relativ

Ja, det är sånt man borde skratta åt. Man går på konsert i kyrkan. Och ängelAnna sjunger på konserten och när den är klar har man så trevligt att man dricker ett glas vin tillsammans trots att klockan inte är mer än fyra. Man dricker det där glaset. Så ytterligare ett. Och en öl. Och man har trevligt för man är vänner sen flera år tillbaka, och att det är två (av Annas vänner) närvarande som man inte känner, det gör ingenting. För man känner ju som sagt någon.
Men. Så faller det sig så, att klockan blir sex och att det finns en Gotlandsresa att hinna till, så Annaisis måste gå. Och hon reser sig upp och kramar hejdå, och hennes kvinnliga bekant som varit med, hon går också.
Kvar sitter man med en kille man inte känner och båda snurrar ölglasen i händerna och vet inte riktigt vart de ska titta.


Men man överkommer det mesta här i livet. Även titt-svårigheter. Man fäster prövande ögonen i varandras och skrattar generat åt försöken till konversation. Så lättar det, man pratar alltmer obehindrat och spontant. Hittar intressen som verkar vara liknande, några våglängder man kan surfa på.
Efter en stund blir man som alltid rastlös av att sitta stilla så länge, så man går ut i staden. Och klockan är inte sju än, och man har egentligen ingen tid att passa, så man följer med han den trevlige, han som man inte kände nyss och egentligen inte känner nu heller, honom följer man med. Går sida vid sida till en studio i en källarlokal på Östermalm (av alla ställen att ha en konstnärsateljé), och man träffar killens kompis Justus (av alla namn killars kompisar kan ha), och man sitter i studion och dricker mer vin och pratar musik och magen knorrar. För åt man lunch? Nej. Åt man frukost? Nja. Och magens knorrande övergår till hotfullt morrande. Så klockan är nio när man lämnar studion med killen och Justus och åker till Söder och äter creppe. Dricker cider.


Och det är där, efter andra glaset, som det går upp för en. Hur van kroppen har blivit. Flera timmars drickande på fastande mage och man är inte ens salongsberusad. Inte ens lite lite. Telefonen i väskan låter, och man pratar i den då, och det är ens andra vänner ens riktiga vänner, som säger att de är på väg ut för en helkväll. Lämnar man killen och Justus och möter upp festgruppen? Nej. Åker man hem och lägger sig? Nej.


Ja, vad gör man. Inte. Dokumenterat är i alla fall detta: Man röker en smula (eller en cigarett), står i sina stövlar och estetklänning och vill bli bedårad och sedd. Och man promenerar till nästa pub, undrar vad faan som händer, för stämningen förändras under artigheterna och trevligheterna, som en svulst buktande under ytan. Man förklarar att man visst har klättrat några gånger i en lokal med glasvägg ut mot vattnet, och att klättringsklubben låg strax utanför Stockholm. Kommer man ihåg vad klubben hette? Nej. Blir man trodd? Nej.


Irritationen som glitter i pubtaket men man dricker mera öl. Bubblor som glitter mot gomtaket. Kittlingsguld. Och det är då man känner det, som ett surrande i handen. Eller i ena fingertoppen för att vara mer specifik. Jaha, efter sju timmars drickande signalerar kroppen att alkohol intagits och registrerats. Är det berusning? Nej. Lättas stämningen upp? Nej. Men man blir uppspelt av anspelningarna på falskspel. Skrattar mer porlande och återhållet aggressivt än vanligt. Dansar sittande till musiken och förbannar att man tar på sig ansvaret för den dåliga stämningen.
Så mera öl och det är skratt och prat men man känner att man inte är trodd. Den ligger under ytan, svulsten man anade redan i det första celldelningsögonblicket. Och mycket riktigt: Killen frågar efter en stund om man inte ska följa med och klättra nästa vecka. Och han ställer frågan med ett leende ansikte och mjuk röst men med hotet simmande i ögonhålorna. Så vad svarar man? Ja. Man svarar jävla ja. För säger man nej blir man stämplad som lögnare.


Så går man ut och röker och väntar på bussen och killen och Justus undrar om man ska vidare men man säger att man inte vill spendera en lördag och ingen annan dag heller för den delan, med personer som inte tror en. Men man säger det lite mildare som ett leende och ett hejdå och en kram, och man går på bussen och det är då ilskan slår ned som en blixt rakt genom köttet. Ordförrådet reduceras till svordomar allena. Faan faan faan för att bevisa att man kan klättra för någon som har klättrat i fyra år, när man själv bara har klättrat för skojs skull, utan en aning om vare sig karbinhakar eller greppteknik.
Och man ringer de andra de riktiga vännerna och säger att man bangar och ska hem. Vill sova sova hela natten sova. Bli av med ursinnet.
Och sen ringer man Patrik. Och sen ringer man bror.
Och sen ringer man Annis som kommit fram till Gotland och man säger att hej fina, det förklarades nyss krig i Stockholm så ta med en skottsäker väst när du kommer tillbaka. Eller kom bara inte tillbaka. Stanna i säkerhet på Gotland.

Så buss och tunnelbana, och sista hemgången vankas. Dörrnyckelns huvud sväljs av låset och in i lägenheten kommer man, ursinnig och arg och halv i skratt. Exponerar successivt. Blir full i skratt. Inser att man borde klippa sig och skaffa sig ett liv och kanske ett jobb eller i alla fall en trisslott. Och man skiter blankt i greppteknik och fingermuskler, vill klättra med killar man gillar inte med misstänksamma män. Vill inte sitta fyra meter upp med rumpan strimlad av remmar, när någon står nedanför och tittar på.
Och allt är dråpligt och töntigt. Man brister ut i sitt fulla skratt, som dock är nyktert och inte alls fullt, eftersom det lilla pirret varade på sin klättringshöjd i tio minuter. Och man skrattar, skrattar åt sin fåfänga och roqueforten i creppen, åt nikotinrus i blodkärlen, åt stadsljus i Södernatten, åt den bisarra situation man satt sig i: Att klättra med en främling. Inte för att man vill lära känna varann. Utan för att man tycker illa om varann.
Och man sitter på sängkanten utan att ta av sig jackan och är rasande och skrattande på samma gång och vill bara glömma hela jävla kvällen men inser att det troligtvis skulle behövas tre flaskor vin för att alstra den allra minsta lilla minneslucka. Eftersom man som sagt är alldeles för nykter för blackouts.