relativ

Tillbaka. Här är kaos. Någon är vingklippt men jag vet inte vem. Någon är vingklippt och jag har vingarna i handen. Måste säga till mig själv att; andas lilla hjärtat andas. Pumpa blod and pump it up, you've got to pump it up. Pumpar trasiga cykeldäck bakom en lada och gråter och snorar i armen, vill också åka till Norrtälje som Lilla Solstrålen och mamma. Eller är jag i fel tid nu? Desorienterad igen? Så svårt att skilja alla bilder åt, här är här är här är då. Det finns ingen tidsaxel i historien. Allt är nu, eller har redan varit. Indränkt i något antändbart.

Och jag är och förblir en smutsig historia, kan inte tvättas ren ens med T-sprit.


Då:
Det virkades inte små tofflor i gräddvitt garn, jag drogs inte i plyschklädd vagn, hade inte rosa dopklänning. Dopfunten, den heliga ceremonin, T-spriten att badda barnets huvud med. Luktar jag fortfarande kemikalier? Fortfarande ett desinficerat ansikte - kan du se om jag är kvinna eller man? Detta är den bevisade sanningen: Jag är ett laboratoriebarn, ett experiment med djuriska drifter och i total avsaknad av humant tänkande och kännande. En maskin med bandaggregat istället för fötter för att jag ska kunna ta mig fram smidigare i den här terrängen; betongen och kalhyggena. Efter Sylvia Plaths "Glaskupan" fruktar jag för mitt liv. Inte att jag ska göra slut på det, utan att det ska implodera, att jag ska förirra mig in i sinnessjukdomens labyrint, bli den vansinniga på bygden som stinker ljumma sopor och ruttnande tänder. Jag skulle kunna bli hon. Eller han. Jag skulle kunna bli vad som helst utom framgångsrik arrogant man.
   Och det är min största sorg.



Kan inte ta mig mannens rättigheter vill inte ha kvinnans skyldigheter. Hamnar i ett ingenmansland. Blir en varelse i metamorfos, en karnivor, raggig, ruggig, miserabel i sin självömkan och sitt självhat. Pälsen luktar skit och T-sprit. Hembränt och antänt. Något har brunnit men brinner inte mer.



