relativ

I förmiddags: C bad mig berätta om mitt påsklov.


JAG: Jag kan skriva det för dig istället. Får jag det, får jag får jag? (blinkar bedjande med hundögon)

C: Du ser mest ut som en katt när du gör så där.

JAG: Hund, katt, bisonråtta - jag är vad du vill bara du låter mig skriva en kortis om påsken.

C: Ja visst. Du får två minuter. Jag tar tid. (2 minuter går) Stopp.

JAG: Ja okej liksom alltså då, det här är jättejättedjupt. Det handlar om kroglivet. Om Jesusdöden. Om den vidunderliga kärleken. Om...

C: (avbryter) Mm, säkert väldigt poetiskt. (ser bister ut) Läs då.

JAG: (för mig själv) ...och om vårnätter och stjärnsplitter och...

C: (nappar åt sig pappret jag skrivit och börjar läsa högt) "Det väsentligaste av mitt lov (utekväll 25/3):
Det var i sanning en överväldigande och befriande pissoar, med skinande och silverblänkande ytor. Ett doftande monument över de vildsint vackra naturbehoven och mystiska uråldriga drifterna. Jag föll på knä i oförställd beundran, tillbad de perfekt kvadratiska kakelplattorna: de var som mörka isflak i en skriande islossning." (C tystnar, harklar sig) "Sedan kräktes jag öl i rännan. Snipp snapp slut."

(lite mer tystnad)

C: Ja.. hrm harkel... Det var ju... intressant.

JAG: Ja. Visst var det. (tar en tugga av bullen) Jag vidhåller min åsikt: pissoarer är underskattade. Jag borde blivit man.