp. Telefonen ringer. Jag rycker till men innan jag hinner sträcka ut armen för att tysta den, är hon tillbaka vid dörren. Brösten mullrar ljudlöst från sida till sida när hon stannar tvärt i dörröppningen. Jag står orörlig och stirrar tillbaka. Telefonen ringer. Hon kommer fram bredvid mig och lyfter luren. Är noga med att inte röra vid min tröja.

   "Ja?" hon tittar på klockan på väggen och jag följer hennes blick. Kvart över sex. Är det därför hon inte svarar med namn? "Ja det är jag. Vad?" Hon vänder sig mot mig, granskar mitt ansikte medan hon lyssnar på rösten. Hon ser förvånad ut, kanske drar även ett stråk av misstro över hennes ansikte. "Är du säker? Helt säker?" för ett ögonblick tycker jag mig skymta en glimt av rädsla i ögonen. "Men h...". Hon sluter ansiktet innan hon talat klart "Jag kan tyvärr inte prata nu, jag ringer imorgon förmiddag. Ja. Precis. Detsamma."

   Hon lägger på, låter handen ligga kvar på luren. Ansiktet nedböjt och utom synhåll.

   "Det var Björk," säger hon och drar efter andan "katten är tillbaka."

   "Jag sa ju att det var min katt som dog" säger jag stillsamt. Det blir tyst. Jag kan inte se vad hon tänker, hennes ansikte är fortfarande dolt bakom håret.

Och orden värker i mig. Blickar och omfamningar, lukter som dröjer sig kvar men inte kan överföras på papper. Arken förblir tomma. Jag viker digitala pappersflygplan och önskar att jag orkade bry mig. Men det gör jag inte, och looparna bildar förvirrade meningar i skrivstil över himlen. Jag läser dem. Jag bespottar dem. Jag skriker och skriker och skriker och tuggar fradga. Tycker du inte det är en vacker bild? Pappersplan i cirklar över Riddarfjärden och mina huggtänder som suger blod ur min egen hals. Det är det här som är att vara livegen. Att vara sin egen jävla vampyr och skapa sitt destruktiva beteende men på samma gång hämta kraft ur det.
Jag suger ut stan på kraft, suger i mig all energi men elektriciteten är kall och gul och inte levande inte levande.
Jag suger av och sliter vingarna från min änglapojke. Han är så vacker när han faller och mina lögner passar så bra i våran saga. Novembersägner, rimfrost över kyssta läppar, utsikt från Västerbron, könsord och fulhet som är vacker. Jag förstår varför man hoppar säger jag klockan två, natten mot söndag när vi går över Västerbron med Stockholm som en gnistrande matta nedanför och bortanför och utanför synfältet.
Jag förstår varför man hoppar säger jag, för aldrig är ensamheten större än här. Tusen ljus och man vet att inte ett enda är levande. Inga levande ljus, inga levande ljus, Stockholm är en kallnande stad.
Han säger inte ens mitt namn. Stirrar mig i ögonen en sekund eller hundra innan han svingar sig över räcket. Och jag står kvar. Ett par avslitna änglavingar i händerna. Och sedan skriker jag skriker jag skriker jag tills jag inte vaknar mer.