[Jag vill så gärna ta mig ur det här, tala om något annat. Vill skriva om farmor, om det tunga blygrå ljuset som hängde över landskapet ett par timmar innan det åter blev mörkt, om hur jag satt i morse vid farmors bord och mätte upp linneservetter från artonhundratalet, skrev ner måtten på post-it-lappar och satte lapparna på travarna av tyg. Att jag fann mig i att vara lydiga barnbarnet, men med en air av asdjur eller asagud runt mig. Och klockan tickade, och i kylskåpet stod ost som gått ut för sju månader sedan, och farmor berättade att vargen tar sig upp till husen nu, in på gårdarna, att inga barn och hundar bör vistas ute efter mörkrets inbrott. Och jag fortsatte att plita centimetrar och linnetyp på lapparna - "dräll" för de fyrkantiga mönstren och "damast" för de snirkliga blommiga - och när jag tittade ut såg jag att det hade blåst norrifrån under hela natten; trädens stammar var vita av snö åt det hållet och barksvarta åt söderhållet. Och jag försökte tänka att det här är vad som gäller från och med nu, att det här ska vara min nya utgångspunkt. Ingen familjegård ingen familjegård ingen. Men ett hus med en farmor och tomma rum gamla möbler sextiotalsblommiga tapeter inne på toaletterna.] [Jag vill berätta att jag tänkte att; andas lilla hjärtat andas, det finns ingen jord att slå rot i, men här finns ju alltid himlen. Därför riktade jag blicken mot det vitgråa låga snöande utanför stugan, och sedan avskedet och farmor som förmanade fem tio gånger att "du kommer ju så sällan", "du måste komma oftare", och "du är så välkommen när du vill". Och jag sa ingenting om att det kostar och att jag inte tar lån, kramade henne istället farväl och började gå. En timme för att nå busstationen, och bussen hade jag måst ringa och beställa eftersom det bor så få människor däromkring att de inte kör regelbundet.] [Det är det jag hade velat skriva om här, om min vandring till bussen längs myren; myrmarken som inte fryser igen. När snön faller ner i vattnet är det tillräckligt kallt i luften för att vattnet ska frysa till, men myren är tillräckligt varm (nollgradig) för att isen ska reduceras till en kladdig gulgrå gröt, omöjlig att ta sig fram på. Så när vägen från farmors hus svängde av och fortsatte längs myrens utkant fortsatte jag i lugnt tempo för att hinna se och njuta av vyn; en blandning av vitt gult grått och svart. Lyssnade på "Like You Said" av Tiger Lou och försökte komma underfund med om det är den låten som är mitt soundtrack till platsen. Eller om det är The Knifes "Silent Shout". Kanske José González avskalade och tomma "Save your day". Jag var mitt inne i funderingarna, gick och sparkade i snön mitt på vägen, när jag i ögonvrån såg något besynnerligt kolsvart utåt myren till. Jag stannade tvärt, tog hörlurarna ur öronen. Ungefär tio femton meter ut i myren satt en liten svartvit katt på en stubbe som stack upp ur vattnet. Så fort jag tog ut musiken skar jamandet genomträngande in i hörselgångarna. För en stund stod jag handfallen. En katt. Fast i myren. I den gulgrå sörjan såg jag ett mörkt spår ut till stubben. Katten hade med andra ord simmat dit ut, och helt nyligen måste det ha varit, för tunga snöflingor vräkte över mig och simspåret ut till stubben var ännu inte igensnöat. "Lilla kisse" sa jag med flickröst och gulligull och satte mig på huk och tittade på den, "kooom då, ingen fara, kooom komkom." Om den tagit sig dit borde den ju rimligtvis kunna ta sig tillbaka och inte sitta där och skrika förtvivlat. "Kom söta du, kooo" började jag men kom helt av mig. Precis framför mig där jag satt på huk, bara en decimeter från min fot, fanns spår i snön. Och det var inte spår från katt. Det var från varg.
   Jag flög upp och snurrade runt, spejade in i grenverket på motsatta sidan vägen. Såg jag ögon glimma, en grå rygglinje avteckna sig mot vit snö? Spåren var inte igensnöade, och enbart sedan min avfärd från farmors stuga för fyrtiofem minuter sedan hade det snöat ett par centimeter. Alltså måste vargen ha varit här nyligen. Katten skrek hjärtskärande och jag vände mig åter mot den, tänkte att den förmodligen kastat sig ut i myren i ren skräck, att den flytt i panik för att undkomma vargen och nu inte vågade ta sig tillbaka. Villrådig spejade jag upp och ner längs vägen, kollade på mobilens klocka; trettio minuter till bussens avgång. En kvart till godo alltså, och kanske om jag tog av mig skinnstövlarna och vadade...
   Jag kastade av mig sportbagen och handväskan, drog av mig stövlarna, så strumporna. Ett par otvättade jeans fanns att byta till efteråt, jag hann tänka att de låg överst eller näst överst i bagen, medan jag barfota gick fram till vattenbrynet. Fötterna brände av kyla, sved som satan. Jag tog ett prövande steg ut i issmörjan och ett dovt 'klunk' ljöd när foten sjönk igenom och försvann. Vattnet var så kallt att jag instinktivt drog mig tillbaka innan jag ens hunnit nudda botten. Jag drog på mig stövlarna, utan strumpor, och hoppade på stället för att få upp värmen. Jag skulle inte klara det. Utan något att stödja på kunde jag försvinna upp till midjan, kanske ännu högre, och vattnet var några grader strax över noll och inom femton minuter skulle min buss gå. Jag slutade hoppa på stället och blev stilla, tittade ut på den lilla svartvita som satt hopkurad med snöflingor över den blöta, allt mer froststela pälsen. "Jag är ledsen" sa jag bara, tog mina väskor och gick vidare. Fort. Utan att bry mig om att sätta på mp3:n, bara framåt framåt inte tänka på vad jag gjorde ignorera jamandena som blev svagare och svagare för varje steg jag tog. Jag är ett laboratoriebarn, en maskin, driven av djuriska drifter och i total avsaknad av humant tänkande och kännande. Går ifrån en skrikande katt som håller på att frysa ihjäl i en myr och jag går och går ifrån och går till en busshållplats och står i snöfallet tom som ett bilvrak och stirrar ut i den tilltagande skymningen. Snöfall. Mörknande himmel. En bil drar förbi, men sen tyst, som om snön dämpade, isolerade i ett stort vitt och obebott hus. Där jag står i vardagsrummet. Har passivt tagit livet av en katt, är en robot med felkopplade elsladdar och obscent blinkande lysdioder och en kopp kaffe framdukad till gästerna i soffan, Lilla Solstrålen har pärlsocker över stickade tröjan och bullarna blänker på fatet.
   Vilket fat? Vilken soffa. Fel i tiden igen, ingen ordning, allt är idag är idag är igår. Men det fanns snö, det fanns en katt jag lämnade i myren, det fanns vargspår och jag frös om fötterna så jag skakade i hela kroppen och min tunna höstkappa var ett segel utan vind. Tog mig ingenstans. Därför stod jag där, vid bussen. Därför klev jag på bussen. Därför klev jag av vid tåget. Därför kom jag tillbaka till Stockholm och levde lycklig i alla mina dagar.]


