relativ

jag grät för barnen
som låg ruttnande vid mina fötter och
den lilla pojken vars huvud blåsts bort
av tryckvågen



sanden var tung att springa i vi sprang
och jag skrek på Peter framför mig, fem steg eller fler jag borde
inte vänt mig om men huvudet rörde sig av sig självt och där vi kastade frisbee igår hade vattenbrynet
rullat in sig i sig själv som en rulltårta baklänges utan grädde
och jag såg något resa sig där ute där borta jag
vet att jag krockade med en sliten mamma som tryckte sitt barn mot bröstet när hon sprang
jag krockade hon svor på svenska snubblade till men vi fortsatte båda

      när kom faran? när insåg vi att den här dagen var annorlunda?

och Peter av allt minns jag mest hans ryggtavla och jag minns
att jag skrek
som besatt
att jag förbannade sanden som inte förde mig framåt
fortare

och fortfarande
Peter framför han
springer in i hotellet och jag vrålar ännu högre 'upp' och han
vänder sig om jag ser paniken i mörkblåa ögon uppspärrade
han skriker något men jag hör plötsligt inte det dånar som om något rusar fram och krossar allt i sin väg


 första


jag vet inte var han är jag bryr mig inte
om något annat än honom var är syster borde jag tänka jag tänker
inte alls det är bara vrål i huvudet jag letar
efter en blå t-shirt förbannar alla turister och färgglada tröjor de envisas med att ha
det är tre blå klickar men ingen Peter och det är
vatten överallt jag tänker - och det är konstigt hjärnan är konstig - Venedig har drunknat
men det är inte Venedig det är jul och var är Peter?
jag vadar så fort jag kan mot trappan det är alldeles för verkliga ljud
trappsteg vatten jag ropar men fel personer svarar
det är klibbigt i ansiktet jag letar efter blått och kaklet i trappuppgången är beige
alla vill upp men jag vill mest och jag tänker inte ens att det inte är slut
att det bara har börjat jag tänker
att jag måste hitta honom
det ligger ett träd i korridoren och jag vill upp det smakar sand och metall i munnen
ansiktet dunkar jag är kanske i chock för just där just då vet jag inte
att jag just slungats med ansiktet före in genom ett dubbelglasat fönster


 andra


jag vet inte var jag är det är utomhus jag ser takterassen på hotellet
vad händer jag tänker Peter jag tänker att benet gör ont jag tänker
inte något vettigt överhuvudtaget och
huvudet kommer under vatten hela tiden så jag hör ropen i staden som avlägsna avklippta
skrin som att ligga i ett badkar med huvudet under ytan men
med alldeles för stora leksaker och alldeles för stark avloppsvirvel
det är strömt
jag tror att jag dör flera gånger jag spatserar genom tolv månader vinkar
till påskharen och midsommarstången allhelgona afton
tolv månader rullar genom mig det går en evighet jag försöker
inte ens simma


 tredje


jag ligger bakom ett skjul som i lä från allt som pågår runt jag
har slutat ropa hans namn jag har slutat ropa
på Gud jag ser en människa med ett halvt ansikte och ett hål i huvudet
jag förstår inte döden det är för mycket saker i vattnet jag känner något under mig
och benet gör ont Atlantis undergång det är armar från ovan
ett platt tak ingen rör mig jag kräks saltvatten sedan galla det är klibbigt i ansiktet
saltvatten i ögonen min bror var är han Peter var är alla?


det blir natt någon bär mig det blir dag


jag gråter för alla kroppar och trasiga hus
tak som det regnar in genom jag ser en pojke utan huvud
ibland är det tyst
ingenting
ingenting låter som jag vill










==================

improvisationsskrivning. bara så du vet. mitt jullov stavades inte tsunami.