Det hade jag velat skriva om. Men jag gör det inte, för det är natt, och jag är felprogrammerad och inte kompatibel med den här sortens skrivande. Måste ha mycket text på kort tid och stipendiet jag fick i somras tycks fortfarande vara mitt att utnyttja efter eget gottfinnande. Var är det satans gottfinnandet då. Jag borde spendera all min vakna tid åt skrivande men jag tycker att jag mest är vilsen och socialt skygg och gömmer mig i bibliotek och i böcker. Jag sitter artigt och nickar som en nickedocka och upprepar samma inövade ramsa till alla jag träffar; bekanta på tunnelbanan, främlingar på fester, släktingar på söndagsfikat, bekanta och bekantas bekanta på glöggfester: "Ja det är fantastiskt. Verkligen. En möjlighet jag uppskattar och tar tillvara på, ser som en spännande erfarenhet i livet. Det är givetvis en utmaning" (skratt här och kast med liten boll, dvs kvinnans vid barnsben inövade blotta-halsen-och-kast-med-håret-över-axeln-rörelse), "en utmaning som sagt. Jag har lärt mig ta ansvar och planera min tid, samtidigt som min fördjupning i litteratur ger mig en allmänbildning som jag kommer att ha nytta av hela livet."
   Och så där håller jag på. Olidligt så jag nästan mår illa av min egen röst tills jag läser av att mottagaren finaly är nöjd och vill prata om sig själv och sina erfarenheter. Det kan bli bra eller dåligt, personen ifråga tar nästan alltid upp antingen
a) skrivande. Jag fascineras själv över att jag inte tröttnar på att prata om det. Känns som att jag spenderar 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan åt att tröska, analysera metoder, tekniker, berättargrepp, genusaspekt i gestaltteckning, kulissbygge, montering, revolt i språk och i dramaturgi etc etc. Ändå kan jag inte få nog (hör min hurtiga teveshopsröst), vill veta allt om wannabe-Mankells romanidé.

   Eller så vill personen jag samtalar med ta upp
b) självförverkligande. Som om jag sitter på en ö i skärgården för att förverkliga mig själv. I så fall hade jag dragit till Kalifornien och surfat, alternativt Kanada och åkt snowboard. Inte placerat mig på en plats där jag sällan har mobilmottagning och aldrig kan äta en måltid utan att vara omgiven av femtio andra internatelever, där väggarna mellan rummen är tunna som papper och man hör om någon vänder sig i sängen, där det är kilometer till närmaste buss till civilisationen, och där bussen dessutom går praktiskt taget aldrig. Nej. Inte alls. Om någon mer ska lägga fram sin teori om att mitt agerande handlar om en djupt självgranskande process vill jag inte höra. Tack. Men nej tack.



Och nu är jag trött. Ska försöka bli bättre på att skriva här, men det skriver jag ju ofta, och inte blir det nån större förbättring inte. Hur som helst har jag läst Paul Austers "Illusionernas bok" och är djupt besviken. Det var det mest förutsägbara jag läst på månader. Språket var inte mycket att hänga i julgranen. Enligt K ska jag radera den här boken ur minnet och läsa New York-trilogin istället för att få "rätt bild av Auster". Tills dess jag lånat dem avråder jag alla från "Illusionernas bok".